Avatar-filmerna har aldrig respekterat min tid. Det är ett konstaterande som gjorts efter timmar i biosalongen med träsmak i ändan, slut på läsken och bara bottenskrapet kvar i popcornburken. Ändå tycker jag ganska bra om filmerna. De gör sitt biojobb som spektakel.

Avatar-spelet respekterar inte heller min tid. Det är slutsatsen jag drar efter att ha knatat och klättrat uppför en skock svävande öar på prunkande Pandora. Det som till en början är läckert med hisnande utsikt kan till sist summeras med frågan: är vi inte framme snart?

Men samtidigt finns en grundton av att detta är ett trivsamt spel – trots allt.

Avatar: Frontiers of Pandora är snart framme. 7 december släpps svenska Massives tolkning av James Camerons cgi-blockbusters. Den skånska studion går ett spännande år till mötes med release av detta och Star Wars Outlaws. De siktar mot stjärnorna på alla möjliga vis.

Pilbåge versus dödsmaskin låter som usla odds, men detta är Avatar.

Den arkadiga känslan under provspelningen övertygade inte.

Men där jag redan nu vridit hypereglaget högt, högt för Outlaws har Avatar varit mer av en dark horse. Eller rättare sagt: en blå Na'vi. Det har varit svårt att sätta fingret på det, men med ett par timmar under bältet är jag mer optimistisk. Frontiers of Pandora lockar mig.

"En dark horse. Eller rättare sagt: en blå Na'vi"

Spelet respekterar källmaterialet. Det är en förutsättning för att vi i vår tur ska ge respekt tillbaka. När jag börjar resan – någonstans tidigt, men inte alldeles från start – möter jag en skymning med ett hav av exotiska växter. Gula, blå, röda, levande, sådana jag kan studsa på. Med mina Na'vi kan jag skanna floran (och faunan, för all del) och plocka den.

Jag är på jakt efter en särskild våtmarksväxt, eller mangrove, men den visar sig vara en blyg viol.

Jag vandrar genom skogar, över ängar, längs ruinerna av ett fallet RDA-läger (du vet, människorna som kommit till Pandora för att suga resurserna ur månen). Skottlossning hörs i fjärran men överlag är det en stillsam promenad. Jag gillar't. Dumaction är en del av Avatar men jag applåderar Massive för att de låter lugnet överrösta det vi annars får i överflöd.

"Jag nyttjar stora löv som trampoliner, greppar vinrankor och avlossar pilar på blomblad"

Till sist hittar jag min mangrove, och utvinner nektaren ur den. Väl i hemmaträdet står det klart att den inte är nog för att hjälpa en hårt prövad art i Kinglorskogen. Signaler som RDA skickar ut har ett finger i spelet, signaler som kommer från flygande maskiner. Jag kan inte flyga – än. Och vi är tillbaka där vi började, på min vandring uppför svävande landmassor. Målet är att bli accepterad av en "Ikran", de bevingade varelser du känner igen från (just det) Avatar. Med magen full och ryggsäcken fylld med energigivande krubb är jag så redo jag kan bli.

Jag har varit tveksam till förstapersonsvalet för Frontiers of Pandora, men den börjar så sakta växa på mig. Jag blir ett med världen på ett annat sätt, och jag kan tänka mig att det blir än mer påtagligt när jag får skapa mig min egen Na'vi och omfamna min inre jättesmurf.

Jag kommer på mig själv med att se VR-potentialen i detta. Det hade passat.

Nåväl. Resan uppåt är alltså rejäl. Jag nyttjar stora löv som trampoliner, greppar vinrankor och avlossar pilar på blomblad som funkar som en slags naturliga knappar för portaler. Värt att minnas är att jag, med mina gängliga ben, kan ladda upp mina hopp för att nå högre.

Slutligen kan jag konstatera: vi är framme. Min Ikran tämjs och vi stiger till väders. Känslan av frihet är omedelbar och Massives öppna värld (som jag får en tårtbit av) tycks premiera liv framför pluppar. Min optimism spirar också. Något tjatig var visserligen vandringen, men också klurig och ett vackert vykort. Nu börjar emellertid den del av demon jag gillar minst.

Det är lätt att glömma, men Na'vis är fasligt långbenta.

Ubisofts tidigare Avatar var tredjeperson, detta skiftar till förstaperson.

Det är egentligen fullt logiskt för nu vankas den slags action jag suckar åt i filmerna. Jag och min Ikran (som du förresten kan mata i luften – gulligt!) flaxar mot svävande RDA-maskiner. Två svarta attackhelikoptrar ter sig inte värre än två irriterande flugor, då jag med bara ett par skottsalvor skjuter dem ur skyn. En flugsmälla hade säkerligen också gjort jobbet. Det känns så lättviktigt, och intrycket består när jag attackerar en bas på marken.

Det är mesta möjliga explosioner med minsta möjliga ansträngning från min sida. Stora robotar faller som käglor. Det är möjligt att demon är inställd på en låg svårighetsgrad, även om det skulle förvåna mig. Jag tycker om easy och vågar välja den, men den arkadiga känslan faller mig inte i smaken. Jag tycker i och för sig ännu mer om stealth, även om jag här och nu inte bemästrade det. Nej, här klickade jag och spelet inte riktigt.

Samtidigt känner jag en försiktig nyfikenhet. Massive fångar Avatar-känslan i Frontiers of Pandora. De vågar låta spelet andas och grottar ner sig i den exotiska värld som Pandora är. Kanske kan striderna falla mer på plats om jag får tid att utforska pilarna, hagelgevären och granaterna. Kanske. Eller så lyckas styrkorna överglänsa spelets eventuella svarta hål.

Möjligen. Några fler svar har jag men hela bilden får jag, och du, inte förrän i december.

Fotnot: Spelet släpps till pc, Playstation 5 och Xbox Series X|S. Pc-versionen testad.