Mina förväntningar på Lords of the Fallen (ej att förväxla med Lords of the Fallen) har inte varit stora. Det är svårt att ha några efter att originalutvecklaren försvann, spelet gick tillbaka till ritbordet, ny studio hoppade på, ny studio sparkades... ja, du fattar. Nåväl, 2020 grundades Hexworks för att utveckla uppföljaren. De säger sig vilja göra "Dark Souls 4,5". Stora ord.

"Spelet är förstås svårt, men samtidigt lättspelat"

Och ett tungt fall? Jag är inte så säker på den saken. Faktum är att min knappa timme med Lords of the Fallen flyger förbi. Spelet är förstås svårt, men samtidigt lättspelat. Då jag börjar från början är det svårt att dra alltför stora slutsatser. Soulslikes är inga sprinters, de är – eller ska vara – maratonlöpare av det segaste virket.

Tio klasser finns, och jag får lära mig att flera är riktade mot sadomasochister, men att Mournstead Infantry med sin sköld och sitt långa spjut är "perfekt för fegisen". Ni kan kalla mig fegis, eller om ni är snälla: överlevare. Condemned är fömodligen den värsta klassen för nybörjare. Allt du har att slåss med är en hink som du tidigare gjort dina behov i.

Bra skit!

Detsamma får jag säga om spelet. Av allt kaos som funnits bakom kulisserna märks ingenting. Striderna återuppfinner knappast hjulet men har ett fint flyt. Snabba och tunga attacker. Chansen att kasta spjut rakt i plytet på det odöda knyttet. Jag utför mer (rullar) eller mindre (väjer) undanmanövrer och kastar mig framåt för särskilt effektiva attacker – men som lämnar mig särskilt sårbar. Ibland går jag över gränsen, och bestraffas ögonblickligen.

"Låter mig utforska två parallella världar"

Bestarna och gastarna känns Dark Souls, och detsamma kan sägas om miljöerna. De är gotiska, skitiga och känslan är att jag beträder mark som utsatts för kaos och död. Nej, det här hardcore-hjulet känns bekant. En detalj som är egen är den magiska lykta jag bär med mig. Den som låter mig utforska två parallella världar: den levande Axiom, den döda Umbral. De är sammankopplade på fyndiga vis. Jag når en låst port, men genom att lysa lampan på den kan jag följa en rot som tar mig genom ett hål i en grind, som i den döda världen inte är alls lika solid som i den levande. Kopplingarna mellan världarna känns lite som den ljusa och mörka världen i Zelda: A Link to the Past. De är olika, men samtidigt besläktade. Jag gillar det.

I Lords of the Fallen är dessa världskopplingar nära och du kan röra dig mellan dem i realtid. Umbral är som sig bör den farligare av de båda. Dör du transporteras du dit och tvingas återvända till Axiom för att samla din förlorade xp. Om du dör i Umbral...? Ja, det vore synd. Då förlorar du nämligen all xp ögonaböj och kastas tillbaka till senaste sparpunkten.

Döden demonstreras när jag når en by i ruiner då en hyfsat svår boss följs av en bevingad best som känns omöjlig. Gissningsvis kommer Youtube inom några dagar bevisa att den är möjlig, men jag dog och tvingades skamset vandra tillbaka för att plocka på mig min xp.

Lords of the Fallen griper under första timmen tag på ett sätt jag inte riktigt räknat med. De frågetecken som handlade om den dokumenterat stormiga utvecklingen har suddats ut, och nu funderar jag mest på om det är tillräckligt eget för att inte kännas som ännu en Dark Souls-klon.

13 oktober får vi svaret.

Fotnot: Lords of the Fallen släpps till pc, Playstation 5 och Xbox Series-konsolerna.