Faktumet att Schafer skrivit karaktärerna formligen strålar ur deras väsen. Shay och Vella känns egentligen som Monkey Island-hjälten Guybrush Threepwoods två sidor, fast mindre nerviga och räddhågsna. Hollywood-hobbiten Elijah Wood gör en charmig, lagom laid-back tolkning av Shay, medan Vella tryggt formuleras av vana röstskådespelerskan Masasa Moyo. Att det någonsin var tal om ett Broken Age utan röster och bara textdialoger känns kusligt men tacksamt avlägset.
Schafer bevisar att skedar faktiskt existerar
Mest iögonfallande med Broken Age är den grafiska prägeln, som är alldeles älskvärt abstrakt. Spelet ser ut att vara olje- eller kritmålat, och världens själva utformning utmanar ens uppfattningar. Det är å ena sidan lekfullt och sött, å andra sidan drömskt och surrealistiskt. Att röra sig längs de dunkelt upplysta korridorerna ombord på Shays bisarra lekstugeskepp, där vissa skrymslen översvämmats av smarrig glass och vars kurser sätts av en vävare som använder garn för stjärnkartorna, är något man aldrig gjort förut, men efter den första akten hemskt gärna vill göra igen.
Vellas äventyr är det som kanske mest drar vibbarna till Schafers arv - här finns många bekanta karaktärsstereotyper som flörtar med rötterna. Men stämning och inramning är ändå tillräckligt fantasieggande för att jag med ett girigt grepp om musen ska sträckspela det hela vägen igenom.
Stilsäker Schafer-anda
Under lapptäcket av stilsäkra krit- och penseldrag finner man kärnan, som spelmekaniskt är ett väldigt traditionellt pekaklickaäventyr. I typisk Tim Schafer-anda gör karaktärerna obegripligt godtyckliga urval av föremål att samla på sig, och deras storlek har ingen som helst relevans. De osynliga, oändliga fickorna proppas med lösryckta prylar - prydligt uppradade under en inventarieflik - som man i ett fåtal fall får tillfälle att kombinera, i andra helt enkelt använda när tillfälle till slut ges.
Men där Schafer tidigare har låtit sina humoristiska poänger gå ut över begripligheten i problemlösningen (monkey-wrench, någon?) känns Broken Age precis lagom orimligt. Att jag tog mig igenom hela första akten bara timmarna efter att Double Fine släppt betaversionen för oss backare, är ett tydligt tecken på att fokus nu ligger på berättandet och att klurigheterna bara är tillfälliga distraktioner. Det här uppskattar jag enormt med utformningen. Att den inte orsakar något avstånd mellan spelaren och spelupplevelsen. Jag är ständigt i synk med den.
De skäggiga redaktörerna godkände spelet först när mustaschnärvaro kunde konstateras
I slutändan måste jag konstatera att pengarna har varit välinvesterade. Den första akten av Broken Age är ett fyratimmars koncentrat av drömsk kärlek och charm, författat av en van penna med enorm känsla för tajming och humor. Broken Age är inte haha-roligt, utan underfundigt. Och framförallt audiovisuellt rörande. En lekfull harmoni av bild och ljud. Jag känner mig inspirerad, och med nyvunnet förtroende för Tim Schafer och Double Fine ser jag med tillförsikt fram emot den andra akten.
