Max Payne – ett minimalistiskt, svårmodigt mästerverk
Januari, 2024.
Det är över 20 år sedan "Max Payne" släpptes och först nu har jag spelat igenom det. "Max Payne" har alltid funnits på min radar, men ständigt lite i skymundan. Det har hela tiden dykt upp något större, något mer spännande eller mer mer som gjort att Remedys hårdkokta actionpangare ständigt halkat längre och längre ner på den där backloggen som bara växer år för år.
Men så.
Snöiga januari, 2024.
Remedy har utannonserat remakes av de två första "Max Payne"-spelen. Det går liksom inte längre att skjuta upp det hela. Det är dags nu. Det är nu det händer – 25 år försent eller så, men äntligen spelar jag "Max Payne".
"Max Payne" är så mycket mer och så mycket mindre än vad jag hade förväntat mig. Det är intet annat än ett minimalistiskt mästerverk. Likt en tidig Werner Herzog inbjuder det mig att själv pussla ihop en story som snärjer sig klaustrofobiskt runt halsen på en och som levererar gastkramande, emotionellt laddade scener som är osannolikt träffande för ett gammaldags lågpolygonspel från 2001.
Men "Max Payne" är så mycket mer än bara ett actionspel i film noir-skrud. "Max Payne" tar inga fångar, tänder på alla cylindrar och brinner snabbt och passionerat innan den hårdkokta thrillern tar slut lika fort som den någonsin började.
10 minuter in och jag bevittnar hur Max familj mördas i ett vansinnesdåd av ett gäng påtända knarkare. Max hittar sin bebis insvept i ett lakan på golvet. Orörlig, livlös. Stilla. Det enda livstecknet i rummet, det enda som rör sig, är vaggvisan från ett smyckeskrin som aldrig tycks sluta snurra. Max fortsätter in i sovrummet där han hittar sin fru liggandes på sängen. Död hon också, så klart. Utan minsta ord eller ljud är det ändå så känslosamt, så uppenbart. Tystnaden är ljudet av en människa som går sönder.
Under spelets gång hinner Max urskillningslöst seriemörda hundratals kriminella. Ibland stöter han på svårt nedgångna knarkare i något sunkigt, smutsigt hörn. Max avrättar dem också.
"Max Payne" är ett brutalt spel, kanske ett av de värsta jag spelat. Max är varken en hjälte eller antagonist utan svävar någonstans i mellantinget däremellan. Han är så mänsklig, men samtidigt också ett livs levande spöke. Själsligt urholkad och genomskinlig med ett yttre som avspeglar en söndertrasad man helt utan hämningar. Dammen har brustit och han är Michael Douglas karaktär D-Fens i "Falling Down" – fast i ett isande kallt New York snarare än soliga L.A. Filmreferenserna smattrar hejdlöst likt de tomma patronhylsorna som slår i backen från Max otaliga eldstrider.
"Max Payne" är också repetitivt och svårtytt. Eftersom det helt saknas ljud och mellansekvenserna utgörs av tysta stillbilder vet jag fortfarande inte ens hur Max låter. Men det är OK, min egen fantasi dramatiserar fram bättre replikskiften än någon röstskådespelare någonsin skulle kunna. Även bandesignen får mig att stanna upp ibland och jag vet sällan vart jag ska när det är dags för problemlösning. Det enda jag hör är ljudet av Max avsågade hagelgevär som släcker liv efter liv. Ljudeffekter som är lika kalla, opersonliga och ensamma som de ekande fotstegen i "Myst" och "Riven".
