"Fin balans mellan RPG- och VR-godis"
Asgard's Wrath 2 är ett slags Skyrim för virtual reality-scenen. Svulstigt, brett och med så enormt mycket kött på benen att man bara gapar (och tuggar, och sväljer). Du kan komma att plöja ner tresiffrigt antal timmar här innan du är färdig, men det som är speciellt är att de timmarna tenderar att flyga iväg. Jaha, är det redan läggdags?
Det har mycket av vad du väntar dig av ett enormt rollspel. Visst, här finns kanske inte bråddjupet hos de största rollspelen, men det lyckas med fin balans mellan RPG- och VR-godis. Viker du av från kampanjens motorväg kan du följa små stigar som leder till gömda tillhåll, sidosysslor som fiske (rollspel, ändå!) och ett roguelite-läge med höga insatser. Det sistnämnda är en tidstjuv och är kanske inte klokast att sätta tänderna i direkt. Bäst att träna upp dig först.
"Hon far fram likt en dödlig skugga och skär halsen av fienden"
Men även om jag fäller oräkneliga ödlemän och jättegetingar genom att väja, kontra och anfalla med svärd och hacka (ett tillhygge i varje hand!) får jag räkna med att stadigt lära mig nya trick. Plötsligt kan jag förvandla mitt svärd till en piska som kan hålla fast fienden, men också dra mig över djupa raviner. Ett ikoniskt ögonblick är när jag tvingas fly från en jättelik gudinna. Hon: reslig som ett berg. Jag: två äpplen hög. Mitt/min svärd/piska tar mig framåt och över jätten. När jag väl är i mål är pulsen hög, men jag vann över gudinnan.
Min roll är visserligen också gudomlig, men det är en som tar olika karaktärer i besittning, som var och en har sina individuella styrkor. En odöd magiker, en bågskytt (pilbågen är trots allt bästa spelvapnet) och så Cyrene som kommer med levande vapen, som en blåmanet som fungerar som en slags turret och en bläckfisk som både är harpa och sköld. Underligt men också underfundigt.
Bortom kvartetten med spelbara profiler finns också djuriska sidekicks. Med örnen Pa-akhet kan du till exempel sväva över sanddynerna. Den första jag ramlar in i är pantern Subira, en kattjej med all slags klös. Hon kan frammana och trolla bort särskilda stenblock och är ett måste i striderna där hon far fram likt en dödlig skugga och skär halsen av fienden. Dessutom extraknäcker Subira som riddjur och uppfyller en He-Man-fantasi. Att fistbumpa och highfajva henne efter striderna är lite corny, men innerst inne känns det ändå lite coolt.
Jag och min stridskatt.
Att vara gud kommer med perks.
Striderna är ett kreativt kaos.
Det är dock något med tonen som ofta känns fånig. Jag kommer tillbringa tiotals timmar med de här gudarna, människorna och djuren, flera med en sådär "edgy" attityd. De är ganska endimensionella. Det blir lite tjatigt och det är definitivt inte berättelsen som håller mig kvar i spelet. Dialogen känns halvhjärtad och något skitnödig. Det är ingen fantastisk kombination.
Många pussel faller jag däremot för. Man drar onekligen nytta av VR-formatets styrkor när man styr sina yxa med handleden och låter den fara genom skåror. Med andra handen drar jag i ett rep som bit för bit leder yxan genom labyrinten. Här och var i spelet stöter jag på altare då jag kan kliva ur människorna jag tagit över för att bli den resliga gud jag de facto är. Det är ett givande och tagande mellan människa och gud. Människan luskar ut kombinationer, medan guden får styra de enorma pusselbitarna. Det kan exempelvis vara stenblock som sjunkit ner i sanden, eller så låter jag en enorm hammare slå stenblock itu för att blottlägga nycklar.
Templen känns som VR-världens svar på Zelda. Jag kan inte tänka mig en finare komplimang. Såklart är vattentemplet bitvis redigt frustrerande, men det verkar ju nästan höra till.
Titelns Asgård lyser med sin frånvaro. I den raka uppföljaren är det istället den egyptiska mytologin som agerar fond. Jakten går vidare på den ständiga lurifaxen Loke, men ödesgudinnorna tycker att en avstickare till Egypten är på sin plats, och det dröjer förstås inte länge innan jag dras in i en maktkamp mellan Set, Horus och andra gudar.
Torrt med sand kan man tycka, men även om det för all del finns (väl) stora sandhav finns det gott om klippiga delar och förödande kvicksand att ta sig över. Dessutom hittar vi tempel med odöda sattyg, och så grottor med höglevlade skorpioner jag tvingas smyga och lura mig förbi. Nej, också i det här spelet visar sig ökenlandskapet vara en grogrund för stora äventyr.
Spelvärlden i sig är kanske inte den mest bedårande i historien, men att den ryms i en Meta Quest 2 är en liten bragd i sig. Det kämpar ibland, men allt som oftast flyter det på. Det ska dock sägas: Asgard's Wrath 2 är gjord med Meta Quest 3 i åtanke. (Du får faktiskt spelet på köpet en begränsad tid.) Jag har mest doppat tårna i den flådigare versionen, och visst blir det en skarpare upplevelse där maskinens AR kan ta vissa strider till ditt vardagsrum.
"En bred motorväg in i VR-spelens förlovade land"
Det är i virtual reality allt skiner som starkast – som sig bör. Smarta, roliga pussel. Striderna är snabba och slutar aldrig dra in mig. Det som börjar med ett vevande av svärd och hacka, blir snart en strategisk dans där jag drar ner flygfän, blockar flygande sköldar och styr mina djuriska hjältar. Världen, storyn och de som lever och verkar där drabbar mig inte så som de bästa rollspelen. Det är synd. Å andra sidan är Asgard's Wrath 2 en bred motorväg in i VR-spelens förlovade land. I det avseendet är spelet en total triumf.
Fotnot: Testat på Meta Quest 2 och 3. Är även släppt via Meta Quest Pro.
