Officiell tråd: The Chant

Resident Evil 1 1996 till Playstation när hundarna hoppar in genom fönstren är nog bland det värsta jag kan komma på, en hjärtattack och ett kalsongbyte var mycket nära då.

Har spelat Re2 Remake och Re7 i VR så "underbart"
Allt känns så mer nära.
Här en kort gameplay på Re2 Remake som jag spelade in tidigt inspelet bara för ett exempel på stämningen. Översätts inte helt på skärm men lite

Om mitt minne inte sviker mig men tror det var första gången jag upplevde en äkta jumpscare i ett spel.

Jag tankade hem Alien Isolation och lirade lite men trots att jag aldrig hann träffa på nåt så vart jag så rädd att jag tog bort det. Lol. 😄

Det värsta/bästa skräckminnet var en av de första gångerna jag spelade igenom System Shock 2 i co-op. Inuti SS2 finns en liten Gameboy liknande pryl man kan ta fram och spela små enklare spel på. Detta var bara en grej som kom upp i sidan på gränssnittet och spelet fortsatte som vanligt i bakgrunden. Så när man hade en liten stund över tog man så klart fram den och lirade lite.

Så där jag stod i en av SS2s hissar och väntade på att min polare skulle bli komma tillbaka, samtidigt passade jag på att spela lite på den lilla Gameboy:n. Den tog all min fokus. Vid sidan av skärmen registrerade jag att någon gick in i hissen med mig... men jag var ju fullt upptagen med annat och stirrade på den lilla in-game spelmaskinen, så jag antog att var den jag spelade med som kom in - jag antog fel. 😂

När jag väl inser att det är en av spelets zombies som hade gått in i hissen med mig, och nu stod precis bredvid mig och skrek, så fick jag absolut den bästa skräckupplevelsen i något spel. Aldrig känt sån inlevelse förut!

Detta tror jag är många åttiotalisters första minne av en riktig jumpscare 👆 😅😅

Ett av dom bästa skräckspelen som jag själv tycker är Fatal Frame 2 crimson butterfly.

Kommer ihåg när jag var ca 10 år gammal och spelade demot av Resident Evil 2 till ps1 hos en kompis. Eller rättare sagt han spelade och jag kollade på. Skulle sen gå hem en mörk vinter kväll och enda jag kunde tänka på var det stönande ljudet av zombies..

I vuxen ålder är de bästa skräckupplevelserna jag haft i spel varit Resident Evil 1 remake och Resident Evil 0 till Gamecube, samt Alien Isolation till ps4. Det var en fröjd att håva in platinum på det spelet!

Tycker skräckspel kan vara riktigt göttigt. Har spelat och spelar de flesta, men är inte ett jättefan av jumpscares. Ett par finessrika sådana för all del men det händer ju att de appliceras för frikostigt och alldeles för slappt.

Tyckte Blairwitch var riktigt underskattat, hade de mesta man vill ha, slutet av det minns jag som igår, med det jäkligt häftiga huset som ändrade rum och fuckade med dig helt.

Spelade silent hill: the room som alldeles för ung. Var tvungen att googla nu och köket av the room ser ju väldigt mycket ut som Jeffrey dahmers kök från serien

Minns när jag var en si så där 12 år och spelade AvP demot som Marine och man var på helspänn efter några aliens. Rätt som det är täcker en facehugger hela skärmen och jag är död. Dröjde länge innan jag spelade om det kan jag säga, hujedamej vad rädd man blev!

Wow, av ren slump eller nån "Kojimafeature" i spelet?

Ett spel jag personligen älskade rent handlingsmässigt var spelet Unreal II: The Awakening. Den hade ett bra lagomt läskigt upplägg och var lite häftig när surroundljudkortet med 6.1-högtalare gjorde en på helspänd halva nätterna i pojkrummet.

Vet ej.
Magin försvinner dock säkert om man kollar upp svaret, läskigt var det iallafall.

