Kingdom Come: Deliverance skapar magi utan magi

Dungeons & no Dragons, genidrag eller bara hälften så roligt?

På senare år har jag märkt att jag startar många spel som jag sen inte avslutar. Det är sällan något fastnar, och jag undrar om det beror på dagens tillgänglighet till spel, spelklimatet eller att jag blivit mer kräsen med åren. Det spelar ingen roll om det är storspel eller indietitlar, men ibland gör man helt enkelt missbedömningar, såsom att bara förbise ett spel under sex års tid. Kingdom Come: Deliverance från tjeckiska Warhorse har alltid funnits i periferin, men jag gav det aldrig en chans förrän nyligen. Spelet blev näst på tur, och till min förvåning blev det inte ett till i högen av ofärdiga spel – jag hade bara inte hittat rätt. Det finns en värld, historia och trovärdighet här som är så väl förverkligad att det är svårt att lägga ifrån sig.

Det började som ett Kickstarter-projekt och lanserades officiellt 2018, fyra år senare. Under tiden har jag sett bilder och videoklipp som visar ett story-tungt RPG med realistiska miljöer och ett lugnare tempo. Ett spel som berättar om hur livet såg ut på medeltiden, genom en mindre, mer personlig berättelse där inte hela världen dras till sin spets och där du inte är "The Chosen One" – det borde ha tilltalat mig.

Handlingen tar sin början i 1400-talets Böhmen, dagens Tjeckien, och i inledningen får vi veta att Wenzel IV av Böhmen år 1393 blivit tillfångatagen av sin halvbror Sigismund av Ungern för att tvinga honom att abdikera. Oro och konflikt har drabbat hela regionen, vilket Sigismund utnyttjar genom våld. Vår resa börjar några år senare och du spelar som sonen till en smed vid namn Henry som lever ett lugnt liv i den lilla byn Skalitz, en viktig tillgång för regionen eftersom man utvinner silver i de närliggande gruvorna. Henry får snabbt växa upp när byn plötsligt blir attackerad av en okänd armé och bränns ner till grunden.

Regionen Skalitz-Sasau, en del av dagens Tjeckien, där spelet tar plats.

Vi får snabbt bekanta oss med spelets överlevnadsaspekter, såsom behovet av sömn och mat, samt underhåll och rengöring av både kläder och utrustning vid de lokala badhusen för att hålla god hygien. Element som dessa är inom en rimlig nivå och bidrar snarare till upplevelsen än att kännas tradigt påklistrat.

Henry börjar som en simpel smedpojk som knappt kan hantera ett svärd, men spelets styrka ligger i karaktärsutvecklingen. Framstegen. Nästan allt du gör förbättrar Henrys färdigheter, från strid till alkemi. I Kingdom Come testas inte bara karaktärens utan även spelarens förmågor. Många funktioner som är automatiserade i andra spel, kräver manuell insats här. Strid som exempel var först omöjligt, men blev hanterbar ju mer jag lärde mig och övade. Det här går igen i mycket av spelets andra mekaniker och det skapar en spännande synergi mellan Henry och dig som spelare, vilket är både tillfredsställande och engagerande.

Det finns gott om möjligheter att träna upp dina färdigheter, både genom handledning av en mentor och genom att delta i turneringar.

Warhorse har uttryckt att man inte är förtjust i den moderna open-world modellen som gärna bombar kartor med intressepunkter, markörer och repetitivt innehåll för att sysselsätta spelaren. Här har de istället låtit miljöerna och atmosfären tala för sig själv, och tro mig, intressanta platser finns där om du letar. Detta ger både världen och spelaren utrymme att andas. Landskapet, skogarna och städernas utformning är trovärdiga, och invånarna rör sig fysiskt i världen, går till sina jobb och följer sina egna dygnsrytmer. Det är inte svårt att leva sig in i 1400-talets Böhmen.

Kingdom Come lyckas också fånga mitt egna intresse för både regionen och den här tidsepoken. Jag kommer på mig själv att, vid sidan av, läsa på varför bödeln bodde en bit utanför staden, fördelar och nackdelar med olika utrustningar eller medeltida läkekonst. Sånt.

Skogarna är djupa. Prova Hardcore-läget, där du bland annat blir tvungen att orientera dig med hjälp av din omgivning.

Striderna känns tunga och kraftfulla med svärd som fysiskt klingar mot varandra, där timing och anfallsriktning är avgörande. Du kan förbättra dina färdigheter med svärd, yxa eller klubba – eller varför inte alla tre? Striderna handlar inte bara om att ta ner fiendens hälsa till noll; de kräver engagemang och snabba reaktioner. Ibland kan timmar passera mellan striderna, vilket tillför mening och realism.

