Den röda tråden av huvuduppdrag pekar alltså mot Delsins slutmål, och det manifesteras i en ikonisk frontfigur vid namn Brooke Augustine. Hon har stort inflytande över DUP:s operationer, och är själv en mycket lömsk mutant som använder betongkrafter för att få sin vilja igenom. Innan Delsin ger sig på henne ägnar han sig dock bokstavligen åt att samla krafter, och spårar därmed upp andra mutanter i närheten. Snart kan han addera avarter som neon och video (!) till sin lista.
Man kan dock bara ha en aktiv kraft åt gången, varför Delsin - på samma sätt som Cole “laddade sig” med elektricitet i föregångarna - absorberar rök, neon och video från olika källor i miljöerna. Krafterna är på ett ytligt plan mycket läckra och effektfulla - både bildligen och ljudligen - men man finner med tiden att de alla har en snarlik funktionalitet, och att det egentligen inte spelar så stor roll vilken av de tre man använder i allmänna situationer. Man tillgriper i varje given situation oftast den vars resurser råkar finnas närmast tillhands.
En av många mellansekvenser
Sidouppdrag i sandlådespel har väl sällan imponerat med sitt underhållningsvärde, men i Infamous: Second Son är de ändå förvånansvärt intetsägande. Att lokalisera övervakningskameror utifrån bildsändningar man får upp på mobiltelefonen, att på “Var är Valle”-manér hitta och eliminera hemliga agenter i folkmassor samt att sprejmåla fasader är inte vad jag skulle kalla kvalitetstid. Särskilt Delsins insatser som grafittikonstnär innebär en tradig repetition, då man uppmanas att hålla handkontrollen på högkant och sen gyrosikta för att spreja ut färglager i fördefinierade former. Jag hade känt mig betydligt mer manad om jag fick skapa mina egna bilder att spreja ut, eller bara tilläts klottra fritt! Efter fyra-fem likadana uppdrag är jag beredd att kasta sprejburken för alltid.
Spelets moraliska ställningstaganden, som stegvis ska forma en till utpräglad superskurk respektive superhjälte, är som väntat extremt binära, och fördelas tidigt i två tydliga uppdragsgrenar som sen är oåterkalleliga. Det gör att man undviker att spela balanserat, och istället - på gott och ont - hänger sig helt åt det ena eller andra alternativet, för att snabbare låsa upp delmålen på den väg man börjat styra sig mot. Ond blir ondare, god blir godare. Samtidigt ger det förstås skäl till en andra genomspelning, om man vill ta sig an uppdragen man missade och se vad det andra spåret får för utgång.
Alla älskar vi kladdet i sandlådan
Som så många andra påkostade sandlådespel är Infamous: Second Son ändå mycket imponerande i sitt omfång. Kombinationen av detaljerade teknologier - trovärdig fysik, förstörbarhet, anpassningsbara animationssystem - bildar en påverkbar och dynamisk helhet. Att både kunna flänga runt i stora rörelser med hjälp av superkrafter och närgånget klänga på allt som en riktig klätterapa är mycket uppskattat, men Infamous brottas också med typiska konsekvenser av detta. Assassin’s Creed är ett annat bra exempel, där systemen är så många att de börjar inkräkta på varandras användningsområden samt kontexter och man därför inte längre har full kontroll över sin karaktär. I Second Son hör det inte till ovanligheterna att man trasslar med sin karaktär och att buggar därmed uppstår - framförallt med kameran, styrningen och vissa “triggers” som ska aktivera uppdrag. Det kan ge upphov till frustration, men samtidigt måste man imponeras av hur ambitiöst det ändå är, och hur det oftast funkar till ens fördel.
Snyggt, men vi har skjutit energistrålar från händerna förr
Oavsett detaljtrasslet är Infamous: Second Son en imponerande teknisk bedrift. Det bevisar om något att PS4 är en konsol att räkna med, som mäktar med att skildra cinematisk dramatik och livfulla världar med stor övertygelse. Utvecklarna har inte gjort någon särskilt stor affär av just hur övertygande skådespelarna och deras agerande framstår i spelmotorn. Som åskådare uppfattar man för en gångs skull på riktigt subtila ansiktsuttryck och grimaserande, som kompletterar stabila insatser av ensamblen, med Troy Baker i spetsen som Delsin Rowe.
Det är tyvärr inte fullt lika bra som spel betraktat, för bakom det imponerande effektspektaklet och de livfulla karaktärerna döljer sig ett ganska generiskt sandlådespel, som spelmekaniskt inte förändrar någonting av värde och inte heller kommer till någon vidare insikt eller poäng i sitt berättande. De tidigare Infamous-spelen, #Prototype 1 och #2, #Saints Row 4 - listan över likartade upplevelser som föregått denna kan göras enormt lång. Infamous: Second Son är helt enkelt ett underhållande tidsfördriv som ger en timtal av ursäkter att leka med PS4, men kommer knappast att fastna på genrekartan som en milstolpe.
