Så hände det igen. En rapport om dataspel och dess påverkan på barn. Det var i början av veckan som nyhetsbyrån TT, där för övrigt undertecknad också frilansar, gjorde en kort nyhetstext om en ny studie från forskare i Oxford.

Det var den typ av artiklar som publiceras på en nyhetsbyrå utan särskilt stor eftertanke; den ska fylla ett nyhetsutrymme i dagstidningar och på sajter, vara lagom lång (eller snarare kort) och allra helst locka till läsning. Dataspel i nyhetsrubriker kan som bekant vara lockande, och en rapport från forskare är alltid tryggt och säkert att citera.

Den är gången var det dock en positiv nyhet, med rubriken:

”Lagom mycket dataspel bra för barn.”

Den hamnade i många tidningar, bland annat Östgöta Correspondenten i Linköping som twittrade detta.

Så här inleddes artikeln:

”Åtminstone lite datorspelande om dagen är positivt för barns sociala hälsa, konstaterar forskare vid Oxforduniversitet som undersökt spelandets inflytande på brittiska 10-15-åringar.

Barn som spelar dator- eller konsolbaserade spel max en timme om dagen är mer nöjda med sin livssituation, lider mer sällan av hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter, visar bättre empatisk förmåga och har bättre relationer till andra barn jämfört både med storspelarna och de som inte spelar alls.”

"Jag är så satans trött på den där nyttodebatten runt spel. Varför ska just spel vara nyttiga?"

Bra va? Eftersom spel har så goda effekter är det alltså okej att spela, även för barn. Vad kan vara fel med det?

Mycket, om du frågar mig.

Jag är så satans trött på den där nyttodebatten runt spel. Varför ska just spel vara nyttiga? Varför ska effekter runt spel mätas och bedömas på det här sättet? Det är något snett med hela frågeställningen. Spel är en kulturform i sin egen rätt – det är varken studier eller arbete i vanlig bemärkelse. Spel finns där vid sidan av litteratur, film, tv, musik och andra nöjes- och kulturformer som vi avnjuter. Vi avnjuter dem inte heller nödvändigtvis för att ha roligt; vi kanske kollar på film för att bli rädda, en dokumentär för att bli upprörda, en roman för att konfronteras med livets eländighet och en låt för att den gör oss sorgsna. Ingenstans ställs kravet på nyttighet – inte ens för barn.