Inlägg av Mjausen

Försök åtminstone med 5 episods-regeln. Att se de första 5 avsnitten och sen avgöra om du vill fortsätta. För jag svär att här har du mycket att njuta av om du ger det en chans. Säsong 1 är lite trögstartad men det är för att serien tar god tid på sig att få med alla detaljer noggrant.

Härligt att se andra som förstod o älskade slutet 😊

Många mangaläsare tänker så men mest pågrund av att man inte förstår själva innebörden av slutet och hur alla händelser genom serien leder till det. Varför det blev som det blev. Jag tycker slutet inte är perfekt men jag älskar det ändå, och det är just det slut som passade en berättelse som denna

Den finns på Crunchyroll, alla 4 säsonger.

Slutet är i min bok inte helt perfekt, men istället är det ett passande slut för en serie som denna. Slutet var kontroversiellt bland fans då mangan tog slut för två år sedan, men animen förbättrade det lite grann. Du måste ha ganska bra förståelse om narrativet inom slutet för stt kunna uppskatta det.

Men annars så tycker jag absolut att du borde fortsätta se serien. Den blir mycket mer intensiv i storyn ju längre man kollar.

Läst mangan ett antal gånger yes 👌👌 lika otroligt bra som animen

Jag har alltid varit lite av en konsument av media. Jag tar in alla detaljer som spelas upp framför mig, och i dom små detaljerna så finner jag oftast de små byggstenar som gör olika berättelser till mästerverk, eller i alla fall, värda att upplevas. Ordet mästerverk tar jag inte lätt på. För att en titel ska förtjäna den nivån så måste varje aspekt av allt i en berättelse vara rätt och korrekt. Väldigt få misstag kan accepteras, om i slutändan gör att hela resan man upplevt gör det värt det. Det är vad jag kan kalla för mästerverk. Attack On Titan är en sådan titel. En titel som förtjänar ordet mästerverk dubbelt, trippelt och högre och högre. Hade jag kunnat höja nivån till något större, så skulle jag det. För detta, mina kära läsare, är en berättelse bortom dess like.

Storyn börjar med en liten snabblektion över hur världen här fungerar. 80 procent av mänskligheten har fallit offer för jättelika humanoida jättar kallade för Titans, människoätande varelser som till synes är helt omöjliga att besegra. Den sista 20 procenten söker fristad innanför 3 ringformade enorma murar på 50 meter, som i över tusen år har skyddat dom för de blodtörstiga jättarna. In i bilden kommer Eren Yeager, hetlevrad pojke som tvingas fly med sin adoptivsyster Mikasa och barndomsvän Armin från sina hem efter att en kolossal titan sparkat upp ett hål i den första av de 3 murarna, och de mindre titanerna lyckas ta sig in. I kaoset blir Erens mamma brutalt uppäten, och i sin ilska svär Eren att han ska hämnas henne och utrota alla titaner från världens yta. Och detta är bara början på en brutal, tragisk, melankolisk resa i en mörk värld där döden och fiender lurar överallt.

Huvudtrion vi får följa genom tragedi och elände.

Jag upptäckte denna serie när jag fortfarande var ännu rätt ny med anime. Jag hade vid den punkten konsumerat så mycket media att jag aldrig trodde jag någonsin kunde få uppleva något som skulle få mig att känna en känsla av under, sorg men också glädje. När jag väl kom in i anime så upptäckte jag att i denna genre finns mycket mer fräschare serier med mer intressantare upplägg och berättelser än vad Hollywood lyckats komma på under de senaste åren. I en värld fylld av remakes, uppföljare så märkte jag ganska snabbt att jag hade upptäckt en guldgruva inom animevärlden. Och då, en dag, upptäckte jag då Attack on Titan eller kallad Shingeki no Kyojin, och från den stunden blev jag fast. Redan första avsnittet så höll berättelsen mig i ett strypgrep och släppte aldrig taget. Game of Thrones, som jag älskade innan dumpster-fire-slutet av säsong 8, kan bara drömma om att någonsin matcha nivåerna av detaljer och berättarteknik som finns i denna story.

