Asfalt, växtlighet och vägräcken flimrar i ljuskäglorna. Hjärnan skriker "Sakta ner - du ser ju inget!" Det studsande ljuset är hela min visuella värld, allt utanför suddas ut i nattmörkret. Det är nästan klaustrofobiskt. Vägen slingrar sig hit och dit, upp och ner, och är inte mycket bredare än att det går att köra om. Som en sån där landsbygdsväg som myndigheterna glömt skruva ner 70-gränsen på. Å andra sidan jagar sällan supersportbilar fram i 230 km/h där. Men bilen framför måste passeras, så jag pressar bil och minne till det yttersta för att våga gå lite rakare in i kurvorna, pricka apex och lämna dem i högre fart än bilen framför.
Skogens silhuett ger sig tillkänna mot en allt ljusare, allt färgrikare gryningshimmel. Vägbanan slingrar sig som en artär genom Nordschleifes sydvästtyska grönska. Koncentration som en svetslåga, men insikten bryter igenom - just nu är Gran Turismo 7 ett oerhört vackert bilspel.
Det tar dock många timmar att komma fram till en så nervig och underskön körning, och resan dit är inte alltid så kul. GT7 är väldigt mycket ett Gran Turismo-spel, med allt vad det innebär av upplåsningskrav och trög navigering som saktar ner framåtskridandet. Som fruktat har Polyphony inte upptäckt det här med länkar, så ska du till en annan undermeny får du klicka dig bakåt och framåt i en halv evighet. Någon verkar gilla Track & Field där borta.
Sysslolös? Testa 24-timmars på Le Mans.
Nürbirgrings Nordslinga är precis så tight och utmanande som den ska vara.
På kartan navigerar du mellan allt som finns att göra (när det låsts upp).
Gran Turismo 7 marknadsförs som ett spel som handlar om bilkultur, och Polyphony sparar inte på krutet. Det vrålsnygga introt (som följs av ett till, märkligt nog) går igenom nära 130 års bilhistoria, från en tävling 1895 mellan Parix-Bordeaux-Paris, via Henry Fords löpande band till våra dagars allt mer högteknologiska maskiner. Däremellan vävs populärkulturella giganter som Elvis och Beatles in för att understryka att de och bilar båda ingår i vårt kulturella arvegods.
"I Polyphonys värld är skador kosmetiska. Fortfarande."
Den här spelserien fyller 25 år, och GT7 lånar friskt från sina föregångare. En sån grej är en huvudmeny i form av en karta med alla valmöjligheter utspridda - bilhandlare, lackverkstad, trimning, fotostudio, flerspelarläge med mera. Det mesta är låst från start, så innan du kan bjuda in vännerna till ett par varv i AMG-Merca på Spa så får du snällt spela annat tills banan, bilen och onlinedelen låsts upp. Men du behöver inte oroa dig för att krascha, för i Polyphonys värld är skador kosmetiska. Fortfarande.
Caféet är en plats att lära sig hur spelet fungerar menar utvecklarna, men lika mycket är det en singleplayer-karriär förpackad i 40-talet utmaningar under namnet Menu Books. En typisk bok ger dig uppdraget att hamna på pallen på tre banor i en del av världen, och det kan finnas krav på bilens märke, ursprungsland eller prestanda. Klarar du uppdraget får du bilar och ingame-pengar, det låser upp banor och ibland också nya stationer på kartan, som bilhandlare. Du får också höra… fel, läsa en skvätt historia om bilmärket i fråga. Ja läsa. Alla karaktärer är nämligen stumma. Dialogen sniglar sig fram i textform, och inget rullar automatiskt - du måste klicka fram nästa mening.
Café-delen börjar med att du väljer en av tre slöa bilar, och jag inleder med en Honda Fit. Första loppet blir en rätt sömnig tillställning, mil från det nattliga äventyret på Nordschleife ett gäng timmar senare. Banorna är korta och snälla men bilen är understyrd på gränsen till containerkänsla och går helst rakt fram. Med bakhjulsdrivet blir det ibland - inte alltid - tvärtom: vissa snurrar vid första tendens till gaspådrag. Vilket gör vissa lopp besvärliga, framförallt med gamepad, så hjälpmedel som Traction Control och lägre svårighetsgrad kan behöva åberopas. För övrigt verkar automatväxeln rädd för att växla ner, den seeegar sig igenom de låga varvtalen på slöare bilar. Ett semiautomatiskt läge där man kan växla manuellt vid behov hade känts bra. Mer kraft borde också ha gått till att testa det visuella bromshjälpmedlet, en knallröd färgmarkering som säger till när du ska bromsa. Den är inte sällan helt felinställd, och ser väl ärligt talat inte heller särskilt bra ut.
Jag har mest kört med ratt, en Fanatec direct drive-rattbas som funkar snuskigt bra i spelet. Men både Dualsense- och Dualshock-kontrollerna gör vad de ska. Särskilt PS5-kontrollens fina skak ger bra feedback, knapparnas motstånd likaså - även det tar lite tid att vänja sig med motståndet i bromsen. För övrigt går problem med bilarnas beteende att justera med styrhjälp och sänkt svårighetsgrad, och när det blir möjligt att uppgradera bilarna kan du balansera över- och understyrning. Pro tip: köp stor bakvinge och vrid upp downforcen.
De röda ränderna säger när du ska bromsa. I bästa fall.
