Tio minuter in i Amazon Primes Fallout-serie – efter en effektiv inledning där vi får se atombomberna falla över 50-talets Hollywood – får vi ett märkligt incestskämt. Inte ett snuskigt skämt, ens. Det är ett i sammanhanget förvånansvärt mjäkigt skämt där vår käcka, naiva huvudperson Lucy (Ella Purnell) skojar om att hon helst hade velat äkta sin egen perfekta far Hank (Kyle MacLachlan). Några minuter senare skojar samma karaktär om att det äntligen är slut på allt ”cousin stuff”, nu när hon till sist ska få gifta sig. Vi inbjuds att peka och skratta åt karaktärerna innan vi ens lärt känna dem, vilket tyvärr – åtminstone delvis – sätter tonen för resten av serien.
"En estetiskt träffsäker och bitvis rätt underhållande filmatisering"
De här tvära kasten mellan undergång och fånig humor är för all del en del av Fallout-spelens signum, men i spelen används humorn som ett sätt att förstärka mörkret och göra undergången ännu mer grotesk genom kontrastering mot den döda världens aningslösa, kommersiellt drivna optimism. I tv-serien blir resultatet snarare att mörkret slätas över när man på tok för ofta hemfaller åt tandlösa skämt. Amazons tv-adaption är en estetiskt träffsäker och bitvis rätt underhållande filmatisering som dock inte riktigt lyckas återskapa spelens ganska komplexa, galghumoristiska postapokalyps.
Tv-serien kretsar kring nämnda Lucy, en valvinvånare som tvingas ge sig ut i ödemarken för att leta efter sin pappa. Längs vägen möter hon Maximus, en ung man från Brotherhood of Steel, och framför allt den alltid underhållande Walton Goggins som Cooper Howard – före katastrofen en känd skådis och efter en ghoul-version av de kallhamrade cowboys han brukade spela. Det är den sistnämnde som stjäl showen varje gång han är med, medan de andra två karaktärerna lider av att de för ofta används för billiga skämt.
De tre huvudkaraktärerna är ju alla tydliga arketyper (Lucy är den naive, Maximus är tvivlaren som vill bli hjälte och Cooper är hårdingen med mystisk bakgrund) som är logiska i Fallouts värld. Manusförfattarna tvingar in främst Lucy och Maximus i förment komiska situationer som ibland får dem att till synes nollställa de framsteg de gjort snarare än vidareutveckla dem eller låta oss lära känna dem mer.
"Det är ofta i sekvenserna från valv 33 som intrigen förs framåt"
Skildringen av livet i valvet kontrasteras tydligt mot livet ovan jord, och förvånansvärt nog är jag överlag mest engagerad i intrigerandet och mysterierna nere i valvet. Även om fans av spelen kan räkna ut ett och annat så är det effektivt presenterat och det är ofta i sekvenserna från valv 33 som intrigen förs framåt. Ovan jord är det ofta, trots att de alla har tydliga mål, mer episodiskt när våra hjältar (och antihjältar) snubblar in i trubbel av olika slag. En del av dessa sidospår är rätt kul, andra är klumpig utfyllnad som mest får tempot att vackla trots att serien inte alls är långsam.
Actionscenerna är ofta som bäst när de är snabba och brutala westernuppgörelser. Ofta vill dock regissörerna ta till slow-motion (för att emulera VATS, kanske?), samt att de överanvänder gamla evergreen-låtar till övervåld på ett sätt som tappar i effekt för varje gång det upprepas. De lånar den audiovisuella estetiken från spelen, men har lite svårt att konsekvent använda den effektivt. Det känns lite som om de testar samma sak i olika versioner flera gånger, för att se vad som funkar. Resultatet blir föga förvånande att det blir ojämnt – ibland funkar det, ibland faller det platt.
En av de mer intressanta aspekterna i serien är det förvånansvärt tydliga klassperspektivet. Överklassens (valvinvånarnas) aningslöshet och benhårda tro på sin egen moraliska överlägsenhet och fördömanden av de mest utsattas desperata kamp för överlevnad är ett tydligt tema. Det hela kan läsas som en allegori över den rika världens medvetna aningslöshet inför den fattiga världens utsatthet – och inte minst vår del i att både skapa och upprätthålla den misären.
"En konstant satirisk udd i de radioaktiva resterna av civilisationen"
Även konsumtionskritiken är (över)tydlig i serien och är så klart inbakad i den otroliga produktionsdesignens (seriens främsta styrka) alla referenser, och dess förment optimistiska budskap, som med sin blotta existens blir en konstant satirisk udd i de radioaktiva resterna av civilisationen. Det är här tv-serien mest effektivt fixar tonträffen från spelen. Manusförfattarna låter till och med Matt Berry i en ljuvlig liten cameo säga det rakt ut: ”The end of the world is a product.” Kritiken av senkapitalismen och nyliberalismen är helt enkelt svår att missa, vilket för all del får en konstig eftersmak när den förs fram i en påkostad Amazon Prime-serie. Inte minst som serien i sina sämre stunder slår över till att bli den menlösa underhållning som den läckra produktionsdesignen – med alla hyperkommersiella produkter rakt hämtade från spelen – är ämnad att satirisera. Man kan väl se det som ett slags ofrivillig metaironi.
Detaljerna känns igen. Från Power Armor...
"Det är bara synd att berättandet spretar hit och dit"
Det är bara synd att berättandet spretar hit och dit utan att riktigt ta ut en ordentlig riktning genom det förlovade, radioaktiva ödelandet. Ibland är serien på vippen att säga något, bara för att lite för snabbt hasta vidare eller släta över sin egen poäng med lama skämt. Fallout behöver egentligen inte bli mörkare eller ta sig mer på allvar, manusförfattarna behöver bara använda mörkret som redan finns där mer effektivt, samt rama in det med elakare, råare humor som tillför mer udd snarare än fullständigt dödar den.
Sista avsnittet bjuder på den sortens dramatik vi borde fått mer av under resan dit. När sanningsbomberna börjar regna, vilket även leder till att kulorna börjar vina, så är det bra; vi får den mix av övervåld, ödesmättad dramatik, svart humor och en oförsonlig röra av mänskligt förfall som är mer i linje med en Fallout-serie. Där och då börjar jag faktiskt så smått känna hettan från den stora bomben och dess effekter. Men det är så dags.
Fallouts första säsong slutar när den börjar komma igång. Om vi tillåtits att bli mer känslomässigt engagerade tidigare hade förmodligen de episodiska utflykterna träffat mer rätt, eftersom vi då lärt känna karaktärerna bättre, snarare än den milda förströelse eller i värsta fall utfyllnad de är nu. Det allra sista vi ser i serien kommer dock att ge fansen gott om bränsle för spekulationer om vad säsong 2 kan tänkas bjuda på. Förhoppningsvis kan serieskaparna nu följa den riktning de till slut valt och tajta till den röda tråden för mer fokuserade karaktärer och ett mer gediget narrativ i andra säsongen. Det ryms en oändlig potential i ödelandets ruiner, trots allt. Något som kan vara mer än lagom, lättglömd underhållning av det slag en Fallout-serie ska satirisera snarare än vara.
Fotnot: Fallout släpps på Amazon Prime Video den 11 april.
