Alone in the Dark (MS-DOS)

• Plattformar: 3DO, FM-Towns, iOS, Mac OS, MS-DOS (Testversion), PC-98

• Release: 1992

Fader hade en bärbar Compaq han fått via sitt jobb. På den huserade dels MS-DOS 6.x och dels Windows 3.x. Utöver att nyttjas flitigt av mig till skolarbeten och dylikt (det var faktiskt inte jättevanligt att man lämnade in texter datorskrivna i början av 90-talet) fyllde den även en funktion vad gäller interaktiv digital underhållning.

Commodore 64 och Amiga hade jag redan i min ägo, och så även ett NES och ett SNES. Spel till MS-DOS och Windows var dock något helt annat och i trakten av 1992 började 3D-revolutionen kicka igång på allvar i och med Wolfenstein 3D.

Dessutom fanns där en drös multiplattformsspel som såg bättre ut i 256-färgers VGA jämfört med Amigans ofta mycket färre färger än så (bara för att AGA med en jääävla massa färger blev en grej i och med Amiga 1200 betydde det inte att alla VGA-spel släpptes till Amigan med stöd för AGA).

Till slut blev det rentav så att en drös spel helt enkelt tog för mycket utrymme i anspråk. Amiga-ägare var inte jätteduktiga på att utrusta sina datorer med hårddiskar, och då Amigans DD-disketter rymde ungefär hälften av de HD-diskar spel till MS-DOS och Windows skeppades via började utrymmesbrist bli ett problem.

Menar, Beneath a Steel Sky låg på 15 jävla disketter. Monkey Island 2: Le Chuck's Revenge och Indiana Jones and the Fate of Atlantis på 11 diskar vardera, och detta trots att de inte var AGA-versioner.

Alone in the Dark hade kommit undan med ungefär 8 disketter, och det släpptes under 1992 när Amigan fortfarande var rätt så het. Dock kombinerade det 3D med 2D på ett vis som hade blivit till ett prestandaproblem på de Amigor folk spelade som mest på, och Amiga 1200 med AGA anlände först under andra halvan av 1992 vilket innebar att användarbasen under en period skulle vara väldigt liten.

Så, någon Amiga-version dök aldrig upp.

Alone in the Dark blev således ännu en av de där anledningarna till att det kändes viktigt att ha tillgång till en dator med MS-DOS för att få en chans att spela det.

För det var verkligen något alldeles extra. Något jag inte alls hade sett förut, något helt nytt och unikt.

Det var dock inte bara till att starta spelet.

Minnet ville inte räcka till, sades det. Och att pilla runt med MS-DOS var inte riktigt som att sitta och lira spel på Amigan där allt för det mesta bara funkade rakt upp och ned.

Nej, i detta specifika fall antogs det helt enkelt att datorn inte hade kapacitet nog att starta spelet till dess att en kompis storebrors kompis föreslog att testa en grej.

Tydligen kunde lite ändringar i textfilerna AUTOEXEC.BAT och CONFIG.SYS göra underverk. Speciellt om HIMEM.SYS inte var korrekt konfigurerat. Som om det vore lite magi vi hade att göra med såg vi efter en stunds pillande en 2D-bälta förvandlas till en 3D-bälta som roterade bort från skärmen lämnandes kvar endast Infogrames-loggan och så var äventyret igång.

Eftersom genren som sådan inte riktigt existerade i detta skede såg vi på Alone in the Dark som ett rätt klassiskt äventyrsspel fast med inslag av action.

Jump, Fight, Open/Search, Close, Push.

Read, Drop, Throw, Use.

Kontrollen var såklart lite speciell, då vänster och höger endast roterade karaktären där uppåt fick karaktären att förflytta sig i den riktning hen var vänd (och två svårtajmade tryck uppåt för att få hen att springa). Hen för att man antingen kunde spela som Edward Carnby or Emily Hartwood; Carnby en privatdeckare och Hartwood dotter till självmordade Jeremy Hartwood som ägde Derceto-herrgården i vilken spelet utspelar sig i.

Av någon outgrundlig anledning har jag alltid spelat som Emily, men det enda som skiljer upplevelsen åt de två karaktärerna emellan är introt och den anledning de har till att besöka herrgården. Precis allt annat är likadant de två karaktärerna emellan, men blickar man framåt är det Edward som är seriens kanon.

Som i vilket äventyrsspel som helst strosar man runt, plockar upp föremål och använder de i sammanhang där det tycks lämpligt att göra så. Dock har man inte någon oändligt stor Guybrush Threepwood-ficka att ty sig till, utan när föremålens tyngd blir för stor säger karaktären stopp.