Finns en massa balla easter eggs i spelet. Jumpscares som kommenterar om man spelar in gameplay och hur storyn anpassar sig om man raderar karaktärer manuellt i spelfilerna.

Kul "spel" iallafall, rekommenderas starkt om man orkar läsa en massa då det är en VN. (Gratis är det också!)

Som många andra skrivit, så var FEAR det spel som var först med att skrämma mig ett spel. Vilka minnen

Spännande, får se om jag plockar upp det, är inte riktigt min typ av spel men tänker inte googla sanningen ifall att jag spelar det nångång 😉👍

Mitt första egna skräckspel som jag köpte var Silent Hill 3 det skrämde brallorna av mig totalt som tolvåring, och efter det har jag varit totalt "hooked" i skräckspel.

Ett av mina favoritskräckminnen var från Alien Isolation. Som stor Alien och skräckspelsfan så var jag sjukt pepp, och den första timmen levererade verkligen. Men sen blev det lite segt. Spelade på medium och fann att ett mönster upprepade sig. Gå in i rum, gömma sig, alien kommer, drar. Det blev förutsägbart. Om Xenomorphen alltid vet vart jag är, varför dödar den mig inte?

Efter 2-3 timmar av dessa var jag ganska trött på det hela. Det var inte det här jag hoppades på efter den briljanta starta. Men jag ville ju se storyn, så jag drog ner spelet till Easy. Plötsligt klickade något. Den hovrade inte runt mig hela iden. Det verkade som den var ute och jagade annat byte i stora delar av spelet. Men när den väl dök upp! Då jäklar blev det läskigt! Och då var jag ju mindre van med att hantera varelsen, och skräcken gick därefter. Och därför rekommenderar jag alla att spela spelet på easy istället för något annat, för skräcken ökar därefter

Kanske lite klyschigt, men hunden i resident evil 3 som kommer in genom rutan…. Bajsade ner mig totalt.
Edit: Det var i första resident evil, inte 3an. Dock så var det sjukt läskigt när man gömde sig under sängen men Nemesis lämnade inte rummet…

Det räcker att jag läser om era spelupplevelser tack. All heder till spelutvecklare som lyckas skapa de där miljöerna och all beundran till er spelare som spelar dessa och kan uppskatta dem.

Jag känner fortfarande en skräckblandad förtjusning när jag tänker på akten "We don't go to Ravenholm" från Half-Life 2, den står för några av mina absolut starkaste spelminnen. Jag var ungefär 11 år gammal när jag köpte en Half-Life "samlingsbox", i vilken ett demo till Half-Life 2 ingick. Demo-skivan innehöll just Ravenholm-akten och fler minns säkert känslan av att med ivriga fingrar för första gången sätta in en skiva i datorn, gå igenom installationsprocessen och sedan se spelet "komma till liv" framför ens ögon.

Stämningen sattes redan i och med det mörka och stämningsfulla "Valve-introt" men när spelet sedermera kom igång byttes förtjusningen ganska snart till fullständig ryggradsilande skräck. Med hjärtat i halsgropen stängdes demot av efter några knappa minuters spelande.

Eftersom pulsen sakteliga sjönk och jag kom tillbaka till verkligheten smög sin nyfikenheten på igen och snart därefter stod en predikant på ett hustak med en dubbelpipig hagelbössa i näven och välkomnade mig till Ravenholm ännu en gång.

Det tog mig väldigt många försök att klara av akten, inte nödvändigtvis för att den var svår och krävde skicklighet, utan snarare eftersom att överkomma rädslan var en stegvis och mycket långsam (men spännande) process...

Får gåshud bara jag läser frasen "We don't go to Ravenholm"
Oj vad bra det var!

