Empire: Total War - The Warpath Campaign

Det började med en trasig dator - det slutade med bönecirklar i Philadelphia

Ibland får man för sig att spela något man låtit vara i åratal, som i mitt fall expansionen till det halvbra Empire: Total War (2009). Varför spelar jag det? Egentligen handlar det om att datorn pajade och jag bara kunde köra på min gamla laptop. Det var också den enda Total War-kampanjen fram till det första Warhammer: Total War jag aldrig ens spelat, så det var dags att ge det en chans. Det visade sig vara en av de mest utmanande och unika kampanjerna jag spelat i hela serien.

Istället för att som i huvudspelet ha en någorlunda jämn spelplan, med enstaka strider mot Amerikas ursprungsbefolkningar i samband med kolonialiseringen av den nya världen, får du i The Warpath Campaign (2009) själv spela som en av Nordamerikas ursprungsnationer. Från att till en början endast ha tillgång till pilbågar och tomahawks låser du stadigt upp (forskar fram) ny teknologi som krigshästar, musköter och i spelets slutfas, kanoner. Medan det inte direkt är en historisk skildring av hur krutvapen och hästar började användas på kontinenten, har Total War-serien aldrig heller varit något särskilt historisk korrekt, och rent spelmässigt är det kul att på kort tid ha en så pass stor bredd av militärteknologi till handa.

Jag spelade som irokeserna, vars konfederation historiskt sett nästintill upphört när spelet börjar 1783. Jag hade Storbritannien som min allierade och kunde därmed fokusera på mina inhemska rivaler, samtidigt som britterna tampades med de nyetablerade Förenta staterna. Jag hamnade i blodiga strider mellan bågskyttar och yxmän, där vi dödade varandra för äganderättigheterna av Ohio och Michigan och deras tillhörande bäverpopulationer. I dessa strider får kavalleriet en enorm fördel, eftersom de både lätt kan få fienden att retirera i panik genom klassiska kniptångsmanöver och därefter dessutom jaga ifatt och hugga ner de flyende. De behöver inte heller handskas med svårbemötta fyrkantsformeringar och bajonetter som annars var så effektiva stopp på kavallerianfall i originalet.

Medan man bygger upp sitt territorium och exploaterar dess resurser är det alltid en balansgång mellan att investera i traditionell småskaligt jordbruk eller att bjuda in nybyggare från kolonialmakterna för att få mer pengar för samma bit land, men då med nackdelen att dessa nybyggare börjar sprida sin religion, vilket leder till en mer rebellisk befolkning - större risker ger dig större belöningar.

För eller senare kommer du behöva kriga med västerlänningarna... österlänningarna... allt är relativt, ju. Det här leder åter igen till ny dynamik i striderna eftersom du nu behöver göra det bästa av teknologin du lyckats låsa upp hittills, mot fullt utrustade europeiska (och amerikanska) arméer, med sitt linjeinfanteri, sina kanoner och sina flottor. Kolonialmakterna är dock något svagare än i originalet och ställer mest upp arméer bestående av miliser som minutemän och provinsiellt kavalleri, med enstaka reguljära kompanier och kanoner.
Även utrustad med dina egna musköter är det inte helt lyckat att strida mot stormakterna på det regelrätta sättet, det vill säga, att ställa sig mot fiendens linjer och skjuta mer och snabbare. Istället behöver du jobba en hel del med dina manöver, lura fienden (AI:n är inte bättre här än i de andra spelen) att bryta sina slutna linjer, attackera från så många håll som möjligt samtidigt och smyga dig fram så nära du kan för att överraska dem med en närstridsbatalj.

