Alone in the Dark: ett kärt återseende på upptrampade stigar

Alone in the Dark är tillbaka. Är det ett kärt återseende eller en påminnelse om att först inte alltid är bäst?

Det var här det började. Alone in the Dark uppfann i princip survival horror redan 1992. Sedan dess har bland annat Resident Evil och Silent Hill tagit genren till nya nivåer. När Pieces Interactives nyversion av originalet nu nått massorna är frågan om återkomsten var värd att vänta på och om den kan sätta ensamheten i mörkret på kartan igen efter flera misslyckade försök.

Det börjar bra. Inledningen lyckas sätta tonen och väcka min nyfikenhet. Vi befinner oss i 1920-talets amerikanska söder. Miljöerna är vackra och de kufiga karaktärerna lätta att gilla.

Hemtrevlig känsla

Musiken gör sitt för att skapa en kuslig atmosfär när vi, efter att ha valt om vi vill spela som Emily Hartwood eller Edward Carnby, kliver in i det stora huset Derceto, en sorts institution där personer placerats mer eller mindre frivilligt. Emily letar efter sin farbror Jeremy. Han förefaller ha blivit galen, och nu är han plötsligt försvunnen. Edward följer med som privatspanare. Han kan ju alltid vifta med pistolen om det behövs, tycker Emily.

Jag trivs ganska bra till en början när jag super in atmosfären och går runt och utforskar. Alone in the Dark känns gammalt men på ett bra och hemtrevligt vis. Man känner igen sig. Det är som att besöka en gammal bekant som ser precis likadan ut som han alltid har gjort. Jag hinner bli lätt nostalgisk och börjar hoppas att detta kan bli något riktigt bra.

Det händer konstiga saker. Ofta.

Så snart det är dags att slåss, vilket det blir ganska tidigt, bryts tyvärr den illusionen något. Det visar sig att Alone in the Dark är gammalt även i detta hänseende.

Den akademiska kvarten

Ganska omgående får jag erfara hur tafflig kontrollen är i strid. Att skjuta monster går an, även om Edward lägger på en akademisk kvart varje gång han ska ladda om och kameran ibland hamnar bakom huvudet på karaktären när jag siktar. Med förutsägbart resultat. Men som i de flesta skräckspel gäller det att spara på ammunition vilket gör melee-vapnen till ett måste. Dessa går att hitta lite här och var men går sönder väldigt snabbt, och min karaktär svingar vapnet som om han hade fobi för det vapnet är tänkt att träffa. Jag blir ofta inträngd i hörn, fastnar och dör. Jag kan ducka men saknar förmågan att knuffa eller sparka mig loss.

En gång i tiden var den dåliga kontrollen en del av skräckupplevelsen. Det är emellertid passé flera decennier senare, och en dålig kontroll är i dag endast skäl för frustration. Jag hade önskat en smidigare kontroll mer lik den i Resident Evil 4. Inte för att Alone in the Dark är lika actionpackat utan för att striderna närmast kräver ett bättre rörelsemönster.

Spelet är fullt av konstiga designbeslut. Ett sådant är att kastbara föremål inte går att spara utan endast kan kastas direkt när man plockar upp dem. Om man vill hålla i dem ett tag börjar karaktären hasa sig fram samtidigt som kameran zoomar in och begränsar synfältet. Varför? Fienderna kan befinna sig en bra bit bort.

Känslan när det är dags att slåss.

Efter ett tag lär jag mig vad som krävs för att lyckas i stridens hetta, anpassar mig och får det hela att fungera. Då går det riktigt hyggligt. Striderna förblir spelets svagaste kort hela vägen in i mål, men Alone in the Dark är så mycket mer.

Vackert och klassiskt

Styrkorna är atmosfären, miljöerna och utforskningen. Att lägga tid på utforskning är ganska belönande då både hemligheter och ammunition finns att upptäcka för den som avviker från den givna rutten. Miljöerna är vackra och väldigt passande för den historia som Pieces Interactive vill berätta, och variationen är överraskande bra. Vi färdas från klassiskt korridorspring i Derceto till kloaker, mörka skogar och gamla tempel.

Även pusslen är trevliga, trots att de inte gör något vi inte sett förut. Detta sammanfattar egentligen hela spelet. Alone in the Dark försöker inte bryta ny mark, tvärtom tassar det tryggt omkring i redan upptrampade stigar. En del görs kompetent, andra delar känns lite billiga. Bitvis lyser det igenom att detta inte är ett spel som utvecklats av ett team på 500 personer. Och det är helt OK.

Jag ägnar mycket tid åt att springa runt och leta hemligheter. Känslan av osäkerhet finns emellertid inte riktigt här eftersom Derceto är närmast tomt på faror. Det känns tidvis som ett tomt Resident Evil. Lyckligtvis är detta bara en del av spelets miljöer, och så fort man färdas in i de alternativa världarna i jakten på Jeremy är det desto fler fiender att ta sig an. Dessa resor bidrar dessutom till riktigt bra och välkommen miljövariation.

De bättre vapnen hittas alltid bakom glas. Det är sedan gammalt.

Det finns spel man vill ska vara bättre än vad de objektivt sett är, och det är lätt att höja sin lans för en underdog. Jag har hamnat där några gånger, och det är inte sällan en mindre titel eller ett spel utvecklat av en mindre känd utvecklare som man önskar framgång. Alone in the Dark är bara delvis en sådan titel. För det finns definitivt fortfarande plats för den här sortens spel, och jag kan inte förneka att det har en inneboende charm och att jag hade roligt hela vägen in i mål. Samtidigt är svagheterna i spelets gameplay omöjliga att ignorera.

Ger framtidshopp

Det är tydligt att utvecklarna har en kärlek till grundmaterialet. Den som spelat originalet kommer le igenkännande åt både stora saker och små detaljer. Själv har jag inte den starka relationen till det första spelet men gillar ändå mycket av det som serveras.

Nytolkningen av Alone in the Dark är en blandad kompott av klassisk pussellösning, taffliga strider, fina och atmosfäriska miljöer samt en någorlunda engagerande berättelse. Vissa delar, primärt striderna, håller tillbaka upplevelsen från att vara i klass med genrens bästa.

Detta är således inte den ultimata comebacken, men det är ändå det bästa Alone in the Dark vi har fått sedan det allra första spelet för över 30 år sedan, utvecklat med kärlek. Det ger lite hopp för seriens framtid.

Spelat på: Xbox Series X
Övriga format: PC, PS5

Detta spel klarar du garanterat.

Det är tråkigt att många 3/10- och 4/10-recensioner, som jag tycker är orimligt hårda, förmodligen kommer hindra många från att göra det.

Tänk att det du skriver numera är en metafor. Jag saknar reabackarna...

Ja, under drivor av gamla FIFA-spel kunde man ibland hitta något intressant.

Jag spelade ungefär lika långt av det spelet, om ens det. Ospelbart och uselt var det. Detta nya spel är något helt annat, avsevärt bättre och med en fin stämning hela äventyret igenom. Ett bra spel om man gillar den gamla klassens skräckisar.