Som räddast var jag första gången jag spelade Silent Hill 1. Det var många många år efter release och jag hade köpt det till PS3. Jag hade laddat upp för att starta spelet. Väntat till en dag då min sambo skulle sova borta, släckt alla lampor i lägenheten. Jag var rädd redan innan jag startat. Minns att jag spelade ca 45 min innan jag la av. Tror knappt jag kom någon vart alls. Jag hade lyckats jaga upp mig själv så mycket redan innan.

Det jag minns från AvP jag tyckte var obehaglig som marine var ju den där radarn. Den reagerade på allt, minns att jag hade signal på radarn och det pep närmare och närmare och sen hoppade det fram framför mig och jag tömde hela magasinet.... på en mal. 😅

Ravenholm är riktigt mysigt, spelade nyligen Half Life 2 VR som släpptes förra månaden. Vilket trevligt återbesök det var.

Resident Evil, Silent Hill, och F.E.A.R. är mysiga rysare, som jag gärna spelar om.

Jag spelade Duke Nukem Forever, började drömma mardrömmar samt tro att jag var i en simulerad verklighet där någon för att driva mig till vansinne tvingade mig att spela detta skitspel... Flera år av terapi senare mår jag bättre, men undvik det här spelet, det sätter verkligen skräck i en.

Värsta upplevelsen: Silent Hill.
Var: Ensam i min källare.
När: Tonåring.

Varför: Jag är egentligen inte överdrivet förtjust i att bli skrämd. Men jag är en sån där person som har lätt för att sugas in i världar och det är precis vad som hände. Jag hatade Silent Hill samtidigt som jag inte kunde lägga ner det. Jag ville ju så gärna veta hur det skulle sluta? Mot slutet av spelet var jag rätt hispig. Under 2 veckor sov jag med tända lampor faktiskt. Men vilket spel!

Ser kul ut, påminner om dom galna i Days Gone av nån anledning

Stalker
Exempelvis Lab X16 eller när man bara går omkring och råkar stöta på en fiende man inte var beredd på.

Mycket är också hur spelet lyckas bygga upp stämningen och det mer handlar om hur man skrämmer sig själv.

Oskriptade event, oförlåtande värld tillsammans med oslagbar atmosfär levererar en väldigt speciell mix.

Instämmer, det är även en sekvens i DLC uppföljaren där hon försöker greppa tag i dig medans du klättrar upp för en stege också!

Tror ännu inget spel har skrämt mig så mycket som första FEAR och DLC som kom därefter.

Vore kul om uppföljarna höll samma mål med!

Jag minns en sen oktober kväll 1996 då jag och några kompisar bestämde oss för att ta oss an Residen Evil till ps1. Vi satte oss lite utspridda i vardagsrummet framför en tjock-tv i en liten tvåa. Drog ner persienner för att mota bort gatlyktans ljus som försökte tränga igenom. För att göra det så mörkt och kusligt som möjligt.

Vi startar igång konsolen och poppar in skivan. Spelet startar igång, filmsekvensen med alla Stars medlemmar som springer igenom skogen jagade av zombiehundar fram till herrgården skapar en spänning som blir svår att hålla emot. Jag minns så starkt när man väl får kontroll över Jill och spänningen är som störst.

Man letar sig fram på nedervåningen, allt är mörkt, kusligt, musiken får nackhåret att resa sig. Man tar sig fram till matsalen med den öppna spisen, får se en blodpöl. Spänningen ökar ännu mer. Man tar sig vidare till nästa rum, man hamnar i en korridor med jättekonstig kameravinkel. Går upp för korridoren till en annan del av korridoren, Sen spelas filmsekvensen av någon människa som verkar smaska på något, personen vänder sig om....ZOMBIE!!!!

Paniken som uppstår i rummet, all min kognitiva förmåga, hur man hanterar en dosa flyger ut genom fönstret. Man skriker rakt ut, slänger dosan till nästa person, lika panikslagen slänger den dosan till en annan som skall försöka ta över och göra något med zombien. Inget händer alla skriker, Jill dör...... Detta kommer man aldrig glömma.