Spelet använder ett "targeting" system som låter dig välja måltavla och möjliggör olika kombinationer av slag och riktningar. Systemet fungerar väl i en-mot-en situationer men blir problematiskt mot flera motståndare, vilket ofta känns som att man kämpar mer mot spelets egen mekanik än motståndarna själva. Trots att jag gillar stridssystemet, finns det rum för förbättring, särskilt eftersom vissa funktioner blir för enkla att utnyttja senare i spelet, vilket minskar utmaningen. Jag hade önskat att striderna fördjupats och breddats ytterligare. Strider på hästrygg är också möjliga men känns underutvecklat, som en eftertanke eller resultat av tidsbrist, och även här hade jag föredragit ett mer genomarbetat system.

Striderna är fysiska, och både rustningstyp och vapentyp påverkar dina förutsättningar.

Du möter en mängd intressanta och minnesvärda karaktärer och storyn håller en generellt hög nivå. Här finns det plats för både humor och allvar som känns genuin. Mellansekvenserna, röstskådespeleriet och ljudet är jämförbara med en välgjord TV-serie och uppdragen är varierande; de är inte alltid storslagna, men ofta ligger spänningen i det lilla. Jag uppskattar spektrumet och de kontraster som finns.

Missförstå inte, Kingdom Come är mer än bara linjära uppdrag. Det är en öppen värld fylld med många sidouppdrag och möjligheter att avvika från vägen för den som vill, inklusive DLC som berikar både platser och karaktärer – även om vissa är bättre än andra. Sidouppdragen är tillräckligt varierade för att vara underhållande, vissa är briljanta även om de generellt inte är banbrytande. Överlag överträffar spelet många andra i genren, och det är väl värt att utforska.

Och självklart kan du även smyga dig ut nattetid för att tjuva till dig värdesaker, eller kanske något ännu värre? Valet är ditt!

Under mina spelade timmar har jag stött på en del buggar, några obetydliga och andra mer allvarliga. När jag red in i en stad, föll jag plötsligt genom världen, vilket tvingade mig att ladda en tidigare sparfil. Spelets speciella sparsystem, som i sig bidrar till konsekvenstänkande, begränsar sparmöjligheterna till specifika uppdrag, platser som badhus, vissa sängar eller genom att dricka "Saviour Schnapps". Det kan alltså dröja innan nästa möjlighet att spara, och om något oväntat sker riskerar du att förlora en stor del av dina framsteg. Förlorad tid på grund av buggar är frustrerande, men lyckligtvis har dessa incidenter varit väldigt sällsynta för mig. För att vara ärlig installerade jag en enkel mod som tillåter mig att spara när som helst, för att minska risken för förlorad speltid på grund av brister som jag själv inte kan påverka.

Jag vet att spelet hade en hel del tekniska problem vid lanseringen, och även om dessa har förbättrats markant efter sex år, hade jag hoppats på ännu mer stabilitet och polering. Spelet är visuellt imponerande men är minst lika krävande; trots en hyfsat biffig dator faller bildfrekvensen ofta ner under 60 FPS, speciellt i städer. Själv prioriterar jag det visuella framför flytet i den här typen av spel, men inställningarna kan naturligtvis justeras beroende på vad man värdesätter.

Det är på många sätt en mästerlig förstatitel som Warhorse presenterar för oss. Deras passion är tydlig och deras designval är imponerande. Den riktning de har tagit spelet i är något jag hoppas att fler i genren kommer att följa. Trots att det inte når full pott, på grund av en del skavanker som hade kunnat få mer tid för finjustering och ett önskemål om ytterligare djup i vissa funktioner, har Kingdom Come blivit en av mina tidlösa favoriter. Det är ett unikt spel som jag tveklöst kommer att återvända till.

Genidrag eller inte, Kingdom Come: Deliverance levererar stort även utan drakar.

• Fotnot: Testat på PC i 1440p med Intel i7 12700k, Geforce RTX 3080 10 GB och 64 GB RAM-minne.

• Release: 2018-02-13

På många sätt förtjänar spelet verkligen en femma, faktiskt av fler anledningar än vad det förtjänar en fyra. Men vissa funktioner lämnar lite att önska på djupet, och en del kvarstående tekniska problem drar ner betyget något.

Det finns flera olika moddar på Nexus som både förenklar eller skapar mer utmaning i combaten. En jag provade fixade till flera av de problem som jag beskrev i recensionen. Det blev inte perfekt men det går att förbättra.

Rån!

Håller med dig, Kingdom Come är nog det spelet som mest närmar sig känslan i Elder Scrolls-spelen och överträffar dem i vissa fall. Då har man gjort något rätt tänker jag.

Då och då har jag letat efter ett RPG som fångar upptäckarglädjen, friheten och mysatmosfären som Elder Scrolls har. Jag provade Witcher-serien och, nu riskerar jag att bli hängd för det här, så spelade jag igenom det första spelet och delar av både det andra och tredje men det var inte alls mina typer av spel. Fallout har jag inte kört så mycket och Starfield var ingen höjdare för min del men här hittade jag rätt.

Det här ser jag fram emot! Plötsligt känns det som en fördel att ha "väntat" med att spela i sex år.