Har du någonsin fantiserat om den ultimata semestern på en idyllisk ö, där du inte bara kan njuta av det vackra landskapet utan också komma oerhört nära den oblyga lokalbefolkningen? Kanske lockar det att bege dig in i hemlighetsfulla grottor och utforska den lokala faunan. Eller kanske drömmer du om att tillsammans med din eklektiska grupp vänner bygga storslagna hus och skapa minnen för livet, vare sig det är med din hjärndöda kompis eller en trebent kvinna vid din sida.
Det fantastiska paradiset som erbjuds i Sons of the Forest tar dig med till Site 2, vars exotiska namn bara är en liten aptitretare på alla äventyr som väntar. Här möts du av majestätiska berg, vykortsvackra sjöar och fyra årstider. Och jag lovar dig – spänningen är konstant närvarande. Oavsett om du drömmer om att köra våghalsiga åttor runt dreglande kannibaler med en futuristisk elektrisk enhjuling eller att utforska exakt hur ätbar den där mjälten faktiskt är, så är allt möjligt i detta paradisiska semesterlir. Så släpp loss din inre äventyrare och låt Sons of the Forest ta med dig på en resa bortom dina vildaste drömmar!
När jag senast gjorde avstamp i Sons var känslan i första hand att det kändes som en snyggare men tommare version av föregångaren The Forest. Då eftersökte jag en hel del grejer och menade att titeln skulle behöva bakas av ganska länge i ugnen innan den var redo för servering. Nu, ganska exakt ett år senare, kan jag konstatera att man faktiskt rott projektet i land utan att ge mig några större saker att invända mot. Till att börja med funkar fortfarande min gamla early access-sparning, vilket bara det är imponerande med tanke på hur mycket som har skett under året som gått.
"Döv, stum och allmänt frånvarande mellan öronen"
Många av de problem jag hade har mer eller mindre suddats bort. Visst, Kelvin är fortfarande trög som sirap, men han buggar inte längre fast i allt som går. Och Virginia är inte längre spårlöst försvunnen – tvärtom! Kelvin och Virginia är alltså de två följeslagare jag kan ha med mig runt på ön. Jag är här efter att ha kraschat med en helikopter. Det i sig är inget större problem då ön ändå var resmålet, men resten av besättningen är död. Förutom Kelvin då, som slagit i skallen rejält i kraschen och numera är döv, stum och allmänt frånvarande mellan öronen.
Vi och resten av vårt team är här på ön på uppdrag av företaget PuffCorp som vill spåra upp dess försvunna VD Edward Puffton, hans fru Barbara och dotter Virginia. Ganska snart står det klart att något är väldigt fel på ön då dess primära levande befolkning består av blodtörstiga kannibaler och mutanter. Än mer brydd blir jag när jag stöter på en kvinna som är slående lik Virginia, men som ha tycks tappat talförmågan och – framför allt – skaffat sig extra lemmar.
Här finns frågor att ställa.
Storyn presenteras i första hand genom mindre tilltugg i form av gamla journaler, epost, brev och liknande som går att finna runt om i världen. Det påminner lite om en light-variant av Dark Souls; det finns en story och den går att pussla ihop, men engagerar man sig inte lär man inte ha en suck om vad som pågår. Tyvärr är storyn heller inte särskilt engagerande, och det blir än mer tydligt i spelets senare delar där fokuset på storyn utökas och där diverse föga imponerande cutscenes tar mer plats. Samtidigt är det heller inte utan charm, då Sons har en form av kantighet som inte bara stöter bort utan även, ja, charmar. Handlingen har även i samband med version 1.0 fått en rejäl uppiffning vad gäller de sista delarna, inklusive slutet, och man har lagt upp för en uppföljare (så klart).
"En form av kantighet som inte bara stöter bort utan även, ja, charmar"
Den stora behållningen med Sons är dock precis som i föregångaren att utforska ön. Till skillnad från för ett år sedan när jag klagade på att ön var för stor och antalet intressanta platser för få, så är det nu betydligt mer givande och roande att utforska. Ön är fortfarande för stor, men nu finns det olika former av transport som underlättar. Glidare låter mig flyga över skog och mark, och golfbilar låter mig lustmörda kannibaler korta ned restiden. Men mest underhållande är den bångstyriga elektriska enhjulingen som går fort som fasen och har en svängradie som är typ en femöring lång. Att köra in i en sten och flyga av samtidigt som man jagas av galningar är inte irriterande – det är skitkul. Varje gång. Jag lovar.
Byggläget är super, men saknar lite poäng.
Vackert!
Det enligt undertecknad smått fenomenala byggandet som Sons lanserades med i early access har det inte hänt särskilt mycket med. Det är fortfarande väldigt fritt och tillfredsställande, men precis som tidigare så är känslan att det är ganska… menlöst. Det finns liksom inget incitament för att bygga en bas. Alla ägodelar du har bär du ändå runt på i vad som måste vara Hermione Grangers handväska, och att sova eller spara går lika bra oavsett om man gör det i en hemtrevlig bas eller i ett hastigt uppbyggt skynke ute i det vilda. Du uppmanas därtill att hela tiden ta dig till nya platser för att hitta nya saker (och komma längre i storyn) vilket gör det kontraproduktivt att då hela tiden återvända till samma ställe.
AI:n är heller ingen höjdare. Kannibalerna beter sig inte alls sådär organiskt och nyckfullt som jag upplevde i The Forest (men det kanske var nyhetens behag som förblindade mig där), utan snarare irrationellt och smått suicidalt. Ofta står de och tittar på när deras fränder fångar en yxa med sitt kranie. Mutanterna är roligare. De är äckliga, aggressiva och varierande både i utseende och beteende och behöver tas an på olika sätt. Grottorna är ofta rejält utmanande att utforska och därtill precis så mörka som de ska vara.
"Bland det mer atmosfäriska jag varit med om i spelväg"
När jag spelade solo var det (likt i The Forest) bland det mer atmosfäriska jag varit med om i spelväg, medan det med andra mest handlar om att koordinera striderna. Multiplayer funkar för övrigt riktigt bra (och har nu äntligen proximity chat!) och rent tekniskt och prestandamässigt hade jag en mycket mer smärtfri upplevelse nu än för ett år sedan, även om det alltjämt kraschar emellanåt.
Allt som allt är Sons of the Forest sina skavanker till trots jäkligt underhållande och en given rekommendation för fans till genren. Glöm bara inte att packa extra underkläder om du spelar själv.
Fotnot: Sons of the Forest släpptes till pc den 22/2. Spelat med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM.