"Max Payne" är mörkt, stilla och kusligt. Ödsligt, närapå. Stundtals svårt. Döden kommer fort och obarmhärtigt i bästa "Dark Souls"-anda, men det här var innan "Dark Souls". Som tur är finns quickload-knappen alltid nära till hands, åtminstone i Windows-versionen. Max knarkar smärtstillande som om det inte fanns någon morgondag – möjligen kan det förklara hans konstant skitnödiga blick. Jag tänker att i ett spel fyllt till bredden av offentliga toaletter så är det märkligt att han aldrig sätter sig ner, andas ut en stund och slappnar av. Istället sitter den där förstoppade minen som fastklistrad, från början till slut. Som pillertrillarsimulator är det här en briljant djupdykning ner i en mans trasiga psyke. Max slaktar knarkare helt utan anledning, möjligen som en metafysisk kommentar till hur hans urholkade inre för varje mord vittrar honom sönder inifrån. Detta knyts samman med Max surrealistiska drömmar, som skrämmer mig med psykedeliska mardrömsnivåer där vi bevittnar en människa förinta sitt självaste ego, inifrån.
Max dödar sig själv själsligt och innerligt, kula för kula. Max må fortsätta existera rent fysiskt, men hans inre vandrade vidare för länge sedan. De trippiga drömmarna är en kokande kittel fylld till kanten av ångest, ånger och en desperat kamp på något som skulle kunna kallas för rättvisa. Max återupplever hur han hittar sin döda familj igen och igen och ibland är det han som är den skyldiga. Han famlar runt i mörkret, upplyst av ett spår av blod och till tonerna av plågade barnskrik och den där förhatliga vaggvisan som aldrig slutar spela aldrig slutar spela aldrig slutar ...
Det är tungt och mörkt på ett sätt som många mer visuellt makabra 18+-titlar bara kan drömma om. Max är dödens ängel, utsänd av Ingen för att göra upp med New Yorks undre värld och den depraverade realitet som döljer sig där. Hur, frågar du? Genom mer våld, så klart. Max bekämpar eld med eld för han vet helt enkelt inget annat.
"Max Payne" spårar ur så fort och rejält, lika snabbt som denna text du läser just nu. Vad som börjar som en hårdkokt film noir likt klassiker som "Kvinna utan samvete" eller "Riddarfalken från Malta" fallerar snart ner i fullständig galenskap. Jag chockas över hur fort och sömlöst inledningens true crime-estetik passerar vidare in i ockultism och djävulsdyrkan. Helvetets portar är på vid gavel i New York och Max är på väg in, lika orädd och skjutglad som Doomguy i "Doom".
Det är ungefär där och då det klickar för mig – "Max Payne" är mest film noir bara på ytan. Det som döljer sig i storyns undertoner är ren och skär psykologisk skräck, en hänsynslös historia som utspelar sig i ett snöstormigt New York lika dimmigt och ödsligt som självaste "Silent Hill". Det här är inte världens huvudstad så som du och jag känner den, nej, det är inte fullt med folk, trafik och puls. Istället är det helt tomt. En perverterad, spegelvänd version av ett metropolis känt för just precis allting utom just tomhet och livlöshet. Stan känns fortfarande trång och kvävande. Men det beror mer på att nivåerna är små, de flesta dörrarna låsta och byggnadernas fönster liknar mest av allt svarta hål som rör sig utom världens existens och logik.
Är staden ens på riktigt, funderar jag. Är något på riktigt i denna nedåtgående spiral av galenskap? Max slår på teven. En rosa flamingo pratar om att äta köttet av fallna änglar, eller något sådant. Flamingon pratar baklänges – inbillar jag mig – likt The Man from Another Place i "Twin Peaks". Det är något obehagligt och som gör en illa till mods av att befinna sig på platser som är tomma när de borde vara fulla. En ekande tom tunnelbana, ett syndens näste utan varken kunder eller prostituerade. Gatorna är mer öde än under de allra mörkaste dagarna under corona-epidemin. Det finns något uppenbart Lynchianskt över bildspråket. Jag ser vardagliga platser i ett icke-vardagligt sammanhang. Det känns inte rätt. Ibland blir jag snurrig och inbillar mig att jag hamnat i en livs levande feberdröm, likt Suzy Bannion i Dario Argentos gamla mästerverk "Suspiria".
