Polytopia – fulländad 4X-strategi sitter som en smäck i näven

The Battle of Polytopia

“Polytopia” är de bästa och mest dramatiska ögonblicken i “Civilization” och schack, och ja, det är också ett mobilspel. Men GÅ INTE ÄN, för det här är ett av the good ones. Lovar.

Det händer att jag tar bussen till jobbet ibland, när bilen inte är ledig. Det är en rätt trivsam 20-minuterspromenad genom den småländska myllan. På vägen till busshållsplatsen passerar jag min gamla förskola, som ser ut ungefär som den alltid har gjort. Fast mindre. Allt är så mycket större när man själv inte är stor. Och det brukar vara ungefär där, i höjd med backen och den gamla trägrinden, som jag brukar höra fågelkvitter. Jag vet inte vad det är för fåglar, men det låter vackert och mina tankar dras till “Polytopia”.

Jag halar fram telefonen ur jeansfickan. Möts av en stiliserad landskapsbild i retrostil, brusande vågor och, ja, fågelkvittret. Igen. Det känns som hemma och jag tänker att det är tur att “Polytopia” är svenskutvecklat för det hade nog inte kunnat göras någon annanstans, inte på det här sättet. “Polytopia” är nordisk design uti fingerspetsarna. Det är IKEAs enkelhet, modernt och avskalat. Och det är till formen lika finslipat och clean som det bästa Orrefors eller Kosta Boda. Det är också ett 4X-strategispel som inte räds skylta med sina inspirationskällor. “Polytopia” är basically “Civilization” på steroider, det är det snabba spelet jag spelar när jag inte har tid att spela. Det liknar också schack – fast om någon vält omkull brädet och pjäserna hamnat på olika rutor varje gång. Det är, kort sagt, ett av de mest välrealiserade och designmässigt fulländade mobilspelen du kan hitta denna sidan om “New Star Soccer” och “Pokémon Go”.

“Polytopia” utspelar sig i en fiktiv värld som kallas The Square. Den här fyrkantiga lilla rutan förändras varje spelomgång och är sitt eget lilla mikrokosmos, fritt svävande uti en ändlös rymd. Det är ett dioramafönster, de vaga konturerna av en spegelbild in till ett universum som är både imperfekt och ibland orättvist. Jag är aldrig säker på vad som väntar varje gång jag skapar en ny värld och krigar loss. Jag vinner ibland och förlorar ibland och lär mig alltid något nytt. Repriser av matcher som gått åt skogen studeras för att kunna pin pointa exakt vart det gick snett. Jag lär mig att dra nytta av spelets inneboende regler och logik för att manipulera varje scenario till min fördel, så som betydligt bättre spelare redan gjort mot mig. Någon introducerar mig för spelets meta och för första gången någonsin känner jag mig riktigt, riktigt vass på ett multiplayer-spel. (Utmana mig! Mitt Polytopia-alias är “casuallygreat” om du vill åka på lite däng)

Figurerna i “Polytopia” är kantiga och för mest av allt tankarna till “Minecraft”, men mitt i all sin abstrakta blockighet känns de mänskliga och livfulla. De är med små medel så uttrycksfulla och säreget designade från varandra. Det är fantasirikt och lekfullt, det är som något någon av mina grabbar skulle rita på bildlektionen i skolan och stolt ta med sig hem. Och barnens teckningar är, som vi alla vet, de bästa teckningarna. Även när de är fula som stryk.

Den bästa delen av varje turordningsbaserat strategispel är de tio första dragen.

Möjligheterna är oändliga.

Det känns som att sitta med en rubiks kub för den färgblinda, eller som att lägga ett pussel med samma bitar som förra gången fast med ett nytt motiv. Man har en tanke om vad man vill och vart man vill komma, men förutsättningarna är nya och vägen dit annorlunda. “Polytopia” fångar den här bästa av känslor så himla bra.

