Recension – The Thing

The Thing från tidigt åttiotal är det senaste exemplet på film som agerar inspirationskälla för spel. I rullen drabbades manskapet på en forskningsbas på Sydpolen av en utomjordisk organism som tog över och förvandlade dem till mordmaskiner. När Computer Artworks nu tjugo år senare kodat oss en möjlighet att smaka på de vidrigheter som Kurt Russell och de andra utsattes för, har det formen av en sorts fortsättning på filmen.

Du anländer till den demolerade forskningsstationen som kapten Blake och din uppgift är att ta reda på vad som hänt. Till din hjälp har du ett gäng datorstyrda medarbetare med specialkompetens - soldat, ingenjör och läkare och de bistår dig i olika situationer. Som gruppledare ger du order till dina medhjälpare, men det är inget avancerat ordersystem utan i praktiken handlar det om Följ mig, Stå kvar, Reparera den trasiga grunkan och liknande. Du förser dem också med vapen, medicin, ammunition med mera när så behövs.

Menysystemet är överlag lätthanterligt, om än en skvätt omständligt. Via snabbtangenter får man upp menyer i vilka man klickar för att utföra något, till exempel dela ut order eller ge vapen, medicin och utrustning. Spelet pausas när man rotar i menyerna, något som å ena sidan sänker tempot och å andra sidan besparar dig potentiell hjärtattack om en fiende skulle dyka upp. Systemet fungerar riktigt bra när man väl lärt sig hantera det, trots vissa frustrationsmoment.

Blake - psykolog och sociolog

Förutom den självskrivna uppgiften att hålla gruppen vid liv finns ett par element som i viss mån är nyskapande. I vissa situationer blir medarbetarna rädda och genom att förse dem med utrustning kan du höja deras mod. Det är viktigt att hålla dem vid gott mod eftersom de kan flippa ur och börja skjuta vilt omkring sig om de blir för skrämda. Också förtroende spelar en central roll och det baseras på ditt agerande. Råkar du i stridens hetta skjuta en medhjälpare, minskar dennes tillit till dig. Om det går för långt lyssnar de inte längre på dina order. I likhet med mod vinns förtroende genom att dela ut diverse prylar. Dessa båda element fungerar för det mesta bra, men ett par irriterande missar har smugit sig in; i vissa områden är gubbarna lika rädda oavsett hur mycket vapen du lassar på dem. Inslagen är dock välkomna avbrott i den annars linjära handlingen och de ger spelet en extra dimension.

Tillgången till vapen och utrustning är för det mesta riklig, både vad gäller mängd och sort. Vapenfetischister kan glädja sig åt automatkarbiner, hagelbräkor, eldkastare och granater och utrustningen består av eldsläckare, adrenalinsprutor (för att höja modet) och en grunka som testar om någon är smittad av organismen.

En begränsning vid namn PS2

Din karaktär Blake visas huvudsakligen i tredjepersonsperspektiv, med undantag för att man genom att hålla ner en tangent får upp en förstapersonsvy. I denna kan man inte röra sig utan vyn används bara för att kunna sikta noggrannare. Detta trista arv från konsolområdet sänker helhetsupplevelsen, men styrningen överlag är tillräckligt väl genomfört för att klara sig från bottenbetyg. Likafullt hade det smakat bra med elementära rörelser som att kunna hoppa eller fritt se sig omkring i alla riktningar.

Grafiken bär också den spår av konsolernas begränsningar. En viss kantighet i byggnader, miljöer och karaktärer gör att spelet inte plockar några snyggast-i-år-titlar. Å andra sidan gör överkomliga systemkrav och det faktum att det inte finns några grövre missar att klanka ner på att det utseendemässiga betyget blir godkänt. Likaså blir ljudet, som bjuder på skapligt stöddiga effekter och stämningsladdad dynamisk musik. Minuset är att musiken används alltför sparsamt, stämningsmässigt hade spelet tjänat på flitigt förekommande musik i svettiga situationer.

Visualiserad dödsmetalltext

I förhandssnacket förekom jämförelser med skräckfyllda alster som Resident Evil. Med all rätt, ska sägas. Det finns rejält med blod, spyor (dina kollegor hostar gladeligen upp maginnehållet vid åsynen av remarkabelt äckliga lik) och vidriga monster. Emellanåt används filmiska grepp för att höja pulsen, exempelvis snabba inzoomningar på dödingar med stelnad fasa i ansiktet eller varelser som smyger förbi i periferin utanför fönstret. Detta är mycket skickligt genomfört och det är inte utan att jag, trots att jag anser mig tämligen härdad, sitter på helspänn och ängslas över vad som väntar bakom nästa krök.

Skrämsel är spelets i särklass starkaste kort och generellt sett har utvecklaren lyckats få till ett spel som får det mest förhärdade råskinnet att svettas. Tråkigt nog blir det lite för mycket av det goda. Otrevligheterna förekommer i sådan omfattning att man till slut vänjer sig och därmed minskar skrämselfaktorn. En lägre mängd äckel visat vid färre tillfällen hade höjt chockeffektens långvarighet och därmed hade vi fått ett spel som verkligen håller spelarna på helspänn hela tiden, med allt vad det innebär av paranoia och konstant maxpuls. Nu blir det lite för mycket äckelshooter, en genre som inte fungerar lika bra som rysar-/skrämselditon.

Sammantaget fyller The Thing rollen som bromsspårsframkallare i kalsingarna tämligen väl, detta tack vare rejält skrämmande inslag som då du på jakt efter monster plötsligt i ögonvrån ser något röra sig. De dunkla inomhusmiljöerna med ett vindpinat nattligt Antarktis utanför skapar tillsammans med paranoia och diverse äckel en lyckad rysare. Kravet att ta hand om sina medarbetare är ett plus som får en att glömma hur linjärt spelet egentligen är. Eftersom multiplayer saknas lär livslängden inte vara särdeles lång efter att man klarat spelet. Om man har överseende med detta samt med viss konsolkänsla, halvdan styrning och emellanåt småstökiga medhjälpare så är The Thing ett gott köp för den med starkt hjärta.