Det går dock utmärkt att lägga ifrån sig vadhelst för att plocka upp det igen i ett senare skede och mycket av det man hittar fyller ingen annan funktion än att bygga upp spelets lore och kan därför kasseras så fort man tagit del av den info som erbjuds (oftast via skrivna brev och böcker).

Att inspiration är hämtad från H.P. Lovecraft (Chtulhu) är svårt att missa. I ett skede satt Infrogrames till och med på en licens för dito, men under utvecklingens gång gled produktionen allt mer bort från Chtulhu så till den grad att man lade den på hyllan. Går dock fortfarande att se Chtulhu nämnas i en av de texter man kan läsa vilket känns lite... lustigt.

Likt i valfritt tidigt Sierra-spel går det utmärkt att dö, och dö gör man frekvent, men då möjligheten finns att spara närhelst är det aldrig så att man drar sig för att utforska vadhelst även om konsekvensen av det man tar sig an kan resultera i att man dör.

Pussel är överlag väldigt logiska och i flera mer kryptiska fall ges tips via de böcker och brev man kan hitta och läsa. Vissa pussel behöver man inte bry sig om överhuvudtaget och vissa går att lösa på flera olika vis.

Vissa kan möjligen rygga tillbaka över det faktum att det är tekniskt möjligt att köra fast i spelet om man passerar en sen Point of no return och har missat att plocka på sig vissa saker, men det är väldigt uppenbart när detta inträffar och ser man bara till att spara innan (går att ha flera sparfiler) är det inte ett problem.

Dessutom går det utmärkt att försätta sig i riktigt dryga situationer, säg om man förbrukat de få hälsoåterställande föremål man kan hitta i spelet och förbrukat all amunition till den pistol eller det gevär man kan hitta, men även här är det väldigt lätt att undvika ett sådant scenario genom att låta bli att spara om man gjort något dumt eller bara slösat på ammo i onödan.

Man skulle kunna argumentera för att upplägget känns daterat, men jag skulle snarare vilja påstå att det är en fullt medveten design som skulle kunna användas än idag utan att kännas förlegad. Kontexten i vilken den används är liksom helt avgörande för om det känns rättvist eller orättvist, frustrerande eller som något som skapar lite nerv i upplevelsen.

Här är kontexten perfekt (och med det får man ha i åtanke att spelet är över 30 år gammalt och ett extremt tidigt steg in i en ännu ej definierad genre).

Vidare är Alone in the Dark ett väldigt kort spel.

De platser man har att utforska är relativt få, det är få pussel som är svåra att lösa och jobbar man sig lugnt och metodiskt genom spelet torde en 4-5 timmar vara vad man har att vänta sig vid en första genomspelning. Vet man vad man skall göra och hoppar över de moment man inte behöver bry sig om går det utan problem att ta sig i mål på under timmen.

Visuellt sett jobbar Alone in the Dark med tvådimensionella bakgrunder presenterade i läckra men låsta kameravinklar. Huvudkaraktärerna, fiender och föremål är dock ypperligt tredimensionella fast betydligt mindre detaljerade än de miljöer de huserar i.

Den lågupplösta grafiken får dock allt att kännas enhetligt, och den enda gången det faktiskt blir till ett problem så som spelet är presenterat är när någon av de få strider spelet innehåller tar vid.

Oavsett man slåss med händer, sparkar med sina fötter, viftar runt med en kniv eller ett svärd eller skjuter med en pistol eller ett gevär så är kollisionsdetektionen väldigt opålitlig. Ibland för att det är svårt att se exakt i vilken riktning man siktar (speciellt i scener där man inte är mer än ett par pixlar stor) och ibland för att interaktionen med omgivningen helt enkelt inte är så precis som man hade kunnat önska.

Då det ges gott om spelrum för faktiska misstag i strider, få hälsoåterställande föremål till trots, och då ladd- och sparfunktion ständigt finns tillgängligt är det emellertid snarare ett mindre irritationsmoment än det är något som gör Alone in the Dark svårspelat.

Alone in the Dark jobbar väldigt mycket med ljud. Både med ljudeffekter, som knarrande golv och dörrar samt obehagliga läten potentiellt från de monster man är på väg att konfronteras med, och stämningssättande musikaliska stycken markerandes exempelvis att fara är på ingående.

Ljudlandskapen, den lore man kan ta del av och den estetiska aspekten ger allt en väldigt speciell och tacksam vibb som knappt ens uppföljarna lyckades återskapa, men faktiskt gameplay och principerna på vilka dito vilar skulle komma att repriseras gång om annan.

Några år senare när Resident Evil blev en grej var det för mig väldigt uppenbart hur extremt mycket inspiration det hämtat från Alone in the Dark, men i detta skede var det lite som att datorspelare och konsolspelare levde i så skilda världar överlag att få verkade lägga märke till detta.