Attack on Titan är gudomlig när det gäller världsbyggnad, berättelse och karaktärer. Och jag ljuger inte att alla detaljer, små pusselbitar i berättelsen, alla karaktärernas val dom gör, alla plot-twists, allt. Allt det där har en stor meningsfull roll i denna berättelse. Inget avsnitt känns som fillers eller utdragna sekvenser som finns bara för att fylla storyn, som t.ex i One Piece. Nej, mina kära vänner. Attack on Titans författare Hajime Isayama ser till att utnyttja varje liten detalj och karaktär ordentligt för att storyn och alla dess teman ska kunna klicka rätt ihop och samtidigt verka vettig. Det är svårt att göra en detaljerad recension utan att ge spoilers, men jag ska hålla mig ändå. Attack on Titan är så mycket mer än en tv-serie/manga. Serien har mycket paralleller med våran värld och hela tiden dyker det upp teman om krig, girighet, självbelåtenhet, främlingsfientlighet, svek, men också teman om hopp, drömmar och viljan att fortsätta kämpa mot en bättre framtid. Eller som Mikasa bäst beskrev det själv:

''The world is such a cruel place, but also very beautiful''.

I mina ögon så speglar Attack on Titan mycket av hur mänskligheten är överlag. Vi är två sidor av samma mynt. Det finns djävular på båda sidor. Men i det stora hela: Vi är bara människor. Ingen är perfekt. Vi gör misstag, och det finns onda makter som kan skada världen. Och att historien, som bevisas briljant i denna serie, alltid upprepar sig. Och det är något som vi är allt varse om. Det här är blott en av många saker som Attack on Titan briljerar i: Framföra sitt budskap om att hur mörkt det än ser ut nu, så är det enda vi kan göra är att fortsätta framåt i hopp mot något bättre.

''Keep moving foward''.

Actionscenerna är rent ögongodis. Detta är konst på stor nivå inom mediet animation.

Animationen är rent ögongodis, det bästa jag någonsin skådat. Ibland känns det nästan surrealistiskt att man ens lyckas åstadkomma snabbt och vigt animerade strider. Till skillnad från Dragon-Ball, så känner man verkligen av karaktärernas begränsningar genom striderna mot titanerna, då de återigen, är bara människor och inga superhjältar, och de får verkligen träna upp sig för att ens kunna mäta sig med sina jättelika fiender. Man upplever verkligen hur tungt det för dom är när striderna dras igång. Varje slag, hugg, och skada känns som om det kan bli deras död, för likt oss, är karaktärerna otroligt bräckliga. Det krävs väldigt lite för att dö. Och det gör varje konfrontation med titanerna olidligt spännande, för närsomhelst kan din favoritkaraktär dö, bara så där. Även sidokaraktärer kan dö, och även om dom bara var med i ett avsnitt eller två, så känns det verkligen i hjärtat. Det kan vi tacka Isayama för, som verkligen lagt manken till att göra varje karaktär meningsfull.

Denna serie tog slut för mindre än ett par månader sedan, och utan att spoila så kan jag säga att själva slutet kändes bitterljuvt, men inte hopplöst på något sätt. Denna serie var oförlåtlig mot varenda person som var med i den, och var aldrig rädd av att sätta alla karaktärer i helvetsliknande situationer, hemskt lidande och enorm grotesk smärta. Men ändå så kämpade dom på, och det är av ett skäl: Oavsett hur hemskt och mörk det ser ut att vara, så finns det en vilja inom oss som vill fortsätta kämpa för att kunna nå något bättre. Och det är i stort sett vad Attack on Titan handlar om.

Detta är en serie som har fått fram alla mängders olika känslor från mig. En berättelse med genialt skrivet narrativ som har chockat, rört men också inspirerat mig som väldigt få berättelser lyckats kunnat göra förut. Och jag tvivlar på att vi kommer få se något liknande som denna titel inom en snar framtid. För Attack on Titan är inte bara en serie som blev populär inom anime, det är en serie som många upptäckte själva genren genom, en serie som förändrade andras liv och perspektiv, en serie som påminner en om att aldrig ge upp och fortsätta framåt, med hopp och tro inom dig och jag rekommenderar denna serie enormt till den som inte känner till den. För när eftertexterna rullade i sista avsnittet så förstod jag en sak ganska snabbt: Jag bevittnade inte bara slutet på en serie. Jag bevittnade slutet på en generationsdefinierande titel. Jag önskar att jag kunde beskriva mer, men kan inte utan att spoila. För resan man får uppleva här är något jag vill att ni upplever ovetandes om alla händelser i seriens gång. För tro det eller ej, Attack on Titan kommer lämna ett stort intryck på er, precis som den gjorde på mig.

