Jag är en kringflackande gamer, som gärna hoppar runt bland genrer. Går från de största öppna världarna till minimala munsbitar. I år har jag dock anat en röd tråd, och den blir bara tjockare och tjockare. Den kan vi sammanfatta med fyra bokstäver: "J", "R", "P" och så "G".

En genre där steget från att för första gången lämna sin by till att rädda universum är litet.

Final Fantasy VII. Lika aktuellt då som nu.

Genren har sina sidor. Det är jag den första att erkänna. Klichébingo och en logik som bara Tetsuya Nomura kan älska. Det brukar talas om en guldålder för tjugo (PS1) eller trettio år sedan (SNES). Det må vara hänt, men förvånat konstaterar jag: min bästa jrpg-tid är nu. Å ena sidan har jag en enorm bakkatalog med både gamla och (för min del) nya favoriter. Å andra sidan: bredden idag är förbluffande.

Jrpg:s är en av mina första och största kärlekar. Bevisen lever kvar i form av sönderbläddrade Super Power-tidningar (den innan Super Play). Jag fattade att de här blåhåriga hjältarna med sina stora ögon och större svärd kunde ta mig med på äventyr bortom det vanliga. Men var fanns spelen? Förstås: Japan. Givetvis kom de inte hit.

"Jag gjorde det enda rimliga: började gråta"

USA fick brödsmulorna och vi fick ännu mindre. Jag fick kämpa för att nära mitt groende intresse. Lägga hela månadspengen och lite till (tack, mamma) på att importera Final Fantasy III. Titeln som senare kom att heta Final Fantasy VI, förvirrande nog.

Ännu mer förvirrande var adaptern som skulle möjliggöra USA-spel i min SNES. Där skulle tydligen både FFIII-kassetten och en annan, PAL-kassett, sitta. Det begrep inte mitt elvaåriga jag och när spelet inte gick igång gjorde jag det enda rimliga: började gråta.

Kära mor fick ringa återförsäljaren och lösa situationen. Och samma mor fick en mindre yrselattack när jag ville köpa Secret of Mana för 899 kronor på Lekhörnan i Alingsås.

"Tror du jag är gjord av pengar?" är en retorisk fråga jag hört ganska många gånger. Att älska jrpg:s var tufft för plånboken.

Suikoden kommer tillbaka, då de två första spelen remastras i år.

De japanska rollspelen har följt mig genom livet. Playstation var något särskilt. Jo tack, att vara europé var alltjämt ett hinder men med en chippad PS1:a kunde jag plötsligt köpa och spela Final Fantasy Tactics, Xenogears, Chrono Cross, Parasite Eve och Dragon Quest VII, utöver Final Fantasy (7, 8, 9) och min kronjuvel bland jrpg:s, Suikoden II.

Men någonting hände längs vägen. Där andra genrer gick vidare stagnerade de japanska rollspelen. Rentav: de gick åt fel håll. Så för egen del valde jag att gå vidare. Tack och förlåt.

Från att ha varit en konstant i mitt liv blev jrpg:s tillfälliga. Vi möttes och skildes åt.

"Japanska rollspel måste inte vara japanska"

Men. Någonting har hänt – igen. De senaste åren har hungern efter både nya och gamla japanska rollspel kommit tillbaka. Spel som Sea of Stars och Chained Echoes ringar dessutom in något förbluffande: japanska rollspel måste inte vara japanska. Jrpg handlar idag snarare om spelens själ än utvecklarens geografiska läge.

I år har det (hittills) blivit good ol' Final Fantasy V, Secret of Mana-remaken, Final Fantasy VII Rebirth och, just, Sea of Stars. En gammal goding, en nygammal favorit, en AAA-best och ett japanskt rollspel som inte ens är japanskt. Snart läser du också min recension av Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes. Suikoden med annat namn.

Sea of Stars är inte japanskt, men ett jrpg.

En del av mig kommer alltid blicka tillbaka på och minnas genrens guldålder, men samtidigt kan jag inte förneka nuet. Dels kan jag alltid återvända till den gamla tiden (retro är ändå min snuttefilt), dels finns en bredd idag som inte fanns igår. 2d, 3d, indie, AAA, japanskt, icke-japanskt. Milde tid.

Japanska rollspel är trögstartade. De är bakåtsträvande och klischétyngda. De är omöjliga frisyer, stora svärd, större skor och minnesförlust. De är yrvakna hjältar, käcka sidekicks och svarta magiker. Hur mitt liv sett ut utan dem vet jag inte, men det hade varit ett tråkigare liv.