När Valve släppte Portal 2007 satte de en ny standard för genren. Trots att pusselspel i förstaperson släppts både före och efter Portal finns det nog inget som lyckats leva upp till samma nivå (ja, förutom uppföljaren då). Antalet spel som tagit inspiration från Portal är många och The Entropy Centre vill inte vara annorlunda.

Att inte dra paralleller mellan The Entropy Centre och Portal är omöjligt – allt från platsen där de utspelar sig till det faktum att en AI med kvinnlig röst som leder spelaren framåt gör att de påminner mycket om varandra. I båda titlarna är också nyckeln till att lösa spelens pussel ett gevär av något slag med speciella egenskaper – i The Entropy Centres fall möjligheten att manipulera tiden istället för att skjuta portaler.

Känns bekant.

"Efter Portal finns det nog inget som lyckats leva upp till samma nivå"

Tid är spelets huvudtema som genomsyrar såväl handling som pussel genom hela upplevelsen. Skådeplatsen för äventyret är det titulära Entropy Centre, en forskningsbas på månen där man arbetar med att förutspå och förhindra naturkatastrofer som hotar att utrota jorden. Hela maskineriet drivs av energi som genereras genom lösta pussel, ett ganska påhittigt sätt att få in själva pusslandet som en del av handlingen.

Här kommer också huvudpersonen Aria in i bilden. Hon vaknar upp och får veta att hon är en så kallad pusseloperatör, en arbetare vars uppgift är att – japp – lösa pussel. Problemet är bara att hon tappat minnet och snabbt står det även klart att det inte är en vanlig dag i anläggningen. Aria är den enda kvar och exakt vad som har hänt nystas sakta men säkert upp under de kommande timmarna.

Det dröjer inte länge innan jag får tag på en så kallad Entropy Device, ett gevär som kan användas på föremål för att spola tillbaka tiden. På geväret sitter också en liten display med en AI vid namn Astra, som agerar kompanjon genom hela spelet. Precis som Glados från Portal kommer Astra med mer eller mindre hjälpsamma råd med jämna mellanrum, blandat med en härlig dos av humor.

Spelet förtjänar en eloge för att det lyckas hålla Astras kommentarer på precis rätt nivå så att de aldrig blir ett störningsmoment, något som lätt händer när en humoristisk AI ska blandas in. Både Aria och Astra blir karaktärer man bryr sig om, mycket tack vare röstskådespelet kombinerat med för det mesta välskriven dialog.

AI:n Astra gillar att "hjälpa till".

Oroväckande.

Här räcker nog inte solskyddsfaktor 50.

Med hjälp av min Entropy Device kan förstörda föremål återställas till sitt forna jag och kuber kan flyttas som genom magi till den plats där de befann sig för några sekunder sedan. Utmaningarna är till en början relativt simpla företeelser som går ut på att flytta objekt från punkt A till punkt B för att sedan spola tillbaka tiden.

"Efter ett tag lär jag mig att verkligen tänka baklänges"

Det dröjer självklart inte länge innan komplexiteten skruvas upp några snäpp med kuber som skjuter laserstrålar, bygger broar och agerar trampoliner som kastas in i blandningen, för att nämna några. Det här bidrar till några riktiga finurliga pussel, speciellt i spelets senare delar, och det händer ofta att jag kliar mig i huvudet både en och två gånger för att komma fram till en lösning. Det tar en stund, men efter ett tag lär jag mig att verkligen tänka baklänges och den där knappen som öppnar dörren till nästa område blir här det första steget istället för det sista.

Pusslen är dock något av ett tveeggat svärd och den största källan till både glädje och frustration, återigen speciellt i spelets senare delar. De blir lätt lite repetetiva och för komplexa för sitt eget bästa och det faktum att jag endast kan spola bakåt i tiden gör att marginalen för snedsteg är minimal. En tillbakaspolning på bara en halv sekund för långt kan innebära att jag måste börja om från början med hela sekvensen och lägga ned ytterligare ett antal minuter, vilket i sin tur leder till ett ojämnt tempo.

Lyckligtvis är handlingen tillräckligt intressant för att jag ändå ska vilja lägga ned tiden för att komma framåt. Förutom inspiration från tidigare nämnda Valve-titel påminner det också om Control, både i miljö och handling men även grafik. Ljus och skuggor skapar atmosfäriska, varierade miljöer som gör det spännande att upptäcka nya områden i anläggningen.

"En intressant berättelse med något att säga"

Tyvärr dras upplevelsen ned rejält av den något för långa speltiden på cirka 10 timmar. Vid flera tillfällen tror jag att jag närmar mig ett avslut, men möts istället av något som till synes bara har som syfte att artificiellt förlänga speltiden. Det är synd när det faktiskt är en intressant berättelse med något att säga som ligger i fokus.

Trots att det inte håller riktigt hela vägen i mål är ändå resultatet underhållande och står ut från konkurrenterna i genren. Det lånas friskt och man hymlar inte med sin inspirationskälla, även om man kanske inte lyckas leva upp till den. Dock kommer man väldigt nära – och det är inte fy skam det heller.

Fotnot: The Entropy Centre släpptes den 3/11 till pc, Playstation och Xbox. Testat på pc (Intel Core i7-7700K, RTX 3080, 16 GB RAM).