Det är en annan trilogi, det är en remake av de första spelen med Spyro som kom till PS1

Mina föräldrar när jag var ung var väldigt strikta med vad jag fick spela och inte spela. Innan jag fick mitt första PS3 så hade jag gamla trotjänaren, en Nintendo DS där mitt första minne rörande ordet gaming kom till. Men när jag väl tillslut fick ett PS3 så fanns det till skillnad från nu oändliga mängder av spel som man aldrig kunde få nog av. Och nu när jag ser tillbaks så var det mest film-licens spel som släpptes och hutlösa mängder var det också av dom. Men medan andra kanske avnjöt spel som enorma actionspel för första gången då PS3:an kom så nötte jag ut flera timmar om och om igen den avslutande delen i trilogin om Insomniacs lilafärgade drake Spyro. Visserligen ser spelet inte lika snyggt ut idag som då, men jag kan stolt berätta att jag hade lika roligt med detta spel nu som jag hade för 16 år sedan.

För er som inte har tidigare spelat Spyro spelen så börjar storyn vid där Eternal Night slutar. Spyro och hans föredetta ärkefiende Cynder har blivit infängslade i en magisk kristall i nästan tre år. När dom väl befrias får dom nyheterna om att Mörkrets herre, Malefor planerar att förinta världen som dom känner den och kasta över ett evigt mörker för alltid. Detta är ju såklart ett big no-no för Spyro and friends så han beger sig ut på en farofylld resa genom en vacker värld där ondskans legioner lurar överallt. Frågan är bara om han kan rädda världen i tid?

Världen och miljöerna i spelet är faktiskt löjligt vackra att se, även om grafiken är smått utdaterad.

Första tanken som säkert kommer upp hos er nog kanske att det verkar lite märkligt att hoppa in direkt i den sista delen i trilogin utan att ha spelat dom tidigare. Men jag kan faktiskt säga att just här så behövs det egentligen inte otroligt nog. Man förväntas kunna veta en del om händelserna i de tidigare två spelen, varför Malefor är som han är, varför en spårare vid namn Hunter har räddat Spyro och Cynder från sitt kristalliserade fängelse, men genom spelets gång så får man som små hints om vad som har hänt med världen och hur det har kunnat bli så, vilket underlättar för dom som har svårt att hänga med. Det kan dock verka smått förvirrande för nybörjade av spelet och det är lite av en missat tillfälle av Etranges Libellules att inte inkludera som en kort flashback i början över händelserna från föregångarna i trilogin.

Storyn i Dawn of the Dragon är faktiskt väldigt engagerande i mina ögon. Visserligen jämfört med dagens standarder för vad berättelser brukar vara i singleplayer-spel så är denna inget nytt egentligen. Men den är långt ifrån tråkig. Storyn här är någorlunda rolig, spännande men också väldigt emotionellt lagd. Röstskådespelarna som får förmedla känslorna hos karaktärerna är en riktigt cool casting också, samt väldigt förvånande vilken enorm ensemble av skådisar det är faktiskt. Du har Elijah Wood, Gary Oldman, Wayne Brady, Christina Ricci, Blair Underwood och Mark Hamill i ett och samma spel. Seriöst, vad hade dom för budget för sådana stora namn? Även om dessa inte lägger tokmycket energi i rösterna då o då så blir inte storyn sämre bara för det. Men ska man spela detta så är det engelska versionen som gäller och inte svenska där Tobbe Trollkarl gör rösten till Spyro. Det är utan tvekan den gräsligaste svenska översättningen jag någonsin hört i ett spel. Inget annat kommer i närheten.

