Så var det då dags. Vid sidan om de populära Warhammer-spelen har Creative Assembly fortsatt att pressa fram historiska titlar. Resultaten har blandat och gett en del, där Three Kingdoms i allmänhet fick tummen upp medan de två Saga-spelen (“Saga” är en lite mindre variant av Total War-spelen) Troy och Thrones of Britannia inte var lika omtyckta. Viss oro uttrycktes därmed när Creative Assembly för en tid sedan utannonserade Pharaoh, en titel som åtminstone till ytan påminner mer om Troy än något annat.
Nu är det dock inte ännu en Saga-titel det gäller, utan Pharaoh släpps som Total War: Pharaoh – den första fullskaliga historiska titeln sedan 2019 års Three Kingdoms.
Klassisk historisk mark, det får man ändå säga.
Denna gång menar man att just den historiska aspekten står i centrum. Medan de i sina senaste historiska spel flörtat en hel del med spelmekaniken från Warhammer-titlarna och haft mytologiska och/eller superhjältar till generaler så återgår man här till mer realistiska mått. Pharaoh utspelar sig för drygt tre tusen år sedan, under den sena bronsålderskollapsen – en milt uttryckt våldsam och kulturellt söndrande period kring östra Medelhavet och Mellanöstern där många kungadömen och andra riken kollapsade. Perfekt för Total War, med andra ord.
"En av de mest lyckade och ihågkomna faraonerna"
Som titeln antyder har man valt att framför allt fokusera på Egypten denna gång (även om det finns diverse andra civilisationer representerade, inklusive några spelbara alternativ som Kanaan och hettiterna). I förhandstitten får jag kasta mig in i rollen som Ramses II, som i verkligheten skulle komma att bli en av de mest lyckade och ihågkomna faraonerna. Följaktligen beskrivs det som en av de lättare kampanjerna i spelet. Det är spelets första 50 omgångar som avhandlas i min tjuvkik, och därmed bara en mindre del av kampanjen.
Pharaoh skiljer sig lite från andra Total War-titlar då det finns en ganska tydlig kampanjprogression att följa, där målet att bli farao bara anses vara spelets “mid-game”. Efter detta handlar det istället om att behålla kontrollen över Egypten och besegra de invaderande sjöfolken – krafter från andra sidan Medelhavet som försöker utnyttja och sko sig på kaoset i ditt eget hemland.
Det finns en smärre uppsjö av nya spelmekaniker att ta till sig. Ancient Legacy, exempelvis, är en av en handfull olika spelstilar du kan välja att anamma. I mitt fall valde jag Thutmose the Conqueror, som satsar på militär erövring och låser upp en mekanik där du över tid bygger support i en stad du vill ta över genom att göra diverse val och spendera resurser. När du väl attackerar staden får du antingen en försvagad fiende att slåss mot eller hjälp av lokalbefolkningen, beroende på dina val. Det hela känns ganska luddigt och ärligt talat inte särskilt användbart; det var ganska stora resurser som lades på att gå igenom dessa val när jag istället bara hade kunnat spendera dessa på lite extra soldater och attackerat ändå. Andra legacies är exempelvis Akhenaten the Heretic som istället satsar hårt på religion.
"Väder kan förändras under själva striden"
Religion är nämligen ett annat av tillskotten att ta till sig. Egypterna trodde på en rad olika gudar, och dessa finns även representerade i spelet. Man kan välja en gud att skänka sin tillgivenhet till (så småningom upp till tre) och därefter bygga tempel i sina städer till gudens ära. Dessa ger i sin tur bonusar som blir kraftigare ju mer du dedikerar dig till en viss gud. Ra förbättrar exempelvis dina soldaters moral och defensiv, och är man tillräckligt dedikerad kan man ge en general och hans livvakter en särskild, kraftig buff.
Livvaktsenheten är även den annorlunda i Pharaoh. Generaler kan ges olika utrustning, varvid deras enhet förändras. Ger jag Ramses en pilbåge så är hans enhet (väldigt bra) bågskyttar, medan ett spjut gör dem till spjutenheter och så vidare. En välkommen taktisk flexibilitet. Striderna i sig är tänkta att vara mer dynamiska där väder kan förändras under själva striden. Börjar det plötsligt regna rejält så blir bågskyttar tämligen menlösa medan tungt infanteri rör sig som sirap i leran som bildas.
Att dyrka rätt gud kan ge fördelar.
“Stances” har även införts: enheter kan ges order om att avancera, hålla eller backa i strid, och därmed antingen försöka trycka tillbaka fienden de slåss mot och avancera framåt eller göra tvärtom för att minska förlusterna. Därtill har (äntligen!) matchande stridsanimationer återkommit. Du kan därmed zooma in och se soldaterna slåss “på riktigt”, parera slag och så vidare istället för att bara svinga i luften.
Det är svårt att ge Total War: Pharaoh en rättvis bedömning efter så lite och begränsad speltid. Som vi alla vet krävs det rätt många timmar i en Total War-titel innan man kan bilda sig en tydlig uppfattning. Med det sagt är jag ganska ambivalent. Det finns en gedigen mängd tillskott rent spelmekaniskt, betydligt fler än de jag fått rum att avhandla här, men hur balanseringen av alla dessa funkar återstår att se, liksom hur mycket som faktiskt känns givande och vad som bara blir busy work. I oktober vet vi mer, då Pharaoh släpps skarpt.
