Det har gått tre år och någon vecka sedan senaste riktigt stora släppet i Assassin's Creed-serien (Valhalla). Ändå är 2023 ett riktigt bra år för Ubisofts ständiga kassako. Mirage visar att det ibland kan vara klokt att blicka bakåt och tänka i mindre skala. Assassin's Creed Nexus VR letar sig också bakåt – mot italienska renässansen, ett nyfött Amerika och antika Grekland – men rör sig också, för seriens vidkommande, framåt. Detta är första VR-spelet.
"Inte 'bara' Assassin's Creed i VR"
På det hela taget är det en lyckad debut som dessutom bygger ut gamla världar på meningsfulla vis. Här överraskar Nexus mig. Vi ska förstås få anledning att återkomma till allt virtual reality-godis, men en stor behållning är att det känns som ett sant Assassin's Creed. Inte "bara" Assassin's Creed i VR. Detta är logiska fortsättningar på trean, Odyssey och Brotherhood. En slags epiloger för Connor, Kassandra och Ezio.
Nedslaget i Boston får en att längta tillbaka till Black Flag.
Striderna är inte spelets ess i rockärmen. Snarare en pil i knät.
Ezio kastar knivar som vore det 2009.
Överraskning!
Att ha ihjäl i lönndom är klart roligare än ren action.
Ja, Ezio. Ubisoft spelar slugt på nostalgins kraft, men de gör det med värdighet. Jag ryser fortfarande (av obehag!) vid minnet av Ezios skeva röst i Assassin's Creed Chronicles. Men här? Här är Roger Craig Smith tillbaka med sin italienska hittepå-accent. Ikoniskt. Att ingen annan bryter på italienska bryter illusionen. Här borde man gått en extra mil.
Andra ikoniska saker: att vandra nedför Monteriggionis gator, bestiga Villa Auditore, styra en gondol längs Venedigs kanaler och återigen vara en del av festligheterna i "Carnivale".
Men det är inte bara nostalgi, utan vi får alltså en fortsättning på respektive assassins liv. Se hur Monteriggioni under Claudia Auditores trygga hand återuppbyggs efter tragedin i Brotherhood. Vara med när Connor, eller Ratonhnhaké:ton, återförenas med sin åldrade mentor Achilles i Boston. Kassandras strapatser på de grekiska öarna känns inte riktigt lika angelägna men tar sig med tiden, när vi kommer till Aten.
Ramhandlingen är långt ifrån en fullträff. Spelets bad guy (girl) är endimensionell och protagonisten (en hacker) är inte mycket att hurra över. Jakten går efter pusselbitar i olika eror som bildar en uråldrig maskin som, såklart, ska ge Abstergo mer kontroll över folkets fria vilja.
Allt det känner vi igen. Att jag upplever berättelsen via min Meta Quest 2 är däremot nytt. I stort sett är det ett väloljat VR-maskineri. Parkouren känns i magen på rätt sätt och är överraskande intuitiv. Genom att springa (med spaken), titta och hålla in en knapp kan jag enkelt ta mig över Atens taktoppar. Vissa hopp är omöjligt långa, men då lyfter jag händerna och greppar en avsats, alternativt faller i backen (det har hänt). Städerna är inte enorma, men illusionen ger sken av det. När jag närmar mig utkanterna av spel-arean springer jag in i osynliga väggar.
Något jag däremot inte någonsin blir bekväm med är att svinga mig i cylinderformade föremål. Lite knepigt är det också att kasta sig mellan plattformar när man klättrar. Det blir chansartat.
Men detta får man ge Nexus: saker som numer känns "så gjort" i Assassin's Creed får nytt liv tack vare den extra dimensionen. Som att bestiga en träkyrka i Boston, lönnmörda från luften eller utföra våghalsiga hopp rätt ner i höstackar. Stealth-delen är också läcker. I Ezios eleganta vita dräkt tassar jag genom en fiskmarknad, hukar bakom lådor och agerar ficktjuv.
"I stort sett är det ett väloljat VR-maskineri"
Parkour och stealth är bra, medan striderna är mer, tja, "hoppsan, hejsan" kan man sammanfatta dem. I teorin går det att väja, kontra och blocka. I praktiken behövs inte teknikerna. Det går alldeles utmärkt att veva för glatta livet. AI:n är tack och lov (?) korkad så oftast kan jag lita till stealth och ta ut dem med gömda blad, kastknivar, armborst eller pilbåge. Det blir roligare så. Nexus har inte senaste delarnas örnvy, men man kan ändå få en överblick över spelplanen och markera fienden bara genom att titta på dem.
Leonardo. Älskade vän.
Överlag fungerar parkouren...
...men svingandet i de här rören är ett satans påfund. Får inte till det.
Också i Nexus finns chansen till små historielektioner.
Inte utan min tomahawk.
Att infiltrera, säg, ett palats i Venedig medelst stealth är kul. Inte minst då man adderat en del pussel. De hade kunnat vara ännu knepigare men stämningshöjare är de definitivt.
Stämningsdödande är alla npc:er med sina ofta tomma blickar och malande munnar. Världsbygget i sig är habilt men de som lever där är tämligen döda. Här och där finns en del parkour-utmaningar men då man inte belönas med något känns det som en missad möjlighet. Man får i och för signya och bättre förmågor, men detta sker istället per automatik.
Assassin's Creed Nexus har vissa skavanker, som definitivt inte är bortom räddning. Det kan man ju alltid lösa till en uppföljare. (Jag har hört att Ubisoft gillar sådana.) Redan här och nu har jag riktigt kul. Dels genom vandringen nedför minnenas allé, dels genom virtual reality-upplevelsen. Det lyckas i både det gamla och det nya, och är en VR-"Carnivale".
Fotnot: Assassin's Creed Nexus VR släpps till Meta Quest 2, 3 och Pro. Testat på Meta Quest 2.