På gameplay-sidan så gör Dawn of the Dragon bra ifrån sig men det finns stora brister där. Detta är det första Spyro-spelet som innehåller funktionen att det är fritt att flyga när du vill med antingen Spyro eller Cynder. Flygningsmekaniken känns rätt välpolerad, men det som tynger ner det är den hemska kontrollen man har när man väl börjar flyga. Båda drakarna känns väldigt knepiga att styra i luften, och ibland kan det kännas som att man egentligen inte kommer någon vart när man väl flyger. En grej som finns också är att kedjan (en fysisk kedja) som binder Spyro och Cynder gör att den ena kan klamra sig fast vid rankor på olika ytor medan den andra kan svinga sig upp mot högre höjder. En fin funktion på pappret kanske, men då kontrollen som redan är så hemsk som den är, gör det inte ett dugg bättre vid såna här tillfällen. Grafiska sidan av spelet är acceptabel men har inte åldrats med värdighet. Under massiva strider genom spelets gång så har PS3:an svår att bearbeta all kaosartad action som händer på skärmen och då händer det att fiender kan glitcha in från olika håll. Bilduppdateringsfrekvensen är inte heller något ögongodis om sanningen ska fram.

Alla fiender och bossfighter har otroligt nog rätt mängd av svårighetsgrad. Inga strider känns alltför svåra eller för enkla, men dom kan kännas väldigt pressande om man inte har tillräckligt snabba reaktioner

Men det stora pluset här förutom storyn är att alla fiender och bossfighterna känns väldigt välbalanserade när det gäller svårighetsgraden. Dom kan komma i alla möjliga storlekar, stora som små, flygförmögna eller ej, dock är de största fienderna i detta spel några som jag helst väljer att spara de mest effektivaste magi-attacker på. Fienderna kan också kontra tillbaka dina attacker, vilket resulterar i att du får stryk dubbelt tillbaks. Spyro och Cynder samarbetar med varandra i striderna, varav den ena är styrd av en inte allt för smart AI medan du styr den andra karaktären. Du kan swappa mellan båda karaktärerna och utnyttja deras olika element, och de har både svagheter och styrkor som ger viss utmaning i striderna, dock inte alltför svår som jag nämnde. Spyro gör mer skada, men Cynder är vigare och snabbare. Hennes skuggattacker är min personliga favorit då de krafterna kastar fiender upp i luften vilket ger tillfället att göra förödande skada på dom. Som en liten finess så kan du bita tag i en fiende uppe i luften eller på marken och om du trycker en knapp flera gånger så upprepas en brutal attack som till stor del kan göra slut på de flesta fiender. Det är en detalj som jag personligen aldrig blir less på. Soundtracket och musiken man får höra går också otroligt hårt, trots att detta är ett spel för de lite yngre. Med blandning av episk God of War-liknande orkester och latinspråk som sångtexter i bakgrunden så blir fighterna väldigt underhållande. Striderna mot Gollem-jätten och slutstriden mot Malefor är stunder där soundtracket bidrar enormt till upplevelsen.

Det finns också pussel att lösa, och pansar att hitta som skyddar dig bättre under striderna samt ger dig ökad magisk skada. I en sekvens så ska man öppna en enorm port i mörka katakomber, och för det krävs fyra drakkristaller. Dessa finns bakom gömda dörrar, i små bossfighter och i lite kluriga pussel så för att kunna få tag i dom måste du förlita dig på Spyro och Cynders olika element, vilka varierar ifrån eld, skugga, elektricitet, is, jord, gift mm. Det osar lite Legend of Zelda-vibbar vid vissa pussel-moment, men oftast så är de lite för lätta att man önskar efter mer. Men jag har roligt oavsett.

Spel som dessa påminner mig verkligen om hur roligt jag hade som liten.

Men för att hålla mig kort så tycker jag att Spyro: Dawn of the Dragon är en gammal Playstation-pärla som har lika stort underhållningsvärde idag som då för 16 år sedan. Om man kan bortse från den utdaterade grafiken och den fullständigt hemska kontrollen när man flyger, så har man några timmars underhållning här. Med välbalanserad svårighetsgrad, roliga strider, fyndiga pusselmoment och intressant story att följa så tycker jag verkligen att ni borde skaffa detta ifall ni har ett gammalt Playstation 3 hemma som bara väntar att få kicka igång igen. Det kanske är bara nostalgin som pratar nu, men detta spel, trots sina brister, kommer alltid ha en plats hos mig.

