Remake-resan fortsätter för Final Fantasy VII. Del ett må ha varit hett eftertraktad, men del två utlovar ett ännu större skifte. Dels får vi uppleva originalets öppna spelvärld i remakeskrud, dels får vi se några av de starkaste nyckelscenerna i dess mästerliga berättelse.

Den första halvan av min spelsession startar med att gänget blickar tillbaka på på händelserna som ledde fram till det som utspelade sig i Midgar i remake-ettan. Spelaren får en inblick i Clouds och Tifas uppväxt tillsammans, och även se hur den ikoniske antagonisten Sephiroth gick från sympatisk supersoldat till hänsynslös mördare som vill sätta världen i brand (bokstavligen).

Efter en tillbakablick beger vi oss ut i den gräsklädda spelvärlden.

Rebirth är kryddat med nya händelser.

"Svärdet är stort! Svärdet är stooort!"

Under andra halvan släpptes jag ut i den öppna spelvärlden, som i Rebirth bäst kan beskrivas som en kombination av remake-ettan och Far Cry. De öppna grässlätterna som möter en är bedårande vackra och sjuder av liv som består av både vänligt och ovänligt sinnade kreatur. Till skillnad från originalet, där spelarens avatar sprang ovanpå en avskalad 3d-karta, lever allt i samma miljöer och du växlar sömlöst från utforskande av världskartan till städer och nyckelplatser som chocobo-farmen.

"En kombination av remake-ettan och Far Cry"

Världen har också fyllts med en diger mängd sidomaterial för den som inte bara vill plöja igenom berättelsen. Du kan plocka upp material som ligger och skräpar och använda detta till att skapa föremål, och ju mer du ägnar dig åt detta desto mer levlar du. Chadley från remake-ettan återvänder och utöver att låta dig uppgradera materia låter han dig också låsa upp information om vad som finns i spelvärlden i utbyte mot att du aktiverar en slags radartorn (därav Far Cry-liknelsen).

Utöver detta finns ytterligare saker du kan hitta i världen, kopplat till exempelvis att uppgradera dina gula fjäderfän chocobos, och jag får veta att det finns gott om “roliga saker att upptäcka” för den som vill göra allt. Under mina cirka två timmar i den öppna spelvärlden hade jag roligt med att plöja igenom sidosysslor, men jag törs inte uttala mig om vilken kvalitet det håller när man ägnat ett par dussin timmar åt det.

En av de ting du kan uppgradera genom att göra sidosysslor är karaktärernas relation till varandra. Utöver att det påverkar vem du kan dejta på nöjesfältet Gold Saucer påverkar det också hur de samverkar under strider. En duo kan tillsammans dra igång något som kallas synergy-förmågor, en slags specialattack som är unik för de två. När du ägnar dig åt aktiviteter med de olika karaktärerna låser du upp dessa, och du kan även uppgradera dem med något som kallas folio books. Det jag hittills nämnt täcker inte in allt sidomaterial du kan sysselsätta dig med, så brist på speltimmar lär inte vara ett problem.

Chicken Chernobyl – en klassiker i Final Fantasy-sammanhang.

Följ anvisningarna eller gå din egen väg – kartan är din att utforska.

Du kan få information om världen genom att låsa upp radartorn.

Den öppna spelvärlden är fylld med diverse sidoaktiviteter.

Striderna har utöver synergy-förmågorna utvecklats ytterligare. I Rebirth får vi möjlighet att spela karaktärer som Yuffie, Red XIII och Sephiroth (med flera?). Jag fick dock bara möjligheten att spela som de två tidiga nämnda, och vet därför inte hur Yuffies till synes röjiga spelstil kompletterar övriga gänget under strider. Karaktärernas rörelsemönster och limit break-attacker skiljer sig åt mer än hos kvartetten karaktärer i remake-ettan, och överlag upplever jag ett bättre flyt i striderna. Jag känner inte heller att det är riktigt lika trögt att få in fienderna i stagger-läge, där det är möjligt att dela ut rejäl skada, men det återstår att se om det även gäller tuffare fiender och bossar. (Hell House. Ni som vet, vet.)

"Överlag upplever jag ett bättre flyt i striderna."

Sett till det visuella är steget inte enormt för den som spelat PS5-versionen av remakeettan. Men det faktum att utvecklarna inte behövt kämpa med PS4-generationens trötta hårddiskar har lett till att Rebirth inte lider av lågupplösta texturer som släpar vid inladdningen. Jag noterade att delar av omgivningen ibland kunde hoppa till (så kallade pop-ins), men det återstår att se om det är ett resultat av den öppna spelvärlden som målas upp eller om det var gammal spelkod som användes vid eventet.

Det kanske största frågetecknet för gamla rävar som förälskade sig i berättelsen från FFVII-originalet är hur remake-trilogin ändrar på narrativet. Händelser i första remake-delen antyder att det vi upplever i denna nytolkning inte följer originalet till punkt och pricka.

Under mina timmar med spelet fick jag ingen djupare inblick i detta, men möjligheten att det är så ser jag inte som något negativt. Av allt jag sett hittills kommer vi få uppleva alla nyckelscener från originalet, och att som veteran kunna få en ny twist på den delikata berättelsen jag upplevt åtskilliga gånger känns enbart spännande. Vissa saker har kastats om något för att bättre passa in i trilogiutförandet, men det görs med sådan vördnad för originalupplevelsen att det inte förtar helheten på något sätt.

"En monumental händelse"

Utvecklarna har också på ett snyggt sätt vävt in detaljer från det expanderade universumet runt FFVII, bland annat detaljer från boken Traces of Two Pasts där läsaren får lära sig mer om dunderduon Aerith och Tifa. Den som har läst boken kan glädjas åt referenser i spelet, men det är subtila bitar som inte kommer förvirra den som inte fördjupat sig i litteraturen. I boken precis som i Rebirth, har de båda damerna en betydligt mer ingående vänskap än i originalspelet, vilket är kul att se. Hur mycket av det övriga FFVII-universumet som bakas in, såsom PS2-spelet Dirge of Cerberus, återstår att se.

Mina fyra timmar i Rebirth-världen gjorde mig definitivt sugen på mer. En diger mängd speltimmar och en trogen tolkning av originalberättelsen ser ut att göra oss veteraner nöjda, samtidigt som vettiga justeringar och ändringar gjorts för att passa remakeformen. Om några veckor får nytillkomna uppleva känslan som 90-talets gamers mötte ute på de gröna grasslands-slätterna utanför Midgar, Nanakis hjärteskärande scen i Cosmo Canyon och den ikoniska scenen. För trettonåringen i mig är detta en monumental händelse.

Fotnot: Final Fantasy VII Rebirth släpps till PS5 den 29 februari. FZ recenserar ASAP.