Serve the public trust, protect the innocent, uphold the law.
I området där jag växte upp fanns en videobutik där ägaren hyrde ut barnförbjudna VHS:er under disk till trogna kunder som var under femton år gamla – bland andra undertecknad. En av filmerna jag och mina boys fick hyra var Robocop. En dystopisk sci-fi-orgie i ultravåld som även utforskar ämnen som privatisering av statlig verksamhet, gentrifiering, och existentiella frågor för en polis som är hälften man, hälften maskin. Jag är villig att kalla den en odödlig kultklassiker som är lika underhållande nu som då. Kanske är den till och med mer aktuell idag än 1987.
"Tunn och spretig röra av olika historier"
Utvecklaren Teyon, vars största merit hittills är Terminator: Resistance, tar i Robocop: Rogue City avstamp i den första filmen med inslag från den andra och försöker skriva ihop en historia som passar in i "Roboverse". Resultatet blir en tunn och spretig röra av olika historier där man försöker få med allt från filmernas värld utan att stanna upp och fundera kring värdet av detta. Att göra en djupdykning i Alex Murphys psyke och lyfta den existentiella frågan om vad eller vem han är, är egentligen intressant – samtidigt som sekvenserna där detta äger rum mest bara blir långdragna och virriga.
Lägg till att spelets skurk ser ut som en Ullaredsköpt Hans Gruber och dialogen generellt håller samma nivå som alla av 80-talets actionfilmers one-liners någonsin. Nej, det bidrar inte heller till något större jubel från undertecknad. Här finns helt enkelt inget intressant. Och det lockar hela tiden att skippa varje mellansekvens. Samtidigt, i ett tappert försök att förlänga speltiden, får Robocop ta sig an sidouppdrag som reducerar honom till en tramsig Plåt-Niklas som ska samla in namnunderskrifter, gå på terapisessioner eller fixa proppskåpet. Många är förvisso inte obligatoriska, men de tar bort känslan av att vara Detroits hårdaste polis.
Filmen Robocop rullar just nu i bakgrunden och en sak som Rogue City har lyckats med är att återskapa flera miljöer från den första filmen. Det sätter en känsla och en ton som känns väldigt "Robocopigt". Att flera skådespelare har godkänt att deras ansikten får vara med gör att känslan förstärks. Själva inramningen och presentationen är värd en high-five. Resten av spelet? Nja.
Robocop: Rogue City känns som ett gammalt spel i många avseenden. Det bygger på upprepningar och att röra sig i samma miljöer om och om igen. Strukturen förändras aldrig och så fortsätter det genom hela spelet. Skjut ihjäl ändlöst med sanslöst korkade skurkar av olika slag, skanna lite ledtrådar. Plocka upp lite stulet gods. Och sedan: gör det igen. Och igen. En gång till. Miljöerna är helt godkända, men öde och väldigt små. Urvalet av karaktärsmodeller är snålt vilket gör att exakt samma npc som du precis gick förbi står några meter framför dig. Spelet dras även med mängder av grafiska buggar, ljudglitchar, texturer som inte laddar in och ett uselt animationsarbete. Särskilt läppsynken är under all kritik och får en dubbad Jackie Chan-film att framstå som ett mästerverk. Att Robocop ska röra sig som en stelopererad container på två ben driven en symaskinsmotor är vi alla överens om. Men när alla andra karaktärer är lika stela och ständigt stirrar tomt mot horisonten börjar jag undra om detta är utvecklat 2013 och inte 2023. Peter Weller som spelade Robocop i filmen återvänder till franchiset med sin röst och sätter den perfekt. Han ska vara monoton och torr. Synd att nästan alla andra röstskådisar verkar anamma samma metod och förstör all trovärdighet.
Robocop har varit i farten igen.
Kram?
Bäst att inte ställa några frågor.
Som vanligt, i framtiden.
Spelet sätter en ton och känsla som känns rätt.
Glitchfest.
"Saknar det mesta för att få kallas ett bra spel"
Trots alla brister, buggar och annat knas är det faktiskt kul en liten stund att peppra sönder skurkar med Robocops ikoniska pistol, en modifierad Beretta m93R. Den gigantiska revolvern (som går att uppgradera via ett irriterande minispel) har tillräckligt med eldkraft för att jag kan skita i resten av alla vapen som dräller omkring på banorna. Bortsett från ett fåtal ögonblick orkade jag inte byta vapen under de 12–14 timmar som kampanjen tog att spela igenom. Att utföra uppdrag ger Robocop xp som går att spendera på olika skills som gör honom mer stark, smart och mer tålig. I slutändan finns här respekt för källmaterialet och respekt för musikvalet – men noll respekt för hantverk, manusförfattande och modern spelmekanik. Robocop: Rogue City är underhållande i korta stunder, men saknar det mesta för att få kallas ett bra spel. Även om du som jag är ett stort fan av Robocop, är det ändå tveksamt om jag tycker att detta är värt din tid eller dollar.
Fotnot: Spelet släpps till pc, PS5 och Xbox Series X|S. PS5-versionen testad.