Min Spotify-wrapped kommer absolut bara ha Hazbins soundtrack genom alla kategorier lol

Skrev allt själv så jag tar det där om AI med en nypa salt.

Vad kan jag säga? Älskar Hazbin och Helluva-serierna. Alla är vi olika.

Tack! Och varsågod!

Från ett pilot-avsnitt med över 100 miljoner visningar till egen tv-serie. Indieanimation-industrins högsta höns har hittat plats hos mig och är här för att stanna.

Tänk hur sjukt det är att en enda målmedveten människa med enorm viljestyrka kan uppnå stora höjder i livet och lyckas stort. Vissa börjar smått och kan därefter växa mer och mer framgångsrik. Detta är vad seriens skapare Vivienne Medrano gjort. Började med endast ett par kortfilmer som enkel youtube-animatör och har nu skapat en färgrik och energifylld värld med enorm växande fan-skara (något jag är del av). Denna värld är Helvetet själv. Och där finner vi hennes fantastiska ensemble av karaktärer. Välkommen till Hazbin Hotel.

Storyn börjar smått med inledningen av Charlie Morgonstjärna, dotter till Lucifer Morgonstjärna och prinsessan över helvetet. Medans helvetet är fyllt av gräsliga syndare och onda överherrar som tar deras själar, så har Charlie inte anpassat sig till denna vardag. Hon är rentav godhjärtad och snäll, och för att bespara sitt folk lidande från den årliga utrotningen som änglarna från himmelriket utför har hon byggt upp det så kallade Hazbin Hotel, en plats där syndare kan få en andra chans att försona sig själva och få möjligt att komma upp till himlen. Vid sin sida har hon bland annat sin flickvän Vaggie, den mystiska radiodemonen Alastor, porrstjärnan Angel Dust och många fler.

Karaktärsensemblen är enorm. Och då menar jag ENORM.

Musik som svänger. Nej, faktiskt mer. DET ÄR PURE FIRE.

Disney har alltid varit världskänt för sina musikaliska talanger inom sina animerade verk. Vi har legendariska verk som Skönheten och Odjuret, Lejonkungen mm. Men Disney kan faktiskt slänga sig i väggen. För jag har kommit fram till slutsatsen att Hazbin Hotel har ett av de bästa soundtracks som jag någonsin hört på väldigt länge. Och det är ingen förvåning om man tar till åtanke att Sam Haft (låtskrivare till Living Tombstones) och Adam Underberg har fått trolla fram låtar som inte bara berör mig djupt men också går så otroligt hårt med sina snabba rytm och rim samt roliga ordvitsar som kan flinka in då o då. Varje sång har olika stilar och ingen känns likadan efter den andra. Hela soundtracket osar av djup passion och Broadway-anda. Mina personliga favoriter bland sångerna är Hell's Greatest Dad, Respectless, Ready for This, More Than Anything mm.

Skådespelarlistan som får äran att låta sina stämmor framföra musiken är också otroligt talangfylld, då det är stora stjärnor som har fått gå med i denna serie. Bland dom finns Keith David, Alex Brightman (Beetlejuice), Stephanie Beatriz, Blake Roman, Erika Henningson och många många fler. Pilotavsnittets röster som man blev van vid kan man sakna vid vissa tillfällen, men det är något man lätt kommer över när så stora talanger lyckas fylla deras skor med bravur.

Radiodemonen Alastor är en folkkär favorit hos många, även hos mig. Hans filosofi om hur man inte är komplett utan ett leende, samt hans mystiska motiv och oförutsägbara beteende gör honom så otroligt intressant som karaktär.

Ingen banbrytande humor men långt ifrån tråkig.

Hazbin Hotel är också känt för sitt grova språk, råa svarta humor, som inkluderar oftast sex-skämt bland annat. Hazbins typ av humor är något jag skulle beskriva en blandning av humorn från Animaniacs, Panty and Stocking, South Park och Invader Zim. Komedin funkar i många fall, fast ibland kan de konstanta svordomarna känns som en fyllning som inte egentligen inte behövs. Pacingen i avsnitten kan känns lite wonky då o då. Men däremot inte sagt att ibland lyckas man smyga in välskrivna skämt som faktiskt får mig att skratta högt. Men den försöker inte konstant vara rolig för komedins skull, för dess sanna glöd finns i alla dess koncept och djuprörande budskap som medföljer i varje avsnitt, och serien vet det.