Hela kampanjen äger rum i den här hemisfären

Det är ovanligt att Amerika får vara i centrum istället för ute i marginalen i ett Total War-spel. Det går att argumentera för att kartan är för stor, då den sträcker sig ned hela vägen till Sydamerikas nordkust. Eftersom bara kolonialmakterna kan använda flottor fungerar de södra provinserna mest som distraktioner eller avlägsna områden som exploateras för sina ekonomiska tillgångar av européerna. Samtidigt hade skådeplatsen kunnat erbjuda mer variation än vad den faktiskt gör. Du kan till exempel välja att spela mellan fem olika inhemska nationer men inte som någon av kolonialmakterna. Det hade varit intressant att även ha möjlighet att spela som amerikanerna eller mexikanerna.
Jag saknar också inslag som bättre återspeglar temat. I grunden är The Warpath Campaign en Total War-kampanj med samma spelmekanik som i huvudspelet. Du bygger upp städer, utvecklar industri och låser upp ny teknologi som blir tillgänglig för forskning först efter att du byggt en viss byggnad. Du sköter diplomati på samma sätt som tidigare och ger kommandon till spanare och religiösa ledare på världskartan. Här hade det varit trevligt med unika funktioner som till exempel att ingå handelsavtal för att förse mina krigare med musköter, eller räder för samma syfte. Det hade också varit ett utmärkt tillfälle att introducera diplomatiska funktioner för koalitioner, eller fler möjligheter att sluta samman de inhemska nationerna för att driva ut kolonialmakterna, i stil med Tecumsehs uppror. Spelets strider tvingar dig till nya tillvägagångssätt - jag hade önskat att den strategiska kartan gjorde detsamma.

Motorn och designen från originalet lyser igenom om du tittar för nära och tänker efter - hur hjälper fanbäraren här egentligen mina framsmygande krigare?

På tal om striderna kunde de också setts över. Alla dina enheter kontrolleras på samma sätt som i originalet. De rör sig i rektangulära formationer och vajar sina flaggor samtidigt som de smyger fram, vilket ser lite konstigt ut. Svårighetsgraden pressar dig till att strida på ett mer flexibelt sätt för att besegra dina stormaktsfiender, men spelmotorn är inte smidig nog att fullt ut realisera den typen av strider.
AI:n både för hur andra lag agerar och för hur dina enheter tolkar sina order och tar sig förbi stenar och buskar är som vanligt begränsad. Ibland fastnar enheter i hur de ska formera om sig efter de tagit förluster istället för att skjuta tillbaka. Det är buggar jag sett förut, men de känns särskilt påfrestande när jag ger kommandon till krigare vars största övertag är deras snabbhet och förmågan att hålla sig osynliga.
Jag hoppas Creative Assembly kan fixa till till de bitarna i en eventuell uppföljare.

Allt som allt är ändå The Warpath Campaign en alldeles särskild upplevelse. Jag har sedan länge skaffat en ny dator, men har fortsatt spela kampanjen på den. Det är något oerhört tillfredställande att med kreativa sätt besegra en rent statistiskt sett överlägsen fiende (och ok, en del utnyttjande av spelets AI). Att dina truppslag sträcker sig från krigare med yxor till regelrätt artilleri gör kampanjen väldigt dynamisk och spännande.
I slutet av kampanjen hade jag själv blivit en stormakt och vunnit över amerikanerna med deras egna medel. Jag hade skjutit sönder deras formationer med kanoner och irreguljära trupper, plundrat och rivit ner alla byggnader i deras städer, byggt upp kanonfabriker, irokesiska böneplatser och konverterat Philadelphias befolkning till animism.

Jag har nog spelat för mycket Total War genom åren och har blivit rätt så skeptiskt till det ständiga flödet av nya spel och expansioner. Men The Warpath Campaign är en oväntat bra kampanj för något som vid första anblick ser så hoprafsat ut. Det kunde ha varit bättre, men för en gångs skull känns inte allt som det brukar.

Hej och tack!
Ja den var oväntat kul - tror den är ganska bortglömd också.

Empire: Total War är nog en av mina minst gillade Total War titlar.
Även om tiden är intressant är det så många saker som känns som de inte riktigt fungerar.
Typ stjärnforten.

De som lyckats bäst är Medieval 2 (förutom att bågskyttar skjuter upp i himlen istället för ner mot fienderna när de står på murarna) och bäst Shogun 2. Det som haft absolut bästa stadsstriderna är i historical battles i Fall of the Samurai - fett skoj!