Greedfall

När en dödlig sjukdom sprider sig i kontinenten tvingas vår hjälte De Sardet att åka över till den koloniserade ön Teer Fradee för att söka ett botemedel. Men den spända situationen mellan urinvånarna och kolonisatörerna gör det svårt, samt att ön inte riktigt är vad vår hjälte förväntade sig.

I Greedfall spelar vi som De Sardet, en oerfaren diplomat från staden Serene. I uppdrag av ens sjuke mor, Livie De Sardet, följer vi med prinsen Constantin D´Dorsay till ön Teer Fradee, en ovanlig ö som upptäcktes bara några år tidigare och som redan börjat koloniserats av de olika folkslagen runt kontinenten. Ni förstår, urinvånarna verkar vara helt immuna mot sjukdomen vilket gör dem väldigt intressanta för kolonisatörerna. Och deras tillvägagångsätt för att finna ett botemedel är inte alltid legitimt. Det är här vi kommer in i bilden som en diplomat, och de val vi gör under spelets gång påverkar folket och kontinentens framtid.

Men innan vi bär oss av på riktigt så introduceras vi till spelet via några uppdrag. Vi får chansen att välja vad för typ av karaktär vi vill sätta grund för, en överblick av de olika fraktionerna i kontinenten via deras ambassader i Serene samt lära känna vår första kompanjon. De tidiga uppdragen visar också att de beslut vi tar under spelets gång har en inverkan på våra relationer till de människorna runt om oss, detta på gott och ont. Efter att ha strosat runt i Serene i några timmar bär det av till den mystiska ön Teer Fradee, där prinsen Constantin tar över rollen som guvernör för staden New Serene, och vi tar rollen som hans officiella diplomat. Härifrån formar vi ön och dess ideloger utefter våra beslut.

På Ter Fradee får lära känna de olika fraktionerna på riktigt. Det kan till en början vara svårt att hålla isär, då vi kastas in i ett hav med information på kort tid. Men de går att sammanfatta det väldigt simpelt. The Congregation of Merchants, vilket är vi, är de neutrala i de flesta frågorna. Det känns lite som att vi agerar förälder som särar på de bråkande barnen på skolgården. The Nauts styr haven och tar egentligen inget parti förutom när de själva tjänar på det. The Bridge Alliance förespråkar vetenskap över allt annat, vilket oftast kan bli ett problem. Teleme är relgiösa extremister som gör allt för att konvertera världen. Sen har vi urinvånarna som är utspridda i många olika klaner runt om på ön. Men de har likheter, främst respekt för moder natur och dess krafter. Ni förstår att spänningarna på ön är höga.

New Serene

Utvecklarna påstår att de inspirerats från tidigare Bioware och dess spel, och det märks. Vi har under hela spelets gång kompanjoner med oss, och tillskillnad från andra spel med samma mekanik så gör dessa faktiskt nytta. De har en egen berättelse som du själv avgör hur djupt du vill sätta dig in i, och det finns fördelar med att ha en vänskap med dessa då de tillför en bonus i karaktärsbyggnationen. Vi kan tyvärr inte styra dessa dock, utan de arbetar för sig själva. Men deras utrustning kan du påverka och ju mer du trixar med det desto mer hjälp får du.

Världen är välgjord och det finns en del att utforska, men samtidigt blir det tydligt efter en stund att det är en mindre studio som utvecklat spelet. Vad de dock inte lyckats med rent visuellt har de verkligen rått hem med storyn. Under mina tiotals speltimmar känner jag inte mig uttråkad eller att jag vill ha ett slut. Tvärtom egentligen, jag vill bara ha mer. Röstskådespelarna gör ett bra jobb och känslan att man hamnat någon annanstans när vi lämnar Serene finns där. Detta i form av olika dialekter och språk.

Miljöerna är vackra. Spiders var trots allt cirka 40 anställda vid spelsläppet vilket är ruskigt imponerande.

Fastän miljöerna är vackra så blir de ganska enformiga efter en stund.

Förposter hittar du lite överallt. Oftast har de uppdrag du kan göra.

Den konstanta konflikten mellan urinvånarna och kolonisatörerna.

Tillskillnad från andra spel, där sidouppdrag oftast ses som en utfyllnad och en börda, så har de faktiskt en mening i Greedfall. Förutom det så är de också väldigt välgjorda och intressanta. Sen att dessa också spelar en roll i huvudhandlingen och påverkar hur vår hjälte tacklar de framtida problemen gör att det även känns belönande. Mixa sidouppdragen tillsammans med hantverk och alkemi så staplas timmarna på. Utbudet är inget överdrivet, men det finns där och gör sitt jobb. Och ju högre svårighetsgrad du väljer att spela, desto mer viktiga blir dessa.

Spelet faller dock lite platt när det kommer till striderna. Inte för att det är dåligt gjort, för så är det ej, utan mer för att det fattas ett ordentligt djup. Alternativen finns förvisso att variera mellan svärd, gevär och magi. Men mer än så är det tyvärr ej och det känns simpelt. Varje ”klass” kommer med några få olika attacker vilket gör att det känns väldigt repetitivt efter en stund. De olika fienderna är lite samma, inte mycket varierande förutom bossarna som gör det lite mer intressant. Men även där tar det inte lång tid att förstå sig på deras kombinationer, och de blir till slut enkla att få ner. Kort och gott, inte så utmanande som man hoppas på i ett RPG.

Trots allt detta så ger Greedfall oss som uppskattar spelen från gamla Bioware en liten påminnelse av vad de en gång var. Vi får också en bild, liten men ändå viktig, av kolonismen och hur den behandlade människor av olika etniciteter. Vad utvecklarna Spiders lyckats göra med ett sådant litet team är imponerande och bör hyllas. Självklart syns begränsningarna i spelet, men det gav mig ändå exakt det jag sökte efter i ett rollspel. Nu lutar jag mig tillbaka och inväntar deras nästa titel - Steelrising.

Spelat på Xbox Series X med next-gen patch via GamePass.

Det var svårt. Tycker de gör ett fantastiskt jobb med det materialet de har och de tycker jag man ska lyfta. Men ja, jämfört med AAA så faller det tyvärr.

Tack min vän. Tror du hade tyckt om det, det fångade in en ganska bra. Jag spelade klart DLCn, den lägger till en handling men tyckte den var alldeles för kort.