Karaktärerna är den största kärnan i serien. Varje karaktär har som en skrikig design, men varje design är unik och tillhör dom och det gör varje figur speciell. Varje avsnitt ger oss många skäl att lära oss att älska dessa karaktärer och bry oss om dom. Många av budskapen ligger i några av karaktärernas trauma och svårigheter som dom lär sig att ta sig ur, och Vivienne utnyttjar detta perfekt. Angel Dust t.ex är resultatet av år efter drogmissbruk och misshandel som han fått utstå av sin boss Valentino.

Stunden han väl lyfter bort sin mask och avslöjar sina inre smärtor så blir jag otroligt rörd, tack vare emotionellt röstskådespeleri. Alastor är en karaktär vars story vi har ännu att upptäcka, men vad som gör att jag fullkomligt älskar honom är hans karisma, enorma stolthet och tvånget att alltid ha övertaget i alla situationer. Plus så är han fullkomligt härlig att titta på. Huvudpersonen själv, Charlie är vad jag skulle säga är som en Disneyprinsessa-wannabe som vars godhet hamnat på ett ställe som inte bryr sig om den. Hon är inte jobbig eller något, utan tvärtemot. Hennes naiva syn på syndare och hur resan till försoning funkar gör henne kul att lära känna och tycka om. Plus, så är hennes relation med sin pappa också väldigt sorglig och rörande. Lyckligtvis får de åter sin älskvärda kontakt till varandra igen i ett musikaliskt stycke som är härligt komponerad och vacker.

För den som vill uppleva mer inom Hazbin Hotels universum kan alltid kika in på youtube-serien Helluva Boss som faktiskt är löjligt bra. Nä, faktiskt. Den är bra.

Sammanfattning

Hazbin Hotel kanske inte har någon ny form utav humor, men seriens användande av svängiga musikaliska inslag, karaktärer, iögonfallande animation och rörande budskap gör den fantastiskt härlig att hänga med i från början till slut. Vill du ha en serie med ett koncept som känns otroligt originellt och fräsch så ska du titta hit. Hazbin Hotel är en pampig helvetesmusikal som svänger och den har kommit för att stanna väldigt länge. Hell is Forever!

För bästa möjliga upplevelse så rekommenderar jag att köra genom första spelet

I den mörkaste av tider reser en bror och syster genom en ruttnande värld i hopp om en ljusare värld. Förbered näsdukarna för dom behöver man här.

Mänskligheten har alltid varit ett stort mysterium när det gäller känslor. Hur långt är man villig att gå för att agera på dom? Vart går gränsen för hur mycket man kan offra eller genomlida för att uppnå sann inre frid och vad kan framtiden innebära för den som vill ha det? Den frågan ställde jag mig när jag nyligen spelade klart denna underbart sorgliga saga om två syskon som vill varandra väl över allt annat medans onda krafter försöker skilja dom åt. Välkommen till Plague Tale: Requiem.

Alla som tidigare spelat Innocence har redan fått bekanta sig med syskonen Amicia och Hugo som upptäckte att den sistnämnde har en mörk och ondskefull sjukdom som satte igång den svarta pesten, samt att enorma svärmar av råttor började bryta upp sig från jordens mörkaste hålor. Nu några månader senare så dyker råttorna upp igen vilket får Amicia och Hugo att ge sig ut på en världsomspännande resa för att hitta en bot på Hugos sjukdom samt kanske lösningen/svaret på denna ruttna och sjuka mardröm.

Bandet mellan dessa två är otroligt välskrivet.

Medeltida Frankrike har aldrig sett bättre ut.

Det första spelet när det kommer till det grafiska har inte åldrats väl och det kan man egentligen inte klaga på med tanke på att Innocence var Asobos första stora AAA-titel någonsin. Men däremot inte sagt att dom lyckades rejält bra med att skapa ett medeltidens Frankrike som bara inte såg dystert ut men också makabert vackert, trots alla horder av råttor som slafsar i sig allt dom lyckas komma åt. I Requiem är det inget undantag. Och här har Asobo verkligen släppt loss med grafiken. Faktum är att detta är nog en av de snyggaste spelen du faktiskt kan få tag på. Miljöerna är så slående verklighetstrogna att jag helt enkelt blir förtrollad av denna värld. Atmosfären, alla byggnader, skogar, ängar m.m får mig att stundtals vilja kliva in i denna vackra saga. Amicia och Hugo, råttorna, soldaterna ser otroligt mycket bättre ut här än i föregångaren.

