Det hela drar igång med en hiskelig rivstart där det är svårt att hänga med. Inom den första timmen hinner du uppleva när Manhattan attackeras av krafter från en främmande dimension, använda ett kryssningsfartyg som surfingbräda och frambesvärja demoner stora som flervåningshus. Det ena “Va-i-hela-friden”- ögonblicket avlöser det andra i ett rasande tempo och mer än en gång drar jag på smilbanden åt all dårskap.
Överlag är historien med ett hotat multiversum överdriven och invecklad, men ingenting som ligger spelet i fatet. Gillar du anime, manga och den typen av japanskt berättande kommer du att känna dig som hemma. Spelet ackompanjeras av allt från svängigt pianoklinkande och jazzig skönsång till mer rockinspirerade partier. Ett spretigt soundtrack som skulle ha svårt att passa in i vilket spel som helst, men i Bayonettas värld känns det självklart.
Här kommer kaos.
Platinum Games senaste titel bjussar på hack’n’slash så det värker i tummarna. Bländande spark-, skjut- och slagkombinationer framkallar fyrverkeriartade explosioner under tiden du slåss och även om jag först saknade en lite lugnare introduktion började det hela sätta sig efter ett tag. Det är kul att puckla på allt som ställer sig i vägen och precis när man börjar skruva på sig på grund av den ostiga dialogen startar nästa vansinniga actionsekvens.
"Det går dessutom att växla vidunder lika snabbt som du byter vapen"
Den här gången behöver du inte heller klara dig själv på slagfältet. Den nya “Demon Slave”-förmågan gör det möjligt att frammana kraftfulla monster som gör slarvsylta av motståndet medan häxan själv ställer sig och dansar uppmuntrande på sidlinjen. Förmågan är lika spektakulär som effektiv men med nackdelen att Bayonetta blir öppen för attacker under tiden - så det gäller att vara på sin vakt. Demonerna frambesvärjs genom att hålla in L-triggern och kan aktiveras på ett ögonblick så länge det finns fysiskt utrymme för bestarna. Det går dessutom att växla vidunder lika snabbt som du byter vapen så är man kreativ går det att få till väldigt spektakulära kombinationer.
Sedan tidigare är Bayonetta känd för att både använda sin frisyr till att kasta trollformler och bära klackskor med inbyggda pickadoller. I trean är vapenförrådet ännu större och du får prygla monster med allt från en gigantisk monsterklubba till något som bara kan beskrivas som en korsbefruktning av ett demontåg och en motorsåg.
Till en början känns det lite överväldigande när utbudet av vapen och tillgängliga demoner växer, men man lär sig ändå snabbt hur ens favoriter fungerar och suget efter nästa strid blir starkare ju längre in i spelet jag kommer. Det märks också att stridssystemet har ett djup och med lite träning går det nog att bli riktigt vass. En bit in öppnar världarna upp sig för lite utforskande, men vanligtvis är det väldigt rakt på sak. Det handlar om ett klassiskt upplägg där du kommer till områden som kräver att samtliga fiender likvideras och att du tittar på en poängtavla innan det går att röra sig vidare. Detta stannar upp tempot och känns aningen föråldrat idag. Det görs försök att variera spelandet och då bjuds det på en blandad kompott av shoot’em ups, ren fighting, plattformshoppande och pussellösning. Något som är uppfriskande, men ibland lite tradigt då man bara längtar efter nästa sammandrabbning.
Förutom Bayonetta får man också spela som några andra karaktärer under vissa partier, bland annat nytillskottet Viola. Till skillnad från den mer glamorösa Bayonetta är hon mer av en rocker och har en arsenal fylld av kastpilar och en överdimensionerad katana - ett svärd som kan förvandlas till den jättelika demonkatten Cheshire när det kniper.
"Du kan omfamna vansinnet och njuta av åkturen"
Häxor och trollkonster i all ära, men att Switchen hänger med och lyckas pytsa ut denna färgsprakande och besvärjelsetyngda actionfest känns nästan mest magiskt. Omgivningen är rätt slätstruken och fiendedesignen blir ganska trött efter ett tag, men karaktärsmodellerna håller hög kvalitet. Gillar du urflippad design och otroligt överdrivna outfits kommer du trivas. I striderna är flytet oklanderligt och kontrollerna sitter som en smäck, men det är svårt att inte fundera över hur det kunnat se ut grafiskt med bättre hårdvara.
Bayonetta 3 är ett spektakel som kräver lite av dig som spelare. Du kan omfamna vansinnet och njuta av åkturen utan att ställa så många frågor, men risken finns att det som Platinum och Sega kokat ihop inte faller dig i smaken. Men jag har njutit av varenda sekund och då det dyker det upp nya utmaningar när eftertexterna rullat finns det också en anledning att fortsätta spela.
