Diskutera – Bästa bossfajten någonsin är...
Nä, syftade på när den här bossen dök upp i Jedi Survivor,
Darth Vader, vilket var sjukt random, inte varit med en enda minut eller pratats om i hela spelet, sen dyker han upp som supersvår boss och nämns därefter inte igen
.
Hehe Rick var mer ett skämt, han dör på ett slag tror jag. Fighten du pratar om är ganska random ja, men jag hade inget större problem med fighterna i storyn. Några force tears däremot var riktigt svåra. Speciellt den med dubbla Oggdos.
Genichiro i Sekiro. Väldigt enkel boss med Sekiro-mått mätt, men den första riktiga utmaningen i spelet. Innan Geni har man kunnat hanka sig fram på gamla meriter, men på Genichiro måste man verkligen lära sig spelets mechanics. Pluspoäng för att det är han som spöar skiten ur en och hugger av armen i spelets inledningssekvens. Någon slags fin symbolik med det, att man lyckas klättra upp från avgrunden och komma tillbaka.
The Pursuer och Sir Alonne i Dark Souls 2
Dancer of the Boreal Valley och Abyss Watchers i Dark Souls 3
Starscourge Radahn i Elden Ring
Tror nästan jag gillar Pursuer bäst då jag sket på mig varje gång den dök upp på olika ställen i Dark Souls 2 när trodde man var säker och skulle plocka lite loot, även om fighten i sig kanske var den minst episka av de listade.
Nästan alla 16 bossar i Shadow of the Colossus är långt över en två på en lista. Det är något unikt interaktivt med dem som inget spel ens bland de som årtionden senare försökt kopiera konceptet lyckats lika väl med.
Vacklar mellan fågeln eller airbagdraken som de häftigaste.
Inte säker på om det var en gris men vet precis vilken du menar 😅 både jag och en polare fastnade överraskande på den länge också. Min polare gav upp och lade ner Elden ring när han kom till den...
Tror den ska föreställa en korsning av ekoxe och vanlig oxe och stenlav.
Den tog kål på mig 0.2 sekunder efter jag hoppade ner i kratern. Så den lyckades inte riktigt slå rekordet för en av bossarna i Bloodborne som klarade det på 0.1. One punch beast.
Bael'Zharon i Asheron's Call var riktigt häftig.
En level 900 boss som styrdes av någon GM. Vandrade omkring i världen och ställde till med otyg tills tillräckligt många slog sig samman och övermannade honom.
En nice touch var att alla floder i spelet förvandlas till blod under tiden som han levde. (Tror jag iaf! Är 24 år sedan, så minnena kan vara kryddade med överdrifter.)
När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.
Ornstein & Smough i Dark Souls. Fick mig att sluta spela spelet i en månad och sen när jag kom tillbaka och nötte ett par gånger! Känslan av att det var omöjligt till att klara det var euforisk.
Genichiro i Sekiro. En skill-tröskel som hette duga. Lär dig stridssytemet eller sluta spela. Älska det, hoppas vi ser mer av detta fantastiska stridssystem i framtiden!
Hollow Knight och Witcher 3 har bjudit på grymma och svåra bossfighter på olika sätt, men den som jag minns allra bäst (där nostalgin troligtvis spelar den avgörande rollen) är fighten mot TzTok-Jad för en Fire Cape i gamla RuneScape.
Jag snackar om den här:
Jag inser att nostalgin kanske bestämmer allt i det här läget...
Carbonara görs inte med grädde.
Vi får göra en tråd till med SÄMST boss - nominerar Skyrim (var ju löjligt enkelt) och Two World (glömde om ettan eller tvåan) där alla vapen och förmågor stängdes av och man fick skjuta med någon slags kanon mot en drake - stor flopp!
Gällande bra bossar så var ju Legend of Grimrocks slutboss oväntad och svår!
Slutbossen i Super Mario Bros 3 och i Zelda Ocarina of time
https://m.youtube.com/watch?v=lsrQYVanGO0&pp=ygUac3VwZXIgbWFy...
https://m.youtube.com/watch?v=jVR03bMe0TA&pp=ygUnemVsZGEgb2Nh...
Många av boss fighterna i Marvel's Spider-Man 1 och 2 står jäkligt högt i min bok tycker dom har fått till dom på ett utomordentligt bra sätt! Snyggt regisserade (verkligen otroligt snygga fighter) som fångar Spider-Man känslan perfekt framförallt Doctor Octopus i 1an och Venom fighten i 2an.
Generellt väldigt få bossfighter jag har gillat. Jag har aldrig uppskattat bullet sponge-mekanik och ofta är bossarna just det. Det är väl några gamla super Mario-bossar som känts kul, men de flesta moderna spel är ju mest "läs av mönster, dodgerolla (hatar den mekaniken i sig) och skjut/hugg bossen i huvudet hundra gånger" vilket är svintråkigt enligt mig. Jag hade uppskattat fler bossfighter där ett skott/hugg i skallen räcker men att det är svårt att få in det.
Gillar dock en del "bossfighter" i plattformsspel. En del balla sekvenser i Ori-spelen exempelvis.
Första gången jag verkligen fick den dära enorma kicken av att spöa en boss som en liten skitunge var Yellow devil. Man dog och dog och dog osv men sen märkte man att bossen hade ett mönster. En galet massa tighta hopp senare och några till förluster så fick han tokstryk. Man var så då dära galet stolt över sig själv efteråt. Ett av mina bästa spelminnen någonsin.
Just an honest man in a leather mask
Att snurra runt Bowser med styrspaken till N64 var coolt back in the day.
https://www.youtube.com/results?search_query=mario+64+bowser+...
Åhh ja det minns man.
Mario till N64 släpptes 1a Mars 1997
Tiden går..... 🥺
Jag kommer ihåg känslan efter att man klarat sista bossen i Titan Quest. Det man lyckades med var att få till en bra epilog som kändes värdig den fight som just utspelats - och vunnits. Många spel - t ex Diablo 2 som jag för övrigt hyser väldigt varma känslor för - slutar ganska platt så när sluttexten rullas fram i TQ känns det som att något stort uträttats.
I övrigt gillade jag skarpt de tempelbossar som behövde besegras i Breath of the Wild.
