Kirby's Dream Land

Detta är en äldre recension jag skrivit, som jag lägger upp här och nu mest bara för att testa och se om jag blir klok på exakt hur man lägger upp egna recensioner som medlem på FZ (och ja, jo, nog kikar jag också på Gustavs guide alltid). Är det inte svårare än att bara skapa en ny tråd i forumet så kanske jag skriver fler recensioner här, den som lever får se.

Kirby's Dream Land fick alltså vara försökskanin här och nu. Spelet släpptes 27 april 1992 i Japan och dröjde till i augusti samma år innan vi i väst fick spelet. Först den 1 augusti kom det till USA och två dagar senare även till Europa. Det känns som igår. Tiden flyger. Okej, till saken då. Jag spelade solo och det här allra första spelet med den då inte ens rosa degbollen är så pass kort och lätt att det tog inte alls lång tid att varva från början till slut. Normalt gillar jag förresten att plocka fram min Super Game Boy för att lira originalkassetterna på TV-skärmen och med en SNES-kontroll i händerna men det här spelet är verkligen så kort att det inte kändes mödan värt. Det blev därmed inget Super Game Boy-spelande den här gången. Myslir i sängen om nätterna istället. På en GBA SP. Det nästbästa man kan göra i sängen i mörkret vet ni, om man ska tro på Nintendos egen gamla kampanj för denna mackapär för män...

Kontrollen är simpel. Man förflyttar sig åt höger och vänster med höger och vänster, hoppar med A och suger i sig samt blåser ut fiender och andra saker med B. För att flyga trycker man bara upp på styrkorset när som helst, för att flyga snabbare trycker man upprepande på A medan man är i luften och för att komma ner igen så trycker man bara ner på styrkorset. Kirby kan även ducka om man trycker ner ståendes på marken. Såvida jag inte helt missat något kommer förmågan att ducka dock aldrig till pass. Startknappen pausar samt startar spelet igen. Och om man pausar spelet medan Kirby är nere på marken, spelar ingen roll om han står still eller går, och låter det vara pausat en stund så börjar Kirby röra på sig och tramsa under tiden som spelet fortfarande är pausat! Så fiffigt. Detta var något som jag upptäckte först nu också. Tänka sig att det här gamla spelet fortfarande bar på hemligheter. Jag passade för övrigt på att plåta alla bilder ur spelet till den här texten direkt med nallen i sängen och när man spelar på en GBC eller en GBA/SP så kan man med olika knappkombinationer nedtryckta medan man sätter igång konsolen med kassetten i få fram diverse färger på spelet (som alltså var grönmonokromt på den ursprungliga tegelstenen till hårdvaran).

Kirby var som tidigare nämnt egentligen inte ens rosa ännu då för tiden. Debuten ägde alltså rum i ett Game Boy-spel och sådana var förvisso endast i olika nyanser av grönt på den tiden men inte ens på den förlagda omslagsbilden var Kirby rosa ännu. Kirbys skapare, Masahiro Sakurai, och självaste Shigeru Miyamoto sägs ha varit oense om färgen om jag minns rätt. Kirby-pappan ville alltid ha degbollen rosa som vi nu känner till honom medan Shigge tyckte att han skulle vara gul istället... Vilket visar att Shigge inte alltid vet bäst. Med tanke på den helrunda kroppsformen och konstanta ätandet hade Kirby som gul dessutom ju varit på tok för lik Pac-Man. Insåg Shigge inte detta..? Kompromissen blev hur som helst ingen färg alls, varför Kirby istället är vit som ett spöke i artworken till debutspelet. När han flyger med de där små armarna utsträckta ser han då istället nästan ut som en Boo rakt ur Super Mario. Redan till nästa spel i ordningen, Kirby's Adventure till NES, fick dock Sakurai sin vilja fram och Kirby blev officiellt rosa. Idén om den gula Kirbyn levde dock också vidare, i Kirby's Dream Course på SNES är spelare 2 en gul Kirby t ex.

