Homefront ger mig ont i magen
- Titta inte, försök att inte titta.
En man och en kvinna vädjar till sin son att vända bort blicken. Framför dem står soldater med höjda vapen och en grabb på tio bast rör sig oroligt bakom dem.
Jag har haft ögonen på #Homefront sedan det annonserades och snart är det dags för release. Medan vi väntar på att få hit recensionsexemplar tog jag en timme i förhandstittskoden och jag lämnade spelrummet med viljan att åka hem och krama mina barn. Samtidigt, på andra sidan stan, lär Super Play-Alfred få äta en del kommentarfältsfekalier för sin krönika i Aftonbladet om varför han inte kommer att spela #Battlefield 3 men han har en poäng. Han skriver att spel nu ser så pass realistiska ut att våldet som porträtteras i dem därmed blir mer verkligt. Jag tror inte det handlar om välsvarvade polygoner utan att utvecklarna har börjat flytta fram gränserna. Vi har redan sett vartenda slagfält från 1900-talets mitt till framtidens robotkrig så för att påverka oss måste de ta till nya medel. #Modern Warfare 2 hade sin flygplatsmassaker och jag var en av dem som gick igenom den utan att skjuta en enda civil.
Pangpangpang. Med ett skrik springer barnet fram till sina döda föräldrar och det knyter sig i magen.
Nu är det inte jag som gör barnet föräldralöst men scenen träffar ändå precis där den ska. Kaos Studios avsikt är såklart att göra fienden till monster men jag är inte säker på att jag behöver den sortens motivation för att skjuta ännu ett hundratal fiender som tittar fram bakom lådor. Jag är inte säker alls.
Det är en orolig trend, Ibland går det lite för långt i jakten på nya upplevelser och sätt att porträtera eller framkalla känslor i spel.
Det funkade ju i o m att det vred sig i magen på dig, men var går gränsen och hur förespråkar vi en annan vinkel utan att bli PK anklagade.
Jag är inte säker alls jag med, Trots att jag sköt slut på all ammo i flygplats scenen, och ser fram emot den råa porträtteringen av fienden, motivation absolut. Vem kände inte lite obehag i HL2 med den gråtande desperata kvinnan i lägenheten i början.
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett
Just de här anspelningarna verkar vara ett genomgående grepp. Lite senare kör jag den klassiska "håll ut i ett hus"-scenen med skillnaden att där också finns en kvinna med ett skrikande spädbarn där.
Eller så börjar folk blir förvånade över att spel kan framkalla känslor på samma sätt som filmer kan. Som tur är kan man fortfarande, helt själv och på egen hand, välja vad man vill spela, vilka filmer man vill se och vilka böcker man vill läsa.
Så kan det också vara. Att man inte är beredd på den typen av input. Jag vill heller inte fördöma något, klart Kaos har rätt att använda dessa grepp, men jag vet inte om jag är vän med dem.
"Låt barnen vara!" - är min första tanke, men tyvärr är det alltid oskyldiga i krig som råkar värst ut, för att inte tala om kvinnorna.
Jag tycker man ska gå på vetenskapliga grunder när man tänker på dessa gränser. Man blir aldrig tvingad till att spela dessa spel och jag tror knappast att folk går bärsärk bara för att de sett något lite grovare än de är van vid.
Något annat som är värt att tänka på är ett exempel från film världen: hur mycket mer realistiskt och äckligt är det inte där? Själv blir jag knappt påverkad av våldet i spel då jag vet att det bara är snyggt svarvade polygongubbar. I filmer är det en annan femma. Kan knappt kika på vissa skräckfilmer då dom är så otroligt äckliga och realistiska.
Så var går gränsen? Fotorealism eller interaktivitet?
Spel är långt ifrån fotorealism medan filmer är långt ifrån interaktivitet.. just another thought!
Have a good time!
Jag vill inte sätta några gränser för utvecklarna, de är fria att utforska sin kreativitet. Gränserna blir hos mig, vad jag vill uppleva, precis som jag inte ser på en skräckis för att jag vet att jag inte mår bra efter.
Det är en bra utgångspunkt!
Huh?
Alfred? Drängen i Emil?
Personligen så skulle jag vilja lägga mindre betoning på artistisk frihet, och försöka lägga begreppet Artistiskt ansvar, mer i var mans mun. Då inte alla tänker längre än vad ögonen ser, eller vad öronen hör.
"Satire is meant to ridicule power. If you are laughing at people who are hurting, it's not satire, it's bullying." - Terry Pratchett