Lamentum

Så vad sägs då om en riktig liten pixelskräckis?

Lamentum tar rejält med intryck från spelvärldens rysarklassiker; här hittar vi spår av berättarstil och spelupplägg från såväl Silent Hill som Resident Evil och Alone in the dark (En förvunnen flickvän, känns det igen månne?)
Men jag vill nog också notera mer eller mindre tydliga spår av mer antydande thriller-skräck á la klassiska Suspiria. Alltsammans i handmålad pixelgrafik och allt det bök och stök vi är vana vid från klassisk survival horror, inkl. inventory-hantering, manuellt sparande med "ink-ribbons" samt svag hälsa för protagonisten.

Spelet har precis den typen av berättande som enligt mig träffar på pricken för vad jag skulle vilja beskriva som "sofistikerad skräck" (psykologisk skräck?). Som spelare vet man aldrig riktigt vad som händer, varför, och vilka intentioner spelvärldens olika karaktärer man möter har. Givetvis med antydningar till det ockulta, det anti-kristna, min personliga favoritinriktning vad gäller kusligt berättande... så där smeker spelet mig verkligen medhårs. Även dialogerna är välskrivna, med fina porträtt som väl förmedlar karaktärernas känslor av såväl sorg som lättnad och... grymhet. Här hade jag dock verkligen velat ha röstskådespel för att väcka denna otäcka lilla berättelse och dess karaktärer till liv, och det finns gott om exempel på 2D-spel som eftersträvar en retrolook men som ändå växer med just röster till dialogerna.

Lamentum utspelar sig i vad jag skulle vilja beskriva som en tvistad vuxenversion av herrgården från gamla SNES-spelet Familjen Addams. Olika våningar i Grav Hill bjuder på olika teman med olika sorters fiender. Det bjussas förstås också på en ansenlig mängd bossar baserade på spelets karaktärer. Du vet aldrig vem som blir en allierad som kan hjälpa dig, eller sviker dig och blir en fiende till sist. Spelet tar en relativt öppen approach där det mesta i herrgården är fritt för spelaren att utforska, och man behöver bara göra en bråkdel för att ta sig till slutet. Ett ganska ovanligt grepp för renodlade skräckspel som normalt brukar vara ganska linjära. Du bestämmer helt enkelt själv hur mycket av Grav Hill du vågar utforska, spelet bjuder dock på en del tvister och flera vitt skilda slut (jag har själv bara låst upp 2), så räkna med att handlingen blir aningen ihålig om du skräckslaget slarvar dig igenom spelet och missar flera intressanta karaktärer som har mer att berätta om Grav Hill och dess mystiska familjeklenoder.

Lamentum tar en retro approach till grafik och ljud, och det ser onekligen ut som att man lika gärna kunnat spela det på SNES eller Gameboy Advance. Det bjuder på en del fantasifullt groteska alster, men jag saknar ändå mer sofistikerad användning av ljus, skuggor och liknande. Ibland är det helt enkelt inte klockrent att ta denna överdrivet rättrogna hållning till klassisk 2D-grafik, jag tycker själv de läckraste 2D spelen idag har en klassisk pixelbas, men inte räds att ta inspiration från modern grafik. Jag saknar lite detaljrikedom här, och lite effekter. Det regnar mycket, varför inte låta blixten lysa upp de dunkla rummen i herrgården?

Lamentum är nog en av de bästa 2D-tolkningarna av survival horror som jag spelat.
Spelet tar grepp om mig med sitt oväntat sofistikerade, antydande berättande. Här finns mängder med pussel och hemliga gångar att ta sig an för den som vågar och vill låsa upp alla de otäcka små detaljerna i berättelsen om Grav Hill och dess tvistade gäster. Samtidigt så lyfter spelet tyvärr inte till de allra mest minnesvärda höjderna pga. bristande produktionsvärden vad gäller grafiken och saknat röstskådespel. Men vill man ha ett frihetligt och riktigt kusligt survival horror-spel i retrostil så rekommenderar jag spelet varmt.

Stämmer bra det. Fixar in ett par styckna

Tack för positiva kommentarer

Det var värst.
Ja, det är rena kapet, som hittat.