Eric Danielsson (testar Xbox 360-versionen): Colin McRae-serien är inne på sitt sjätte varv, och den skitiga undertiteln lyder Dirt. Inte helt oväntat handlar det fortfarande om rally, men mycket nytt har också dykt upp. Nu finns möjlighet att prova på andra klasser. Känner du dig riktigt amerikanskt testosteronstinn bör ett lastbilsrace i öknen passa dig som handen i handsken, och gillar du fart framför tajta kurvor rekommenderar jag "hill climb", där du kan uppnå hisnande farter.
Tomas Andersson (testar pc-versionen): Det är ingen tillfällighet att ordet "rally" strukits ur namnet. Dirt sladdar visserligen på samma banor som föregångarna, men de traditionella rallyloppen i form av sträckkörning med kartläsare har fått sällskap av fem andra körlägen. Samtliga är nära besläktade med huvudläget; rallycross (tiotalet ekipage i tajta race på slutna banor), crossover (som rallycross, fast en mot en på parallella banor - snuskigt kul!), nämnda hill climb (rally utan kartläsare) och två offroad-varianter på slutna banor som körs med antingen förvuxna beach buggys eller en sorts minilastbilar med så där absurt stora motorer att de bara kan vara amerikanska.
Spelformerna känns naturliga och utbudet lagom stort för att göra upplevelsen varierad. Samtidigt gör Codemasters inte samma misstag som i sin andra racingserie, Race Driver, där variationen i mitt tycke är så bred att kvalitén tar stryk.
En grafikfest
- Herr Körglädje står för efterfesten i närmaste arkadhall
Eric: Det ska erkännas, jag är långt ifrån någon biltok. Om någon börjar prata om cylindrar och tändstift tenderar jag att se ut som en lite för gammal paprika (eller valfri frukt/grönsak som blir skrynklig efter ett tag) som inte riktigt trivs med tillvaron. Men en sak är jag säker på, och det är att Colin McRae: Dirt får mig att känna mig som en alldeles lagom mogen jordgubbe i ett glas champagne. Låt mig förklara varför denna något töntiga metafor passar för att beskriva min upplevelse.
Till att börja med har vi grafiken. I brist på passande superlativ begränsar jag mig till att beskriva denna som "jävligt vacker", alternativt "fullständigt bländande". I mitt tycke är grafik i spel något som bör ses som sekundärt och möjligen en schysst bonus om den skulle råka vara enastående.
Med andra ord skulle man kunna använda sig av en klyscha och påstå att grafiken inte gör spelet. Det gäller också Dirt, men bara delvis. Utseendet är så bra att det faktiskt spelar roll. Träden och buskarna skymmer sikten på ett mycket realistiskt sätt och regnvatten på asfalt i motljus får mig att ibland sitta framför tv:n med lätt kisande ögon.
Det andra som får mig att gilla detta spel så pass mycket är just vad namnet antyder: skitigheten. Dirt är jäkligt dirty. Det är en arkadigare känsla än i de tidigare spelen och det känns ganska uppenbart att man från utvecklingshåll hämtat inspiration från populära spel som Motorstorm och naturligtvis Rallisport Challenge-serien.
