1. Alien: Isolation
Rädslan har många ansikten. Svettningar, magont, kyla, apati, fascination. Alla bygger de på utsatthet, att förlora kontrollen och inte längre kunna styra sitt eget öde.
Alien fångade utsattheten perfekt i berättelsen om det närmast ostoppbara biologiska vapnet. Ingen av uppföljarna, och inte heller Scotts parallella Prometheus, har fångat stämningen i 1979 års mästerverk. Och ingen hade trott att ett gäng brittiska RTS-nördar skulle kunna återuppliva Scotts stålkalla skräck.
#Creative Assembly förstår att hålla igen. De fattar det #Id Software helt missade med #Doom 3 – att skräck är beroende av utsatthet, och att utsattheten bleknar bort och drar skräcken med sig när det tas i för mycket. Britterna vågade tro att ett enda monster var material nog för ett helt spel. Låt vara att intriger och androider fyller ut handlingen, men Gigers sexualiserade mardröm står i centrum också när den inte är där. Eller kanske mer än någonsin just då – det är frånvaro, väntan och osäkerhet som spinner skräckens väv.
Det har länge stått klart att #Alien: Isolation skulle bli krypande obehag snarare än Cameron-svulstig action, och det förstärks av en förbluffande detaljkänsla. CRT-skärmar och grov mekanik öppnar dörren till framtiden enligt 70-talet, och de som ännu andas på den döende rymdstationen har släppt alla andra prioriteringar än att överleva lite till. Ett nedslag i apokalypsen, påskyndad av basal egoism och det kanske jävligaste monster underhållningsindustrin fött fram.
Oceaner av stämning och fasa, och kanske den värdigaste fortsättningen på Ridley Scotts arv så här långt.