Idag är dock läget ett helt annat och att påtala hur mycket Alone in the Dark faktiskt betydde för formandet av survival horror som genre i den tredimensionella eran är svårt att missa.

För egen del är det ett spel som utöver att ha betytt oerhört mycket för mig när det var nytt även är skitskoj att då och då återvända till för att både minnas och gång på gång konstatera hur pass väl det står sig trots att det i mångt och mycket var först med att göra vad det gjorde.

Passade rentav på nu senast att spela det på en bärbar Compaq, för maximal feeling.

Så jävla najs.

Hade dock varit oerhört kul att se hur det gjort sig på en Amiga när det var nytt. Möjligt att porta det var det dock definitivt, då jag själv vid ett eller annat tillfälle satt och spelade Mac-versionen via wrappern Shapeshifter som via mjukvara fick Amigan att bli en fullfjädrad Mac.

Men det är ju lite av en annan historia.

Japp, fotar alltid skärmen när jag skriver recensioner för den där gammeldags känslan. I detta fall blev det dock lite vacklande då skärmen på den bärbara jag fotade var hopplös att fånga på bild i full ljusstyrka.

Absolut, kul att lattja runt med orden.

Ja, det var en lite jobbig era... när Datormagazin började blanda in annat än Commodore blev det allt mer uppenbart hur Amigan levde vidare med konstgjord andning samtidigt som konkurrensen sprang om den åldrande tekniken fullständigt.

Idag är det en helt annan sak, nu när man vet att Amigan fortfarande är en plattform folk bryr sig om och utvecklar mjuk- och hårdvara till. Den är liksom frikopplad samtiden och existerar på sina egna villkor.

Ärligt talat hade jag inte en aning om denna "remake" innan jag läste Ruffles recension häromdagen. Vet inte hur jag kunnat missa den, men missat den hade jag gjort.

Kommer testa det i sinom tid, men efter att ha läst, och tittat på, ett par recensioner har jag väldigt svårt att se vad som drev fram nytolkningen när så mycket tycks vara, typ, nytt. Nu kanske mer hänger samman med originalet än vad som framgår, men intrycket är att man tagit en del av inramningen och gjort något helt nytt av den. Blir det inte lite personlighetsklyvt? Oavsett verkar det vara ett intressant spel.

Tack för välkomnandet!

❤️

Tycker rentav det är snyggt fortfarande, mycket för att det har en så pass egen still. Både vad gäller kameravinklar och hur det jobbar med "rena" bakgrunder... men även för att karaktärerna är så simpla polygonmässigt som de är, det känns mer som en ett visuellt uttryck, en egen stil, än som daterad grafik. Sedan finns det såklart en del tekniska problem som stör, som clipping och annat som aldrig skulle accepteras idag.

Ja, vill man gräva ned sig i Amigans spelutbud (både nytt som gammalt) och hårdvara idag har man mer att göra än vad där finns tid till (och plånboken börjar snabbt eka tomt). Har länge tänkt jobba mig baklänges genom sådant som är nysläppt, år för år, men det skjuts alltid upp till framtiden då jag känner att jag inte riktigt har tid med ett liknande projekt.

Hade önskat se en remaster. Inte en som skalar upp grafiken och dylikt, det får gärna fortsätta vara lågupplöst, men en som fixar till de spelmekaniska brister som faktiskt finns där... som kollisionsdetektionen, det fippliga stridandet och så vidare.

Tycker jag absolut att du kan göra, tar som sagt inte mycket tid alls i anspråk. Så länge du är förberedd på att det dras med en del designmässiga aspekter att "tackla" torde det kunna bli en intressant spelhistorisk liten resa.

Kul att texten uppskattas. Jo, det hade verkligen varit kul att se en port till Amigan. Nog för att den hade börjat ställa krav på att folk uppgraderat från en Amiga 500 till något dyrare och mer samtida, men det var ju lite det som Amigan faktiskt saknade... spel som började ställa krav på hårdvaran. Menar, Doom var ju väldigt drivande i att få ungt folk att tjata hål i huvudet på sina vuxna plånböcker så mer "tunga" portar till Amigan hade knappast skadat.

Yo! Detsamma! Nå, det var väl bara en tidsfråga. Ett par rätt många år, liksom...

Fann inledningsvis Resident Evil obehagligare än Alone in the Dark, men å andra sidan så höll den känslan inte i sig längre än till när en hund hoppade in genom ett fönster då det kändes som en repris av scenen i Alone in the Dark (som var mycket mer än en billig jumpscare... då musiken först gick mörk, kameravinkeln skiftade till utsidan av fönstret till rummet man befann sig i utan att avslöja vad som väntade... och så till sist den där vidriga saken som hoppade in i rummet och var typ omöjlig att fäkta bort).