Jag väljer mellan ett dussin eller så olika tribes, alla kärleksfullt designade och med vissa fördelar som de andra inte har. De är baserade på verkliga civilisationer men samtidigt tillräckligt löst diffusa för att vara egna och unika. Ofta är det ju via en surrealistisk, förvrängd spegelbild man ser verkligheten som bäst och “Polytopia” förstår det så väl. Baldur är mer vikingar än vikingarna själva och Yăddaks mishmash av turkisk och mongolisk handels- respektive nomadkultur är mer inspirerande än stereotypt. Precis som jag förväntar mig härskar också Baldur över ett rike som hämtat ur “Game of Thrones” Beyond the Wall, medan Yăddaks finmaskiga nät av handelsvägar slingrar sig likt en bultande kroppspulsåder genom deras karga slättlandskap.

Det finns också några special-tribes med helt unika enheter och förmågor som vänder upp och ner på allt jag trodde mig veta om hur “Polytopia” ska spelas. Cymanti är människor som smält samman i symbios med insekter och ju mindre sagt om dem desto bättre, för de är allmänt vidriga. ∑∫ỹriȱŋ är alver som hämtade ur valfri fantasy. Tänk sagoslott, drakar och sjukt aggressiva enhörningar. Polaris inspirationskälla är visserligen ursprungsbefolkningen i norraste norr – men snön och isen är övernaturligt mixad med Cthulhu-liknande ting från det okända.

“Polytopia” är orättvist och slumpmässigt by design. Vissa civilisationer är i de flesta scenarion starkare än andra, och varje gång jag öppnar upp ett nytt dioramafönster är det med vetskapen om att min spawn och mina motståndares inte kommer vara likvärdig. Ibland leder det till att jag förlorar mot “sämre” motspelare, ibland vinner jag matcher jag kanske egentligen inte borde ha vunnit. Men det är okej, “Polytopia” är en livs levande egen liten värld och liksom livet är det ibland orättvist och överraskande. Matcherna går fort och är precis lagom komplexa utan att bli överväldigande. Jag brukar ha ett par matcher igång samtidigt och har 24 timmar på mig att göra ett drag. Hur upptagen jag än är finns det alltid tid att titta in i fönstret till min lilla “Polytopia”-värld någon gång under dagen. “Polytopia” är spelet jag spelar när jag inte har tid att spela.

Storheten med “Polytopia” ligger i dess design och enkelhet. Det ser ut som ett “Proteus” med mera liv och rörelse, eller en Salvador Dalí innan hans läsning av Freud blev för kännetecknande. “Polytopia” är spelet som följer med mig till platser “Civilization” aldrig når. Det följer mig in i sporthallen, till kontoret eller ner i tv-soffan. Det är så lätt att plocka upp för en runda eller två och omedelbart tillfredsställande som få andra spel. Det är spelbarheten själv, som levererar varje ögonblick utan onödiga excesser eller prålig utsmycknad. Begränsningarna skapar utrymme för kreativitet och det är där, någonstans i tomrummet i ett dioramafönster av ett universum som flyter ensamt i rymden, som genialisk speldesign uppstår.

Det märks i varje bild att “Polytopia” är frukten av en enskild persons vision. Det är extra kul att denne person råkar vara svensk, så jag bestämde mig för att ta ett snack med utvecklaren Felix af Ekenstam (Midjiwan) och spelbolagets VD Christian Lövstedt (Midjitoo).

Hej! Kan du berätta lite om utvecklingen av “Polytopia”? Hur kom du på idén till spelet, är det ett enmansprojekt eller hur stort team är ni?

– När jag skapade “Polytopia” var det för att jag själv så gärna ville spela just ett sådant spel, men jag kunde inte hitta något, säger Felix af Ekenstam.

– Jag hade en väldigt tydlig bild i huvudet av vad jag ville ha, så jag satte mig ner och började bygga det, för mig själv helt enkelt. Sen visade det sig att det var en massa andra som också gillade det.

