Jag börjar bli så gammal att jag har en karriär att titta tillbaka på. Det är både kul och lite läskigt. Det är fullt av tidsmarkörer som utan misskund talar om för mig att jag har varit med ett tag. Ett av de starkaste minnen från de första åren jag försökte rodda runt livet som frilansande journalist är från Frankrike. Det här var i mitten av 80-talet, då man lämnade texter på vanligt papper, utskrivna på maskin. Om man skrev fel använde man tippex eller så skrev man nya rader på nytt papper, klippte och klistrade. Ett väljobbat manus såg ut som något ur en scrapbook. Behövde man skicka texten till två tidningar körde man karbonpapper mellan två blad, eller så man fick betala för kopior på biblioteket, en krona styck.
Hur som helst, jag var i Paris för att hälsa på en vän och fick en snilleblixt; varför inte göra några reportage när jag ändå var där? Det här var precis när en stor antirasiströrelse som gick under namnet Touche pas à mon Pote hade startat där. Under de följande åren spred den sig som en löpeld över Europa, i Sverige blev det Rör inte min kompis. Symbolen var en handflata med de orden skrivna i.
Betala med din tid
Eftersom det här var 1985, då det inte ens var vardagsmat att använda en fax, dröjde det innan vissa nyheter och trender vandrade över både stads- och nationsgränser. Idag hade ju en sådan här rörelse kunnat växa sig stark på dagar och att som svensk frilans snubbla in på deras lokaler i Paris flera månader efter att det tagit fart i Frankrike hade ju knappast varit särskilt nyhetsmässigt. Men då funkade det fint. Jag sålde artiklar om Rör inte min kompis till säkert 20 tidningar hemma i Sverige och gick stort plus på resan.
Jag har inte tänkt på den där historien eller Rör inte min kompis på säkert 20 år, men den senaste tiden har en parafrasering av samma slogan dykt upp i mitt huvud: Rör inte min tid. Det var inte förrän här om dagen som jag gjorde kopplingen tillbaka till den där Parisresan och vart orden kom ifrån, men så är det. Jag är upprörd och vill försvara min tid!
Ett slags undersökande ingame-journalistik.
Den som läser mina krönikor vet att jag skrivit om det här med gratisspel på mobiler förut. Jag har skällt ut #Candy Crush Saga och jag hade ett litet upprop där jag bad om era bästa, eller kanske ska man säga sämsta, historier om free2play spel. Då bestämde jag mig också för att lite mer systematiskt spela den typen av spel, för att försöka förstå hur de funkar, vad som gör att vissa spel drar in enorma summor medan andra inte gör det. Ett slags undersökande ingame-journalistik.
Nu, många veckor senare, har jag både lyckats - och misslyckats. Lyckats eftersom jag verkligen spelat en hel radda spel och förstått lite mer av hur spelen ser ut och fungerar. Misslyckats eftersom jag faktiskt inte orkat spela de flesta särskilt länge alls. Den goda nyheten är att andra människor verkar göra ungefär som jag; de spel som är sämst, och ofta även har fulast knep för att locka en att köpa saker inne i spelet för riktiga pengar, attraherar helt enkelt inte massorna. Medan de spel som i grund och botten faktiskt är välgjorda, har bra gameplay och är roliga lockar desto fler - och alltså även drar in pengar.