Kirby är alltså inte sig helt lik här. Förutom att vara en rosa boll är det mest karaktäristiska med Kirby hans fasansfulla förmåga att suga in fienderna hela i munnen för att då antigen spotta ut dem som projektiler eller svälja dem hela och på så sätt kopiera somligas mer unika förmågor. Har fienden eldkrafter så får Kirby eldkrafter, om fienden är en svärdsvingare så blir Kirby en svärdsvingare osv... Här i Kirby's Dream Land kan Kirby dock icke kopiera förmågor ännu! Det här skulle han lära sig först året efter i Kirby's Adventure på NES. Så inga speciella förmågor för Kirby här inte. Eller rättare sagt inga speciella förmågor för Kirby att kopiera från fiender... Mikrofoner som föremål för engångsbruk finns att finna liggandes på banor för en rensa skärmen-attack. Het curry ger Kirby förmågan att spruta eld under begränsad tid. Lövet förbättrar Kirbys befintliga flyg- och blåsa ut luft som attack medan han är uppblåst-förmågor. Ett superlöv gör om Kirby till ett shmup-skepp, där liret mao förvandlas till en sidoscrollad shooter, vilket är hur en av spelets bossfighter är upplagd. Löven är dock heller inga permananta power-ups.

Kirby's Dream Land kommer inte med på min egen OG GB-topplista till förmån för tvåan om vilken jag anser att man både skruvat upp utmaningen och sträckt ut längden på äventyret till en acceptabel nivå... För ja, detta är nog det största tillkortakommandet med originalspelet. Det är ett mycket kort och enkelt spel. För kort och enkelt. Hela spelet består av bara fem stycken lätta banor. Hyfsat långa förvisso och inte bara från vänster till höger men ändock bara fem stycken. Man kan lätt varva hela spelet från start till slut på ca en halvtimme. Bossarna är roliga att möta och lagom kreativa. Lololo och Lalala känner en del kanske igen som Lolo och Lala från HAL:s egna tidigare Adventures of Lolo till NES. Spelet är både påhittigt och skojfriskt nog för att ha återspelvärde. Men det är ändå för kort och lätt. En av de få gångerna jag dog nu, när jag spelade om hela spelet från start två nätter på raken, var för att jag inte alls var uppmärksam på vad som egentligen försiggick eftersom jag var för upptagen med att pausa hela tiden för att ta foton till den här texten. Och då dog jag en gång på den där flygbossen. Så visst, man får trots allt vara lite uppmärksam ändå. Men sedan när jag mötte bossen igen och inte tog foton under tiden så fixade jag honom supersnabbt och utan att ta någon skada.

Spelet är så lätt att man annars faktiskt kan dö just pga hur lätt det är. Man kan nämligen bli lite avtrubbad av hur lätt det är så att man bara plöjer rakt igenom utan att alls se sig för... Därmed hände det en gång att jag bara hoppade rakt ner i en avgrund, för att jag tänkte mig inte för utan antog väl bara att banan fortsatte neråt men det gjorde den inte utan det var meningen att man skulle flyga vidare åt höger just där. Och en gång hoppade jag bara rakt ner och landade på ett spikblock av instakill-typen där det var meningen att man långsamt skulle sväva ner för att undvika just det ödet. Spelet är alltså så lätt att man blir så övermodig att man trots allt bör akta sig lite... När man varvar spelet visas man en fuskkod som gör det svårare men alltså, varför inte bara ha någonting mellan löjligt lätt och tråkigt svårt (där skillnaden bergis bara är i fler och/eller tåligare fiender och mindre hälsa åt en själv), som, åh, jag vet inte; en normal svårighetsgrad kanske, till att börja med? Kirby har ju alltid varit för de lite yngre spelarna, något för de minsta att också kunna klara, så å ena sidan visst, men å andra sidan men ändå... Bara lite, lite tuffare och minst dubbelt så långt kunde de gott ha gjort detta äventyr. Då vore det mer än bara godkänt. Som det är nu är det däremot just bara godkänt. Men det var ju ändå en helt okej start på karriären som ledde rakt vidare in i Kirby's Adventure, vilket visade sig vara ett av de bästa spelen på NES, och banade väg för hela 30 år med framgångsrika titlar på så gott som alla Nintendo-format som följde... Icke att förglömma är även den mycket trevliga och trallvänliga musiken av Jun Ishikawa!