Spelrecensenten

Recensioner används av många som ett riktmärke för de beslut de fattar före inköp av t.ex. hård- eller mjukvara. Något som många dock missuppfattat när det gäller recensionernas värld är att det finns vissa saker som gör en recension eller en recensent mer pålitlig - och i förlängningen huruvida man skall lyssna på denne eller inte när man fattar sina inköpsbeslut.

Till att börja med så vill jag dela in recensenter i allmänhet i två läger, empiriker och subjektivister. Den förstnämnda kategorin arbetar närmare att på ett så objektivt sätt som möjligt delge vad en produkt är för något utefter dess komponenter och avsäger sig till största grad från att inflika allt för mycket egna åsikter. Denna typ av recensent grundar dessa observationer på en gedigen bakgrund i ämnet (i t.ex. recensioner av moderkort, så har han/hon en lång erfarenhet och insikt i dessas funktion och kan det senaste inom prestanda etc. för att göra en konkret jämförelse).

Subjektivisten är recensenternas motsvarighet till medelmåttan. För att vara en subjektivist krävs inte mycket mer än att man har en åsikt, och kan skriva ned den. "Recensionen" är mer ett uttryck för vad recensenten tyckte, grundat i recensentens egna tycke och smak. Värdet hos den typiska subjektivistrecensionen är detsamma som att fråga vilken kompis somhelst om "vad tyckte du om det där spelet/filmen/operativsystemet/hårdvaran?". Problemet är att de flesta subjektivister försöker göra sken av att de är empiriker. De listar en mängd olika sidor som "uppenbart är rätt/fel". Subjektivisternas icke-värdefulla bidrag blir särskilt tydligt då de försöker upphöja sin subjektiva åsikt till något allmängiltigt. Ett typexempel är att ta upp moraliska aspekter i ett spel/film och värdera detta i en recension. Som recensent blir man närmast snarare politiker och/eller präst.

Ett annat problem som uppstår i recensioner är när det som recenseras inte kan bedömas efter någon annan mall än recensentens åsikt. Redan i det gamla Grekland insåg man tidigt att "smak" är ett debattämne utan ände... att hävda att någons smak är bättre än någon annans är befängt, och just därför blir det också recensioners största brist. Vem somhelst kan uttala sig om sin smak.

Så hur skall man göra då?

Uppenbarligen så finns det vissa uttryck som inte går att bedöma efter annat än subjektiva intryck. Musik är ett typexempel. Huruvida ett musikstycke är bra eller inte är en fråga om smak - men en empiriker i recensionssammanhang kan tala om för läsaren vad verket består i, vad det liknar (efter erfarenhet), genre, och kan använda metaforer och liknelser för att tala om vad någon som inte lyssnat på musikstycket skall kunna förvänta sig. En recensents främsta uppgift är att förbereda läsaren på vad han/hon sannolikt kan komma att uppleva.

Ta exemplet med musikstycket, ett klassiskt subjektivistuttalande hade kunnat vara: "Ja, som alla (med smak) vet så är klassisk musik det tråkigaste som finns, eländigt filande med gnälliga instrument och mossiga ointressanta harmonier".

Denna typ av "recension" tillhör lågvattenmärket. De som kommer att uppskatta recensionen är de som tycker detsamma som recensenten, det recensionen åstadkommer är inte något annat än att polarisera (skapa två motsatta sidor) av debatten. Det här är amatörism och mediokritet på högsta nivå.

Varför då?

Till att börja med så använder sig subjektivister av uttryck i sina recensioner som presenterar läsarna med omdömet. Det vill säga, den mediokre recensenten tvingar på sin egen åsikt på läsaren, "såhär är det". Förvisso kan man ibland se vissa argument för ett ståndstagande - men det typiska för subjektivisten är att bygga ett påstående på en annan åsikt. Ett exempel:

"Kvinnosynen i The Witcher är anskrämlig, i huvudrollen är man en man som tar kvinnor till höger och vänster och behandlar dem som skit. Det här är så fruktansvärt dåligt att man som spelare tror att man hamnat i en $10 porrfilmsproduktion snarare än ett modernt spel för tänkande gamers."

Till att börja med så får läsaren inte själv tänka, utan rakt av så forceras åsikten på mig. Det är inte en fråga om att innehållet KAN uppfattas som anskrämligt - recensenten har beslutat åt mig att jag tycker så. Vidare så används en åsikt för att stärka en annan. "Kvinnosynen är anskrämlig därför att" [...] "det är dåligt". Argumentationen här är icke-existerande. Vidare används en liknelse som återigen understryker vad som kan vilseledas som beskrivande. Återigen placeras tyckandet i mitt ansikte av recensenten, och om jag inte håller med så är jag inte tänkande. Jag tackar.

En typisk effekt av riktigt dåliga recensioner är att läsarna delas in i två läger (jag uttryckte mig polariserad debatt tidigare). De som håller med recensenten, och de som inte gör det. Har man hamnat i den här situationen så råder jag läsaren att helt enkelt ta "recensionen" med en säck salt, eller två. Det är mycket sannolikt att den "recension" som tas upp är mer predikan. En subjektivist som försöker upphöja sin åsikt till gospel.

#blogg

Musik är ju ofta en ren genrefråga, vissa människor tycker inte om Jazz, exempelvis. Så visst finns vissa likheter. Men spel är ett medium som består av musik, grafik, i vissa fall skådespeleri/röstskådespeleri, berättande, något diffust som vi kan kalla för "spelvärde", med mera. Med andra ord är det många beståndsdelar som kan beskrivas och bedömas med liten subjektivism. Att berätta bakgrundshistorier, utifrån erfarenhet bedöma grafik och ljudbilder, samt ge en beskrivning av hur narration fungerar, och hur bra röstskådespeleri (etc.) som återfinns är bara några sätt som en god recensent kan uttrycka sig med.

Tar vi fallet Operation Flashpoint 2 så finns en hel del fakta att ta upp, såsom menysystem, grafik, ljud, och ren spelkänsla, m.m. Givetvis finns ett visst mått av subjektivism i även bedömandet av dessa kriterier men när det handlar om den typ av polarisering som formas i kommentarerna kring OFP2 så är det uppenbart att recensionen är bristfällig.