"Föredrar nog verklighetens småkryp i outbacken framför buggarna i Broken Roads"
Oi mate! När jag som nyexad från gymnasiet gav mig iväg för att backpacka i Australien hade jag en del föreställningar om hur det skulle vara. Inte minst kände jag mig lite tveksam kring livet utanför städerna – finns det något land som är så ökänt för sin flora och fauna som Australien? För att inte tala om bilden som målats upp av folket i outbacken. Hårdnackade "bogans". Ibland på ett kärvänligt sätt som i Crocodile Dundee, men oftast på ett mindre sådant i filmer som Wolf Creek, Wake in Fright och inte minst Mad Max.
Broken Roads av den australiska utvecklaren Drop Bear Bytes ämnar att till fullo tillvarata bilden dessa alster målat upp. För visst är det den australiska outbacken det utspelar sig i, och visst är det postapokalyptisk torka och lidande som väntar i detta turordnings-baserade rollspel. Jag vill minnas att jag blev beskjuten betydligt färre gånger när jag själv var där. Och jag föredrar nog verklighetens småkryp i outbacken framför buggarna i Broken Roads.
Resan tar föga förvånande sin början i karaktärsskapandet. Här finns fyra bakgrunder (typ legosoldat, utforskare, cowboy och handelsman) att välja på som i första hand påverkar i form av dialogalternativ som låter en lösa uppdrag på lite olika sätt. Dessutom utgör de olika inkörsportar till handlingen. Lite som i Dragon Age: Origins fast i mindre skala. Samtliga slutar med att jag hamnar i ett mindre samhälle som utplånas, varvid vi beger oss av genom outbacken i jakt på alltifrån hämnd till lugn och ro, beroende på valen man gör längs vägen.
Bakgrunderna ger även bonusar till ens olika attribut, men dessa är rätt små och mer en fingervisning om vad som kan tänkas passa bakgrunden rent tematiskt. Något som även passar in i utvecklarnas uttalade filosofi om att bygga ett klassfritt RPG där du själv sömlöst bygger upp din "klass" successivt via levlande. Det finns en radda attribut och egenskaper. Allt från mer traditionsenliga varianter som skytte och närstrid till ett system som ger möjlighet att klara annars omöjliga dialogchecks. Eller varför inte magi eller den australiska nationalgrenen: fyllefajting.
"Australiska nationalgrenen: fyllefajting"
Sa jag magi? Japp! Vid sidan om alla de "vanliga" egenskaperna får min karaktär så småningom även möjligheten att utveckla magiska egenskaper efter att ha stött på en trollkarl. Nej, det här är inte den spoiler som det kanske låter som; detta sker bara ett par timmar in i spelandet och mycket annat hinner hända under resans gång. Magin kan uttrycka sig i ett antal olika former. Exempelvis genom att sätta eld på ett område (och fienderna däri) eller genom en form av helande vattenmagi som får blommor att slå ut, sår att läka och fiender att förgiftas.
Det hela är ett ganska kul, gediget koncept och även om striderna till en början ter sig rätt ointressanta växer denna aspekt längre fram. Det är dessutom ofta en ganska oförlåtande upplevelse med tacksam utmaning, även om man som brukligt i genren lätt kan drabbas av en mindre hjärnblödning efter att en attack med 90 procent chans att träffa missar för tredje gången i rad. Det finns mycket att tänka på i striderna och flera sätt att ta sig an dem. Ju mer jag investerar i en viss färdighet, desto mer mångsidig blir den dessutom.
Det snackas mycket i spelet, och manuset blandar och ger.
Hur det började.
Hur det går.
Välfyllda ryggsäckar hör postapokalypsen till.
En liten oas.
Du kan välja mellan fyra olika bakgrunder.
Pyrokinetics är senaste heta.
Mörkret.
Det handlar inte bara om att man slår hårdare ju mer poäng i närstrid man har, utan man får dessutom bättre initiativ (läs: får agera snabbare) och med tillräckligt många poäng tilldelas man en extra gratisattack. Systemet innebär att det lönar sig att specialisera snarare än att vara alltiallo, och lyckligtvis kan man även respeca. Det lär du göra, då krigandet sällan är särskilt balanserat – vissa typer av färdigheter och vapen är helt enkelt mycket effektivare än andra. Ett problem som tydliggörs ju längre in i spelet jag kommer.
Striderna är dock inte kärnan i Broken Roads. Det är istället manuset. Drop Bear Bytes lyfter väldigt gärna fram Moraliska Kompassen när man pratar om sitt spel. Ja, med stort M och K. Det är inte en vanlig kompass vi snackar om, utan spelets, eh, "moralsystem" som är indelat i fyra riktningar: humanist, nihilist, pragmatiker och machiavellisk. Valen jag gör i dialoger påverkar vilken livsfilosofi min karaktär har, där man exempelvis kan vara huvudsakligen pragmatiker med en smula machiavellisk lurighet. Det påverkar i sin tur vad andra tycker om mig, låser upp (eller blockerar) olika val i framtiden och ger därtill olika passiva egenskaper och buffar. Det är ett kul system som oftast fungerar bra och även höjer omspelningsvärdet. Tyvärr är även det inte riktigt färdigbakat och kan ge en del lustiga interaktioner. Exempelvis karaktärer som jag bara varit snäll mot men som behandlar mig som om jag vore en kall person för att min Moraliska Kompass pekar åt ett annat håll.
"Fy fasen vad buggigt Broken Roads är"
Nej, det är ett långtifrån problemfritt spel. Till att börja med är manuset ojämnt. Vissa delar är riktigt intressanta och många val jag ställs inför är precis så våndande som de ska vara. Fast å andra sidan är det även en hel del uppdrag som fortlöper på direkt ologiska sätt där karaktärer handlar mer eller mindre obegripligt och där de konsekvenser man förväntar sig uteblir. Profiler har också en tendens att knappt introduceras innan man som spelare förväntas bry sig om dessa och ha koll på vilka de är.
Det värsta smolket i bägaren är dock de tekniska aspekterna, och då i form av buggar. För fy fasen vad buggigt Broken Roads är. Inte minst i fajtandet tydliggörs detta, då diverse egenskaper inte fungerar som de ska eller karaktärer skiter i vad jag ger för order. Allra mest irriterande är en återkommande bugg där striden helt enkelt inte tar slut efter att fienden är besegrad. Istället hamnar jag i någon sorts limbo varvid jag tvingas ladda om och upprepa processen tills dess att åbäket slutar hänga sig. Som mest tog detta sex försök, och vissa sidouppdrag övergav jag helt till följd av detta. Det, tillsammans med alla andra buggar, håller tyvärr inte i längden och gör att det är svårt att rättfärdiga några högre betyg. Det är synd, då titeln redan blivit försenad ett antal gånger tidigare, men man hade behövt skjuta på lanseringen ännu en gång då det inte bara är vägarna som är kaputt i Broken Roads.
Fotnot: Broken Roads släpps den 10/4 till pc, PS5, PS4, Xbox Series och Switch. Testat på pc med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070 och 32 GB RAM-minne.