– I dagsläget är vi sex personer som jobbar heltid samt några konsulter. Vi letar också efter ytterligare en utvecklare till kontoret i Stockholm, säger Christian Lövstedt.

Har du utvecklat spel tidigare eller är “Polytopia” ditt första?

– Jag har jobbat som utvecklare i hela mitt liv men jag har aldrig gjort några riktiga spel tidigare, så det var en spännande utmaning, säger Felix af Ekenstam.

Jag har spelat “Polytopia” från och till i flera år och älskar det. Jag gillar att det är så levande och att du fortsätter putsa på det och att saker och ting läggs till eller försvinner… Men, blir du nånsin klar, tror du?

– Haha, helt klart blir det nog aldrig, men många av delarna i spelet är jag väldigt nöjd med så de kommer inte ändras. Eftersom jag själv spelar “Polytopia” dagligen dyker det ju hela tiden upp nya idéer på små justeringar, och det är nog också viktigt för att se till att “Polytopia” hela tiden känns relevant och bra, säger Felix af Ekenstam.

Ser du framför dig en dag då “Polytopia” är “klart” och du lämnar det för något annat?

– Jag har nog lite för mycket kontrollbehov för att kunna lämna över ansvaret helt till någon annan. Men jag skulle gärna kunna lägga mer tid på att utveckla nya spelkoncept.

När jag spelar “Polytopia” tänker jag att det känns mycket som “Civilization”, fast nedkokat i dess essens utan excesser och att det snabba men taktiska gameplayet passar bärbart perfekt. Är det något du håller med om?

– Ja, det är precis så jag brukar beskriva “Polytopia” själv. Jag spelade mycket “Civilization” när jag var yngre och älskar de tidiga versionerna. “Civilization 2” var nog min favorit, sen blev det för långsamt för min smak.

Är det svårt för dig att inte råka stöta bort gamla fans när du gör större förändringar i spelet, är det något du tänker på när du släpper uppdateringar?

– Absolut. Det finns ju väldigt många hängivna, nästan religiösa “Polytopia”-spelare så vad jag än ändrar på så blir det oftast en jättedebatt. Men om jag inte ändrar något blir folk också upprörda så det är viktigt att hitta en balans där, säger Felix af Ekenstam.

– I slutändan gör jag bara förändringar som jag själv gillar, jag är min egen målgrupp och försöker att inte lyssna för mycket på vad andra tycker.

Finns det planer på att släppa fler tribes? Har du någon personlig favorit?

– Jag gillar Hoodrick för att solen lyser så fint på deras stenhus, och naturen verkar så mysig.

Den grafiska stilen i alltifrån användargränssnitt till designen på enheterna är otroligt läcker. Det är ett avskalat och stilrent utseende, jag kan tänka mig att du har lagt ner mycket tid på att särskilja olika tribes från varandra?

– Det gick ganska fort att designa i början när jag ritade allt själv, men jag är väldigt noga med att alla tribes ska vara distinkt olika varandra och ha en tydlig idé. Det blir så klart svårare och svårare ju fler tribes man har. Nu börjar färgerna ta slut också, det är väldigt svårt att hitta på en ny färg som inte liknar de vi redan har i spelet.

Hade du tidigt i utvecklingen en klar vision om den grafiska profilen, eller växte det fram allteftersom?

– Jag ville hålla designen lika enkel som spelet. Mitt största fokus låg i att skala ner och förenkla “Civilization”-upplevelsen både speltekniskt och visuellt.

Hur ser du på framtiden för “Polytopia”? Finns det fler stora uppdateringar på gång och vilka planer finns för att hålla spelets online-läge fresh under närmsta åren?

– Vi jobbar väldigt långsiktigt med “Polytopia”. Spelet är snart inne på sitt nionde år efter lansering och vår målsättning är att det fortfarande ska vara populärt i många år till, säger Christian Lövstedt.

