Inlägg av Hultmanable

50 timmar senare har jag nu tagit mig igenom Final Fantasy 16. Vissa säger att detta skulle vara nystarten för Final Fantasy genren, så det var med förväntan jag tog mig an FF16. Jag har inte spelat ett Final Fantasy spel sedan FF12 som jag aldrig spelade färdigt och med klassiker som FF 7-10 så kände jag att det skulle vara svårt för FF16 att leva upp till dessa fantastiska föregångare.
Du tar rollen som Clive Rosfield som utforskar världen Valisthea där flertalet riken har gjort sig hemmastadda, där politiska spel och maktdrag al a Games of thrones förekommer. Samtidigt förgås världen av oklar farsot, the blight. Clive har således en del att stå i. Dessutom befolkas världen av ”dominants” som besitter starka magiska krafter som behandlas mer som vapen till krig än som människor.

Storyn tar en snabb och explosiv start redan från början för att sedan gå ner i tempo… i flertalet timmar och så fortsätter det till slutet. Tyvärr varar inte det höga tempot i storyn tillräckligt länge för att hålla intresset uppe och när du inte bygger allianser och samtalar i oändlighet är tanken att du ska genomföra sidouppdrag.
På tal om sidouppdrag så kan det sägas att utvecklarna inte direkt lyser med kreativitet på detta plan. Egentligen inget av alla sidouppdrag jag genomförde hade en intressant historia bakom sig. Lämna detta till person nummer 1, gå sedan till nummer två, prata, gå tillbaka och avsluta sidouppdraget. Här ska också tilläggas att uppdragen sällan ger dig något av värde, förutom erfarenhetspoäng och pengar. Det saknas alltså all motivering att genomföra dessa uppdrag.
Valet av stridssystemet är… intressant. Gillar du hack and slash och snabba strider al a anime/manga style, så kan det vara något för dig. Tyvärr blir detta ganska enformigt efter halvtid genom spelet, trots nya förmågor som öppnas upp efter hand. Utrustning påverkar din skadeverkan något men inte påtagligt. Pengar är inte heller ett problem vilket gör att du kan köpa allt det senaste som kommer ut på marknaden. Jag fann snabbt min favorit kombo av tre olika så kallade Eikons och körde stor sett igenom spelet med dessa tre.

Detta leder vidare till fienderna, där plågas spelet av upprepning, speciellt mot sista tredjedelen av spelet. Det saknas helt enkelt variation på fienderna. Krasst kan vi säga att det finna normala fiender, avancerade fiender, miniboss och superboss. Normala fiender, attackerar dig knappt utan väntar snällt på att bli besegrade. Avancerade fiender kräver lite mer av dig och minibossar desto mer. Även här tyvärr brister spelet på variation, de flesta minibossar har liknande attacker och samma attackmönster. Superbossarna är dock en av spelet styrkor där striderna ofta är storlagan och i flera steg. Risken att dö i dessa strider med superbossar ökar mot slutet av spelet, men oroa dig inte, spelet håller dig i handen. Dör du får du börja med full pot av helande flaskor samt samma liv på bossen i princip som när du dog. Detta är på gott och ont, men det blir användbart när spelet skickar 4 bossar i rad mot dig eller en boss har flertalet stadier.

Spelet är vackert särskilt i filmfrekvenser och har ett okey soundtrack. Det finns mer att säga men sammanfattningsvis är det inte i alla fall för mig den nystart av Final Fantasy som vissa påstår. Detta är ett ganska segt spel med mindre än halvt bra stridssystem. Att jag ändå ger det detta slutbetyg och inte mindre beror främst på de läckra superbossarna och att när storyn lägger i en växel är den bra och intressant.

Ett Assassin's Creed liknande concept, fast med bättre story. Olika träd för sith/jedi/ bounty hunter så du får en mer personlig spelstil. Massa loot/gear. Möjighet till ett fordon som i mass effect kunde vara trevligt.

HylzaN 2-0 ah, bra att du uppmärksammade det. Jag uttryckte mig dåligt. Jag menar om det funnits fler svårighetsgrader så hade den funktionen kommit mer till sin rätt =D.

Efter åtskilliga timmar i rockstars västerntema är resan över. Under ca 70 timmar har jag rånat diligens, ridit hästar och försökt hålla mitt gäng vid liv i vilda västern som är på väg att nå sin ände och lämna rum för en mer sofistikerad era.
Red dead redemtion 2 släpptes redan 2018 men jag har dragit mig för att spela det då västerntemat egentligen inte är min grej, men åtskilliga recensioner berömmer spelets "story" så nu tog jag mig i kragen att spela.

Spelets story som kretsar kring lojalitet och längtan efter nästa stora stöt för att få tillräckligt med pengar för att kunna lämna landet, imponerar dessvärre inte. Det är inget som inte setts förut och mitten delen av spelet består av en utdragen sekvens som mest känns som en utfyllnad. Spelets stärks något av intressanta karaktärerna och väl utfört röstskådespeleri.
Betyg 3/5

Spelmässigt finns det rejält med underhållning att göra. Huvuduppdragen som mest går ut på att skjuta mot diverse olika invånare i världen känns inte heller direkt som något innovativt.
Sidouppdragen kan däremot bjuda på lite mer variation i sin utformning. "Mini games" finns också för den som vill lägga tid på sådant, men räkna inte med att blir rik. Pengar och diverse uppgraderingar ger föga överlag på normal svårighetsgrad, utan hade nog kommit mer till sin rätt om det fanns fler svårighetsgrader att välja på. Detta tar tyvärr bort en del av glädjen och syftet med visa av "mini games" delen. Världen upplevs levande och välfylld. Betyg 4/5

Utseendemässigt skiner verkligen red dead redemtion 2, det är otroligt snyggt (spelat på ps5) och flyter väldigt bra. Detta skulle jag säga är spelets stora styrka. Betyg 5/5

Även om storyn gjorde mig besviken och mer att önska kan jag dock säga att det varit underhållande att leka cowboy i rockstars öppna västernvärld. Slutbetyg 4/5 (Mycket bra).

Jag känner igen mig i det du skriver @pskjonte. I mitt fall tror jag mycket handlar om att jag inte hinner sätta mig tillräckligt länge för att komma in i rätt "feeling", sen kan det gå några dagar innan jag hunnit köra spelet och därför närstan glömt story m.m. och därför tröttnar jag.