Jag är ungefär sex timmar in och i spelets avslutande kapitel då jag får reda på att "Max Payne" har en ljudbugg i moderna operativsystem. Aha! Det är därför min Max varit så tyst hela tiden. Det är därför presentationen känts så sparsmakad, så bokstavligen lågmäld. Det är anledningen till att jag fått gissa mig till vad som händer och varför polisbilarnas bländande sirener varit så olycksbådande tysta. Men vid det här laget hade jag vant mig vid den frånvarande ljudbilden, vid det här laget hade det blivit en del av spelupplevelsen för mig.
Jag tittar på en let's play på Youtube. Oj. Max pratar, ju! Och tydligen är det fullt med stämningshöjande musik, dialoger och röstsatta mellansekvenser.
Jag tvekar ett litet tag. Vill jag börja om med ljudpatchen installerad? När hela storheten med "Max Payne" för mig varit just minimalismen och att jag fått slutleda mig till min egen historia med hjälp av fragment av fragment... Vill jag då rasera allt detta och förvandla min film noir-stumfilmsklassiker till en mainstream-action av dussinsnitt?
Nej, det vill jag ju inte. Tanken känns bara för deprimerande.
Så.
Jag spelar vidare.
Max Payne är tystnaden själv och jag fortsätter lägga mina egna pusselbitar till storyn, allt i min egen takt. Plötsligt är vi på ett nedgånget hotell, Max och jag. Sedan en teater, eller är det ett gotiskt slott? Sedan en sväng ner till något lastfartyg i New Yorks hamn. Plötsligt tar storyn en högergir ner i djävulsdyrkan, med ett kapitel vars scener för tankarna till den stora finalen i Roman Polanskis blodisande "Rosemarys Baby". Jaha. "Max Payne" är för mig en märklig historia, en gåta eller enigma med platser som inte verkar höra samman men som ändå på något sätt gör just det.
Jag vet inte riktigt vad som pågår, men jag skulle inte heller vilja ha det på något annat sätt. När den sista skurken fallit efter en seriemördar-rampage utan dess like är det bara en fråga som återstår, när pistolskotten äntligen tystnat... Är det min tur nu?
Men frågan är på sin höjd retorisk. Visst kan det inte sluta här, så här? Publiken vill ha mer, deras blodstörst omättlig. Istället för att ge Max ett värdigt avslut snurrar våldskarusellen vidare i uppföljarna. The show must go on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on and on
Tack för en bra recension, unga herrn!
Tackar ödmjukast, bästa redaktörn! Jag kände mig lite korkad efter att ha spelat Max Payne utan musik/tal (ja, jag gjorde det på riktigt) och fick ett märkligt sug efter att skriva den första (?) och mest pretentiösa mute-recensionen av Max Payne i världshistorien.
Gör lite ont i gamer-hjärtat att du spelat det utan att få höra Max monologer, för hur pretentiöst och/eller skitnödigt det må låta, så känner jag att de är en väldigt integral del i den surrealistiska noir-upplevelsen som Max Payne-spelen (precis som med flera övriga Remedy-alster) faktiskt är. Jag hoppas jag inte låter alltför dömande när jag säger att jag är ganska övertygad om att din rädsla för att spelet skulle bli mainstream-action om Max pratar är tämligen ogrundad.
Spelmässigt när det kommer till gameplay finns det likt övriga Remedy-spel en del svagheter, men när det kommer till berättande har de ett djup få (om några, imho) andra spel har. Precis som du är inne på rör vi oss stundtals ner i tämligen mörka, deprimerande och makabra territorier.
Men smaken är onekligen som baken, och recensionen är välskriven trots att upplevelsen blir lite annorlunda jämfört med hur spelet är designat.
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.
Gör lite ont i gamer-hjärtat att du spelat det utan att få höra Max monologer, för hur pretentiöst och/eller skitnödigt det må låta, så känner jag att de är en väldigt integral del i den surrealistiska noir-upplevelsen som Max Payne-spelen (precis som med flera övriga Remedy-alster) faktiskt är. Jag hoppas jag inte låter alltför dömande när jag säger att jag är ganska övertygad om att din rädsla för att spelet skulle bli mainstream-action om Max pratar är tämligen ogrundad.
