Avatar är en fascinerande film. Även om den i stort är en nytolkning av Pocahontas med långa smurfar så har James Cameron byggt upp en gedigen värld med Pandora och dess invånare. Världbyggandet är också det man först märker av i Massives Avatar: Frontiers of Pandora.

I normala fall är det svårt med licensspel och det går att räkna på en hand hur många av dem som faktiskt blivit bra. De flesta har ambitionerna men stressas ut för att hinna med filmpremiären. Frontiers of Pandora är dock annorlunda. För det första har det tagit väldigt lång tid mellan första och andra filmen så bara där har Massive sluppit en del stress. För det andra väljer den svenska studion att inte följa filmerna, utan istället berättar de sin egen historia i en annan del av världen. Detta är ett smart grepp som gör att de inte behöver känna sig inboxade och det visar även hur mycket mer som finns i Camerons värld om Pandora och dess ursprungsbefolkning.

Din na'vi kan fås i vilken färg som helst, så länge du väljer blå.

Berättelsen känns ändå igen och vi får spela en ung na'vi som blir indragen i kampen mot de koloniserande människorna. Karaktären får jag själv skapa och det finns hyfsat med möjligheter att göra min långbenta smurf personlig. Men eftersom spelet är i förstapersonsperspektiv så får inte se så mycket av sin skapelse (annat än de blå händerna).

"Det finns hyfsat med möjligheter att göra min långbenta smurf personlig"

Ubisoft är kända för sina öppna världar så att Pandora är just en sån kommer inte som någon överraskning. Med det sagt är det en fantastisk värld att utforska, något som jag varit nyfiken på redan från första filmen. Den påminner en hel del om Zelda: Tears of the Kingdom i hur vertikalitet och klättring fungerar, men även möjligheten att kunna röra sig i luften på min egen lilla drake. Samtidigt fungerar rörelesystemet lite som i Dying Light. Din na'vi kan nämligen hoppa, skutta och klättra som en apa mellan stockar och stenar. Detta gör att transporterna mellan uppdragen blir väldigt parkour-aktiga, inte olikt Dying Light eller Mirror's Edge.

Formulan är annars väldigt bekant med att förstöra utposter, men även göra andra, mindre uppdrag för att hjälpa dina blå vänner. Detta samtidigt som du får låsa upp nya förmågor och annat till din karaktär. Du kan även jaga resurser som det går att bygga saker eller laga mat av. Så det är egentligen inget nytt under Pandoras sol – på gott och ont.

Striderna är lite mer smygbaserade än, låt säga, Far Cry. Min na'vi tål inte så mycket stryk (inte ens på lägsta svårhetsgraden) så att springa rakt in i ett läger med mechar och soldater resulterar således rätt snabbt i en pöl blåfärgat blodmos. Detta gäller även om jag får tag på människornas kulvapen. Men det är pilbågen som är mitt primära vapen. Jag får smyga i gräset, ta ut vakterna från skuggorna och sen använda mitt na'vi-sinne för att hitta svaga punkter på robotarna där jag kan sätta mina pilar.

"En pöl blåfärgat blodmos"

Det gäller att planera och sen att försöka utföra planen, vilket både är roligt och utmanade. Jag kan även använda tekniska prylar till att hacka saker och göra annat ofog som hjälper mig i striderna. Att spelet sen också inbjuder till att kunna utnyttja terräng och träd för att kunna planera sina attacker tillför en extra dimension till striderna. Även om lägren kan kännas likadana så blir striderna alltid spännande och adrenalinpåslaget är ett faktum.

Ett bekymmer är dock hur Ubisoft-bekant det känns. Det handlar om att jag hjälper min lilla rebellgrupp att driva gerillakrig mot människorna och ta tillbaka landet. Vi har gjort detta i sex Far Cry-spel och kommer säkert få göra det i minst tio till. Sen är Ubisoft duktiga på att bygga sina världar och Pandora är inget undantag. Massive skapar med sin Snowdrop-motor en fantastisk vacker värld. Men tyvärr känner jag mig rätt mätt efter några timmars spelande och vill mest bara driva på med huvudberättelsen i stället för att utforska alla sidouppdrag som ska ge mig en djupare inblick i världen.

Dessutom finns det några saker i designen som är konstiga. Lootsystemet där redskapen jag använder har olika sällsynhetsfaktorer känns påklistrat. Att de dessutom försökt göra någon halvhjärtad överlevnadsgrej av spelet genom att tvinga in ett hungersystem skapar bara irritation.

Snowdrop-motorn målar upp finfina miljöer.

Rent estetiskt lyckas Massive fånga Camerons version av Pandora, men de spelar med den hand de fått från Ubisofts välbekanta kortlek. Vilket gör att Avatar: Frontier of Pandora känns lite för bekant för att nå ett högre betyg. Ibland får jag känslan av att Massive läst Ubisofts "Open world for dummies"-bok och bara bockat av vad som behövs. Spelet är också buggigt: på min PS5:a har jag råkat ut för en del uppdrag som inte går att slutföra utan omstart. Jag har också råkat ut för en del krascher.

Allt som allt är ändå Massives försökt att göra spel av Camerons Avatar-värld helt godkänt. Na'vierna må vara både blåa och långa, men de sticker inte direkt ut ur mängden.

Fotnot: Testat på PS5. Spelet släpptes den 7/12 till pc, Xbox Series och PS5.

Avatar: Frontier of Pandora
3
Bra
+
Fantastiskt världsbygge
+
Utmanande och roliga strider
+
Att glida genom molnen på min egen drake är en upplevelse
-
Ubisoft-formulan känns lite väl bekant
-
Loot-systemet känns påklistrat
-
Vem kom på att min na'vi behöver äta?
-
En del störade buggar
Det här betyder betygen på FZ