Det är inte ovanligt att spel bygger på skjutvapen och hur skicklig du är på att träffa rätt. Oavsett om det gäller ett linjärt singleplayerspel, pangande i en öppen värld eller mot andra spelare i multiplayer så ser förfarandet mer eller mindre likadant ut. Rör dig, sikta och skjut. Men Children of the Sun ställer konventionerna på ända genom att snillrikt kombinera taktisk eldgivning med pussel – och resultatet blir något helt annat. Den Berlinbaserade enmannastudion René Rothers debutspel bjuder på en upplevelse fylld av våld, maniska sektmedlemmar, övernaturliga krafter och en stor portion avancerat prickskytte.
Du spelar som en namnlös och till synes stum protagonist som uppenbarligen har något otalt med den gulklädda kulten som gett spelet dess namn. Exakt vad som driver huvudkaraktären är lite vagt, men vi tycks vara ute på någon sorts hämndturné. Beväpnad med en rejäl krutpåk och ett knippe metafysiska förmågor presenteras du för ett pärlband av arenor där det gäller att knäppa alla närvarande sektmedlemmar för att ta dig vidare.
"Vår hjälte har nämligen förmågan att kunna kontrollera skottets bana"
Hittills skulle beskrivningen kunna stämma in på ett FPS i mängden, men det stora kruxet är att du endast har en enda projektil att jobba med. Det är här pusselmomenten kommer in. Vår hjälte har nämligen förmågan att kunna kontrollera skottets bana. Genom att eliminera en fiende saktas tiden ner och du får möjlighet att styra om kulan mot ett nytt mål. När samtliga motståndare är tagna av daga sammanställs en high-score och du får se hur kulans bana ritas ut från ett fågelperspektiv. Svårighetsgraden stegras allt eftersom och mot slutet är det riktigt klurigt. Tacksamt nog går det väldigt fort att genomföra en omstart om det skulle behövas.
Inte ens bilarna går säkra.
Både klurigt och stämningsfullt.
Diffust men ändå engagerande.
Efter väl utförda uppdrag vankas det poäng.
Handlingen förs fram av enklare, men effektfulla, animationer.
Övernaturliga inslag – check!.
Inledningsvis är din paranormala verktygslåda rätt sparsmakad, men efter bara några banor får du tillgång till fler förmågor som gör kulorna ännu mer manövrerbara och dödliga. Förfarandet påminner en hel del om hur gevärs- och pistolkulor kurvades runt hörn i Mark Millars Wanted-universum eller hur rymdpiraten Yondu decimerade horder av fiender i Marvels Guardians of the Galaxy-filmer. Det är svårt att sluta när man väl dragit igång och tanken “bara ett uppdrag till” slog mig flera gånger. I slutändan blev det “flera uppdrag till”.
"En övervåldskavalkad genom hypnotiskt färgglada nivåer"
På den grafiska fronten bjuds det på läckra neondränkta miljöer där fienderna lyser illgult mot lilablå bakgrunder. Presentationen är konstnärligt punkig och innehåller såväl fladdrande typsnitt som distade elgitarrer och jazzigt trummande på cymbaler. Sammantaget håller designen ihop det hela riktigt bra och ger titeln ett tjusigt och unikt uttryck. På flera sätt påminner det om Hotline Miami: en övervåldskavalkad genom hypnotiskt färgglada nivåer som hålls samman av en suggestiv narrativ inramning.
Jag tycker NÄSTAN synd om honom.
Kulorna viner och blodet sprutar.
Likt ett rovdjur attackerar man från skuggan.
Ond bråd död - check!
På det stora hela levererar Children of the Sun en nytänkande och underhållande pusselpangare som engagerar gott i ett knippe timmar. När eftertexterna rullar hade jag gärna haft mer, men som tur är finns ett omspelningsvärde tack vare high score-upplägget.
Ibland känns grundberättelsen nästan lite överflödig, pussel- och spelmekaniken är nämligen så pass bra, men utan den hade nog inte helhetsupplevelsen nått upp till samma höjder. René Rother siktar, skjuter skarpt och träffar rätt med spel som fungerar som ett utmärkt avbräck från andra större titlar.
