Xenonauts släpptes 2014 och var så nära en modern tolkning av 90-talets Xcom-spel man kan komma (Firaxis utmärkta Xcom-titlar får ursäkta), med väldigt likartad spelmekanik som också vågade pröva egna idéer. Nio år har passerat sedan dess, och nu är äntligen uppföljaren här. I alla fall nästan. Det är nämligen early access det rör sig om, då Xenonauts 2 alltjämt är under utveckling. Medan originalet ägde rum under Kalla kriget utspelar sig uppföljaren 2009 i en alternativ verklighet där Kalla kriget aldrig tog slut – snarare förvärrades. Det sista som behövs är en utomjordisk invasion. Och det är här som allt tar sin början.

"En alternativ verklighet där Kalla kriget aldrig tog slut"

För den som spelade föregångaren känns mycket igen i Xenonauts 2. Det har förvisso skett en rad förändringar. Inte minst är det numera 3d-grafik som gäller (roterbar kamera, woop woop!), även om man på ett effektivt sätt lyckats bevara den distinkta stilen från Xenonauts. Detta förändrar inte den initiala känslan att tvåan känns mer som en omgjord, upphottad variant av ettan snarare än en regelrätt uppföljare.

För den oinvigda går Xenonauts ut på att försöka försvara jorden från en begynnande alieninvasion, i rollen som ledare av en hemlig elitstyrka. Dels i form av en strategisk kampanjkarta, dels via taktiska och turordningsbaserade strider. Man har tämligen fria tyglar i det mesta – på gott och ont. Spelets tutorial är ganska bristfällig, något som inte påverkar mig så mycket då jag har spelat tidigare nämnda titlar. För nya spelare är det dock en ganska hög tröskel för att ta sig in i ett redan svårt spel.

På kampanjkartan väljer jag vart jag ska placera min bas. Min första, alltså. Så småningom rekommenderar jag att man bygger fler. Basen kommer rustad med radar, och det är bara UFO:n denna radar upptäcker vi har möjlighet att skjuta ned med våra stridsflyg (flygstriderna är inte implementerade ännu utan simuleras per automatik). Nedskjutna UFO:n kan sedan attackeras av dina soldater på markplan. Det byggs laboratorier där forskare fixar nya teknologier i kampen mot utomjordingarna, verkstäder som tillverkar den framforskade utrustningen, hangarer som rymmer stridsflyg och transporter, och så vidare.

Jag tror inte vi kan rädda honom.

Den här gången kan kameran roteras. 3d-revolutionen är här!

Luftstriderna är ännu inte implementerade.

Hemma!

"Du går först!"

"Blir de träffade av fiendesalvor har de en högst obekväm förmåga att snabbt avlida"

Den riktigt köttiga delen av Xenonauts 2 är de taktiska striderna. Det finns inga direkta klasser som sådana, men du utrustar dina soldater bäst du vill och anger därmed i praktiken deras roll. En hårt bepansrad snubbe med hagelbrakare lämpar sig väl för korridorsstrider medan en oskyddad krypskytt gör bäst i att hålla sig undan. Och på den vägen fortsätter det. Att nyttja terrängen och ta skydd är extremt viktigt då soldaterna är väldigt mänskliga; blir de träffade av fiendesalvor har de en högst obekväm förmåga att snabbt avlida. Taktiskt planerande och klurande lönar sig alltså storligen. En hel radda olika utomjordingar dyker upp under spelets gång, och en del är djävulskt dödliga.

Känslan är att svårighetsgraden är ganska ojämn. Medan jag fann det oväntat enkelt att besegra The Cleaners (en mystisk mänsklig faktion som utgör det primära hotet under spelets första del) slet jag mitt hår när en av mina baser blev anfallen för första gången och en helt ny, förbaskat farlig fiende dök upp från ingenstans. Vidare är det, som så ofta är fallet i genren, ganska lätt att bli rejält överkörd av oturliga tärningskast – eller för den delen räddad av ett lyckosamt skott. Det krävs en mer disciplinerad individ än jag för att inte savescumma emellanåt.

Det är kul och utmanande, men samtidigt är känslan att det är mycket som saknas – vilket förvisso är naturligt. Dels är kampanjen inte färdig. Dels saknas det en hel del teknologier och annat i dagsläget som gör att Xenonauts 2 känns rätt sparsmakat i förhållande till originalet. Så ska det kanske inte riktigt vara (och kommer förhoppningsvis inte vara så längre fram). Det gäller dock i första hand det breda kampanjläget, då striderna är nog så underhållande. Framför allt uppskattar jag hur fria tyglar man har i utrustandet av sina styrkor kontra exempelvis Firaxis Xcom-spel, samt det faktum att man kan ta med sig betydligt fler soldater i strid här. Till att börja med nio, så småningom tolv. Nackdelen är möjligen att det är svårt att fästa sig vid någon soldat. De har ingen personlighet att tala om och man har dessutom många till antalet då man behöver kunna bemanna flera olika baser. Du behöver ha soldater redo att rycka ut i strid, samt en garnison somkan försvara basen. Dessutom dör de. Ofta.

Allt som allt är intrycket att Xenonauts 2 har alla möjligheter att bli ett spännande alternativ i genren, men att det finns få anledningar att inte spela föregångaren i dagsläget i stället om man är ute efter att panga utomjordingar. Ja, eller bli pangad själv, som jag blev i min kampanj. Att försvara jorden från en utomjordisk invasion är precis lika komplicerat som det låter.

Fotnot: Xenonauts 2 är släppt i early access via Steam och Epic. Skarp release väntas 2024.