Spelmässigt när det kommer till gameplay finns det likt övriga Remedy-spel en del svagheter, men när det kommer till berättande har de ett djup få (om några, imho) andra spel har. Precis som du är inne på rör vi oss stundtals ner i tämligen mörka, deprimerande och makabra territorier.
Men smaken är onekligen som baken, och recensionen är välskriven trots att upplevelsen blir lite annorlunda jämfört med hur spelet är designat.
Haha, jag har börjat en omspelning med ljud nu. Det är en helt annorlunda upplevelse, men det är samtidigt precis så jag hade hoppats att det skulle vara. Max Payne monologer balanserar hela tiden på knivseggen mellan att vara djupa, underfundiga och extremt cheesy. Älskar det.
""He was trying to buy sand for his hourglass, I wasn't selling any"
“I don't know about angels, but it's fear that gives men wings.”
"PAIN TO THE MAX!"
Hoppas tvåan är lika bra!
Trevlig läsning, tack
Jag spelar Max payne nu och det märks tydligt att det är från en tid när utvecklarna vågade ge spelaren mer frihet genom att inte sätta waypointers överallt och peka vart man ska gå. Det är lätt att gå vilse om man inte vuxit upp med denna speldesign.
Fienderna är galet dödliga, även de mest basic i början av spelet som kan oneshotta en ganska snabbt. Blir precis som du skriver, trial and error emellanåt för att spelet är svårt.
Ryzen 7 5800x | Sapphire pulse rx 7800 xt | samsung 980 pro | Ps5 pro? |
En riktig klassiker, även fast jag faktiskt tycker uppföljaren var bättre överlag. Ser fram emot att se hur remaken kommer te sig. Det här med kasta sig runt hörn och skjuta i slow-motion var ju stencoolt där runt 2002, men senast jag spelade om Max Payne för typ 8 år sedan så var gameplay inte alls så roligt längre.
En riktig klassiker, även fast jag faktiskt tycker uppföljaren var bättre överlag. Ser fram emot att se hur remaken kommer te sig. Det här med kasta sig runt hörn och skjuta i slow-motion var ju stencoolt där runt 2002, men senast jag spelade om Max Payne för typ 8 år sedan så var gameplay inte alls så roligt längre.
Uppföljare var bättre på alla vis. Det sämsta med ettan var plattformsmomenten i drömdelarna. Dock så var 1an så jäääävla coolt när det kom med sina bullet time-strider. Köpte spelet och blev jag tvungen att ringa en kompis och be honom komma över för jag hade just köpt världens coolaste spel!
"Writer and Fighter"
Ja, plattformshoppandet är helt bedrövligt uselt. Nästan parodiskt dåligt. Det var det redan 2001. Men jag reagerade även på scenen i den brinnande restaurangen som var 100% trial and error på hur man skulle ta sig igenom utan att dö i lågorna. Om nu inte även det var en bugg med modern hårdvara, jag har sett att det finns en CPU fix för MP1 också. Vissa grejer (när man jagar en bad guy i en scen) är tydligen knutet till processorn och således anpassat till typ 600mhz snarare än de 7 miljoner man sitter på idag.
Tur nog är ju de här störiga momenten typ 4% av spelet, så de är lätt att förbise.
MP1 måste ha varit otroligt frustrerande på Playstation däremot, för där fanns inte quicksaves.
Ja, plattformshoppandet är helt bedrövligt uselt. Nästan parodiskt dåligt. Det var det redan 2001. Men jag reagerade även på scenen i den brinnande restaurangen som var 100% trial and error på hur man skulle ta sig igenom utan att dö i lågorna. Om nu inte även det var en bugg med modern hårdvara, jag har sett att det finns en CPU fix för MP1 också. Vissa grejer (när man jagar en bad guy i en scen) är tydligen knutet till processorn och således anpassat till typ 600mhz snarare än de 7 miljoner man sitter på idag.