Råttorna som är spelets konstanta hot är också mycket dödligare än vad dom var tidigare. Förr kunde du få stöta på ett hundratals. Men här utsätts jag för enorma stormvågor av dom. Deras närvaro känns hela tiden, även om dem inte syns konstant, vilket gav som en nervpirrande kilning längs ryggen. Usch, säger jag bara. Men på ett bra sätt.

Ett fint ögonblick som varar dock inte länge.

Karaktärer med hjärta. En berättelse som griper om en hårt. Musik som går berör.

Hur man hanterar karaktärsutveckling, deras inre konflikter samt besluten dom tar som påverkar historiens gång är något som jag prioriterar högt i ett berättelsedrivet spel. Innocence fick mig att bry mig om syskonens öde. Men Requiem får mig att älska dom båda två. Deras relation känns så otroligt mänskligt att jag blir fulltständigt uppslukad av hur dom kivas, leker, busar med varandra. Men också hur deras kärlek till varandra tar dom genom faror och ondskefulla hemskheter som helvetet själv har spottat ut. Men nya ansikten vävs in i berättelsen som gör upplevelsen otroligt mycket bättre. Bland dom finns piratkaptenen Sophia och riddaren Arnaud vars vuxna sätt att se världen på kontrar Amicia och Hugos naiva beslutsamhet på ett sånt välskrivet och naturligt sätt.

Soundtracket finns inte mycket att säga om här. Förutom att det är slående fantastiskt. Bara att komma in till huvudmenyn med ledmotivet i bakgrunden känns som om jag blir inbjuden till att uppleva en något vacker men ändå jättetragisk berättelse.

Det finns inga allt för stora twister i berättelsen men alla chockstunder och emotionella bitar lämnar ingen oberörd, dock så kan det kännas lite smått irriterande vid stressiga moment när Amicia jämt talar högt om hur hon måste hinna rädda lillebrorsan, men det är en liten nitpick man lätt kommer över när det är så mycket mer i storyn än bara det. Det är också rätt linjär story som tar dig från punkt A till B, vilket kan upplevas som en riktig utsuckning, men jag är alltför uppslukad av det som händer framför mig att jag nästan inte ens märker det. Jag tänker inte spoila något för den som inte spelat, men jag kan svära på heder och samvete att du kommer känna som om någon hackat lök i närheten, för de sista timmarna av spelet knäckte mig verkligen. Detta är så nära Last of Us-mått som man kan komma.

En resa som denna är verkligen värd att uppleva.

Minuskontot och sammanfattning.

Spelet kommer inte utan brister. Action-scenerna samt alla stealth-uppdrag kan kännas en aning märkliga. Amicia är fortfarande en krigare som helst håller sig på distans, men det är inte lätt att försvara sig när spelet stänger in en i forcerade arenor med framvällande vågor av fiendesoldater. Visserligen kan du sakta ner dom, men bara det kräver mycket mängd av alla resurser som man får samla på sig genom spelets gång för att kunna brygga ihop olika alkemist-vapen. Det är först när man låser upp armborsten och eldbomberna som gör striderna markant lite bättre, men bara lite. Det grafiska kan också påverka upplevelsen i små stunder när fiender inte märker dina allierade trots att dom står mitt framför dom. Vissa miljöer klipper in i några karaktärer då och då men dessa stunder är väldigt få.

Att sammanfatta kort så är Plague Tale: Requiem en sådan fin titel som jag inte vill att någon ska missa. För i denna uppföljare har du inget att förlora. Det kommer inte kännas som om din tid slösas bort för ingenting. För här finns en stark berättelse som kommer hålla tag om dig från början till slutet. En enorm uppgradering från föregångaren med enstaka negativa delar, men inget som borde hålla dig tillbaka från att testa detta. Det här är en saga värt att upplevas.