– Det innebär att vi löpande gör förbättringar, nya funktioner och innehåll för att spelare ska fortsätta spela det och att nya spelare ska upptäcka det.

– Ett område som vi jobbar på att utveckla är turneringarna. Förra året var vi med på Dreamhack. Eftersom spelet är skicklighetsbaserat så lämpar det sig väl för online-matcher och vi lade i samband med detta till ett “live mode” där man har begränsad tid på sig att spela sin turn. Lite som en schack-klocka.

– Vi är måna om att “Polytopia” är ett spel som inte avgörs av slumpfaktorer och att det är erfarenheten som avgör. Och att spelet ska ha såpass mycket strategiskt djup att man hela tiden känner att man kan utvecklas om man spelar i många år, avslutar Christian Lövstedt.

(intervjun har kortats ned och redigerats lite för tydlighet och läsbarhet)

Att ta “Civilization”-seriens beroendeframkallande DNA och koka ner det till dess själva beståndsdelar och släppa det som ett mobilspel – det borde ju inte gå. Men ändå så gör det det.

Självklart har mycket gått förlorat längs vägen, men för den mobila plattformen är “Polytopias” design intet annat än fulländad. Jag älskar “Civilization” till pc högt och heligt, men jag skulle hata det på min telefon. Det är där, precis där, “Polytopia” kommer in i bilden.

Det är en ny morgon, dags att ta bussen igen. På vägen till busshållplatsen passerar jag min gamla förskola, som ser ut som den alltid har gjort. Fast mindre. Och det är ungefär där, i höjd med backen och den gamla trägrinden, som jag hör fågelkvitter igen.

Jag halar fram telefonen ur jeansfickan, trycker “new game” och gör mig redo för ännu en värld att erövra. Allt medan fåglarna kvittrar.

“Polytopia” är utvecklat av indie-studion Midjiwan AB och går att ladda hem gratis till din telefon. Det finns också till Steam, Nintendo Switch samt i alla Tesla-bilar.

Ja, om du inte spelat på ett tag så kan jag tipsa om Path of the Ocean-uppdateringen som kom nu i vintras. Har resulterat i betydligt mer taktisk naval warfare och mer varierat gameplay rent allmänt, eftersom tullhusbyggnaden tagits bort. Det finns nu fler viable taktiker att välja än att, som tidigare, väldigt många matcher slutade i vem som hann spamma flest ports på kortast tid. Hade med en del om det ifrån intervjun men kapade det.

Ja, testa! Spela några rundor mot AI och om du får mersmak är du mer än välkommen att utmana mig sen när du fått lite koll på hur spelet funkar. Det får alla andra med så klart, jag nickar "casuallygreat"

Om jag minns rätt är det tre tribes som är gratis som du kan börja med direkt. Alla spellägen osv är gratis och du kan spela hur mycket du vill obehindrat och det är aldrig reklam eller annan skit som många mobilspel är nedlusade med. Det är väldigt generöst.

Det enda som kostar är om du vill köpa till flera tribes, de flesta kostar nog 10 eller 20 spänn styck. Oftast "mainar" man ju ett så alla behöver ju inte köpas och de som är gratis är likvärdiga de som kostar. Jag troooor man behöver ha köpt minst ett tribe för att kunna spela online, men är osäker på det.

Jag mailade faktiskt Elon Musk medan jag skrev denna text. Kaxade upp mig lite i ett försök att utmana honom i en Polytopia-match för att se vem som är bäst. Hade varit ett kul inslag till texten. Av någon outgrundlig anledning har han inte ens svarat mig. Stackarn sitter säkert fortfarande och darrar efter att ha sett mina stats.

Nåväl, kan i alla fall skryta med att jag i skrivande stund håller på att besegra spelets skapare i en 1vs1, det är ju alltid något.

Tack, tack!

Det är som de gamla romarna brukade säga... "Plaius mobilus se Polytopus" – fritt översatt "ska du bara testa ett mobilspel i år så testa Polytopia".