Tur nog är ju de här störiga momenten typ 4% av spelet, så de är lätt att förbise.
MP1 måste ha varit otroligt frustrerande på Playstation däremot, för där fanns inte quicksaves.
Jag har något minne av att man skulle gå på smala bjälkar under något moment och jag dog typ 10000 gånger där för det var svårt att gå helt rakt.
"Writer and Fighter"
Wow Sebastian, du kan verkligen skriva så man dras in i det. Underbart!
Kul att höra, tack!
oj, inte en sekund för sent dock! max payne är the fucking Shit
Next up: Half-Life eller Deus Ex. Har hört att de ska va rätt hyfsade actionspel också, från samma era.
Jag har något minne av att man skulle gå på smala bjälkar under något moment och jag dog typ 10000 gånger där för det var svårt att gå helt rakt.
Jo, det är bokstavligen omöjligt att gå rakt fram utan att vagga åt sidorna likt ett folkparksfyllo en fredagskväll. Fast realistiskt ändå, med tanke på allt smärtstillande Max drar i sig är han nog ganska bra lullig.
"Next up: Half-Life eller Deus Ex Har hört att de ska va rätt hyfsade actionspel också, från samma era."
Half-life är det som fick mig att fastna för spel. Antagligen aldrig känt detsamma för något annat spel, tyvärr. Skulle verkligen vilja läsa en text om det från dig. Gammalt som fasiken nu men så nyskapande när det kom. Fortfarande är det så spel är konstruerade efter den mallen HL skapade. På gott och ont.
Blev sugen på att spela det igen, vet att det aldrig kan ge mig samma känsla som första gången men fasiken, att få minnas den tiden..
7900XTX
7800X3D
Alltså november 1998 släpptes det, otroligt. Så länge sedan. 26 år...
Jo, jag ska absolut spela igenom det! Hittar jag nån rolig vinkel på det (MP-vinkeln var "skitnödig prettorecensent hyllar Max Payne ovetandes om att allt han gillar med spelet är på grund av buggar, lol) så blir det kanske en text vad det lider...
Jag missade massor med klassisk action och fps därifrån millenniumskiftet. Jag hann med Doom och Quake innan jag snöade in på j-rpg och dungeons and dragons i ett antal år. Så jag spelade Baldur's Gate istället 1998 (fortf världens bästa spel imho) och blev tårögd av Final Fantasy-pixlar och sånt istället. Så jag har lite catching up to do!
"Next up: Half-Life eller Deus Ex Har hört att de ska va rätt hyfsade actionspel också, från samma era."
Half-life är det som fick mig att fastna för spel. Antagligen aldrig känt detsamma för något annat spel, tyvärr. Skulle verkligen vilja läsa en text om det från dig. Gammalt som fasiken nu men så nyskapande när det kom. Fortfarande är det så spel är konstruerade efter den mallen HL skapade. På gott och ont.
Blev sugen på att spela det igen, vet att det aldrig kan ge mig samma känsla som första gången men fasiken, att få minnas den tiden..
Jag har försökt spela om Half-Life på gamla dagar, men blir åksjuk i spelet. Vetefan varför? Klarar inte ens introt längre utan att det börjar kännas. Vet inte om det har att göra med skärmarna idag eller något för jag hade inget problem på en CRT-tjockis back in the days.
"Writer and Fighter"
Jag har försökt spela om Half-Life på gamla dagar, men blir åksjuk i spelet. Vetefan varför? Klarar inte ens introt längre utan att det börjar kännas. Vet inte om det har att göra med skärmarna idag eller något för jag hade inget problem på en CRT-tjockis back in the days.
Ok, synd, spelade om det för ett par år sedan och upplevde inte det. Nu blev jag ju sugen igen så rapporterar tillbaks om jag upplever det samma.
Men skulle vilja uppleva det med en CRT-skärm...;)
7900XTX
7800X3D
Jag har försökt spela om Half-Life på gamla dagar, men blir åksjuk i spelet. Vetefan varför? Klarar inte ens introt längre utan att det börjar kännas. Vet inte om det har att göra med skärmarna idag eller något för jag hade inget problem på en CRT-tjockis back in the days.
Testa black mesa det kanske uppför sig bättre för dig. Lite ”modernare” grafik också.
Jag har själv aldrig orkat igenom hela Half life ett, tvåan uppskattar jag däremot.
Testa black mesa det kanske uppför sig bättre för dig. Lite ”modernare” grafik också.
Jag har själv aldrig orkat igenom hela Half life ett, tvåan uppskattar jag däremot.
Jag har försökt det med, går lite bättre men blir åksjuk även där. Så vet inte riktigt, men jag har i alla fall spelat det back in the days.
"Writer and Fighter"
Kul att höra, tack!
Next up: Half-Life eller Deus Ex. Har hört att de ska va rätt hyfsade actionspel också, från samma era.
Jo, det är bokstavligen omöjligt att gå rakt fram utan att vagga åt sidorna likt ett folkparksfyllo en fredagskväll. Fast realistiskt ändå, med tanke på allt smärtstillande Max drar i sig är han nog ganska bra lullig.
oooja både alla half-life och definitivt deus ex oxå, älskade även dom spelen! starkt rekommenderade
//monster
Jag har inte bestämt mig än för om jag vill spela Max Payne. Har alltid tyckt det ser halvbra/halvdåligt ut.
Jag har inte bestämt mig än för om jag vill spela Max Payne. Har alltid tyckt det ser halvbra/halvdåligt ut.
Spelet va bra när det kom, men sen är det olika hur kräsen man är på grafiken då spelet är gammalt som gatan
oooja både alla half-life och definitivt deus ex oxå, älskade även dom spelen! starkt rekommenderade
Yes! De ska spelas! Jag testade Half-Life på min 133 mhz:are back in the day. Det flöt inte på bra. Hoppas på stabil 60 fps nu.
Gillade din recension av fist of the Northstar från back in the day. Fick mig att trotsa det värsta snökaoset jag varit med om för att ta mig till stan och köpa det. Det är helt OT men var tvungen att få mig ur det
Hah! Älskar att höra sånt här. Kul att det finns de som minns mig från när jag skrev rätt regelbundet här på FZ. Hoppas att spelet var värt snökoset. Jag gillade det nog mer än de flesta, det fick ett rätt högt betyg om jag inte missminner mig... Men ja, så har man ju alltid varit barnsligt förtjust i FotNS.
Jag har inte bestämt mig än för om jag vill spela Max Payne. Har alltid tyckt det ser halvbra/halvdåligt ut.
Om du funderat i 20 år tycker jag att du ska göra slag i saken och testa!
Spelet va bra när det kom, men sen är det olika hur kräsen man är på grafiken då spelet är gammalt som gatan
Ja, grafiken är så klart föråldrad. Men stämningen och storyn gör det fortfarande till en rätt unik upplevelse. Det finns inte många spel som liknar Max Payne.
Jag har inte bestämt mig än för om jag vill spela Max Payne. Har alltid tyckt det ser halvbra/halvdåligt ut.
det är skitkul, fett med action. det var spelet som uppfann slowmotion mer lr mindre göre
//monster
det är skitkul, fett med action. det var spelet som uppfann slowmotion mer lr mindre göre
Ja, Max Payne är antagligen det första och bästa exemplet på bullet time i spel. Även om de lyfte idén rätt ur The Matrix.
Apropå det där med att spela lite äldre spel rekommenderas PC Gaming Wiki varmt, där en del vanliga problem och deras lösningar finns listade.
För Max Payne som exempel finns en lång rad fixar listade för en del av de vanligare problemen.
För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.