För att vara ett spel som går ut på att köra snabbt är det ironiskt hur långsamt det inleds och utvecklas. Det krävdes omkring tre timmars körtid (ja körtid - inte speltid) för att lägga händerna på en bil som är genuint kul. Därmed inte sagt att allt innan är trist, men med bilen i fråga - en BMW M3 från ´89 - börjar det hända saker på allvar. Spelet förvandlas från arbetshäst till mustang, en frustande best som måste hanteras varsamt för att få det bästa ur den. Med tiden öppnas också och längre banor så att de allt snabbare maskinerna riktigt får sträcka ut.
"I såna lägen är Gran Turismo 7 ohyggligt bra"
Efter ytterligare några timmars körning kommer jag över en Porsche 911 från tidigt 80-tal och tar ut den på på Nürburgrings GP-bana. Skaket säger hur greppet mår och låter mig balansera gas och styrutslag så mycket som däcken tål. Det ger en svårslagen känsla av kontroll. I såna lägen är Gran Turismo 7 ohyggligt bra, en lätt-simulator fullt i klass med ett Forza Motorsport i toppform. Sen drar regnet in och kontrollkänslan flyr som ett skrämt djur. Det är fortfarande kul, men med en helt annan svårighetsgrad.
GT7 är kapabelt att leverera enastående körkänsla, men det brukar krävas trimning och uppgraderingar för att nå fram till den. Alla bilar har ett prestandavärde ("PP") som stiger när du köper till nya delar. Vilket ofta krävs för att bli konkurrenskraftig. Jag snålade lite med bilköpen eftersom jag inte ville hamna i en sits där en viss bil krävdes när kontot var tomt. Men det var onödigt - nya bilar vinns hela tiden och nästan alltid har man en duglig i garaget, eller så kan den trimmas till det. Men här slår navigeringsinkompetensen till igen: det är ett evigt klickande för att köpa alla nödvändiga delar. Varför inget snabbval för att nå bestämda PP-värden som alternativ? Man vill kanske inte detaljgranska varje del till en gammal Mazda som bara ska köras ett par lopp.
Rallybilar finns också med, eftersom varför inte?
Fotoläget bjuder på färdiga bakgrunder att plåta loss i.
Alla race håller inte toppklass, men när det mesta låsts upp och bilarna getts vettiga justeringar är många av dem en njutning. Som vanligt finns en del udda fåglar: gocart, formel-kärror och en del egenkomponerade märkligheter av utvecklarna. Och varken rally, drift eller körkorstagning smiter obemärkt förbi i ett spel så dominerat av asfaltsracing. Och Music Rally förstår jag överhuvudtaget inte poängen med: köra genom checkpoints i takt med musik - varför? Men de här sakerna varierar spelet och har ibland sin charm, så länge de är frivilliga. Vilket de inte alltid är. De två första körkortsnivåerna är jag tvingad att ta. Tjugo visserligen snabba men påtvingade uppdrag i stil med "Bromsa i tid" och "Bromsa i tid med en lite snabbare bil". Men körkortet lär locka nötare: guld på de högre nivåerna (helt frivilliga, dessbättre) är en utmaning värd namnet.
"Nordschleife är i vanlig ordning skräckinjagande trång och fenomenalt utmanande"
Också banorna - 34 stycken, många med olika sträckningar - varierar i kvalitet. Klassiker som Monza och Brands Hatch är vad de är, och Nordschleife är i vanlig ordning skräckinjagande trång och fenomenalt utmanande. Tokyo Expressways spikraka kilometrar hade jag däremot gärna sluppit. Sen undrar jag varför jag i nästan varje Menu Book-lopp börjar sist och måste köra ikapp bilar som passerat startlinjen för flera hundra meter sen? AI:n sköter sig dugligt, fast med tendenser till robotkörning: en del mönster kan skönjas (fyra, fem drar ifrån,de släpper av när de blivit omkörda) och i princip varje sammanstötning drabbar dig långt värre än AI:n. I ett race blev jag avknuffad av fyran tre lopp i rad på sluttampen.
I vad som förmodligen är ett försök att sortera onlinespelarna efter hur seriösa de är har kartan fått två sektioner för att lira mot andra. I multiplayer hittas de vanliga alternativen för att skapa och delta i race. Biltyp, prestanda, väder, tid på dygnet, banor, däckslitage och mycket annat kan ställas in, och i samma avdelning hittas också splitscreen för två. Den andra sektionen kallas Sport och innehåller dagliga utmaningar, mästerskap med mera. Där trycks också hårt på vikten av att köra rent. För att klättra i förarklass måste du ha samma nivå i fråga om ren körning, vilket alltså också bedöms.
Vissa banor och lägen är otroligt vackra, och fotolägets Ray Tracing gör inte saken sämre.
I Playstation 5-versionen får du välja mellan två grafiklägen, men i praktiken finns det extra ögongodiset bara utanför racen. Vid körning levereras högsta möjliga framerate, och det rullar så bra som man förväntar sig med en modern konsol. Jag har sett två eller tre korta dippar under mina drygt 13 timmar bakom ratten. Laddtiderna är blixtsnabba, men med ett undantag: när du målat eller pyntat bilen, då tar sparningen kanske tio sekunder. Oklart varför.
"Det positiva väger allt tyngre ju längre jag spelar"
PS4 har förstås längre laddtider och segare menyer, men den sköter sig bra, trots att jag har originalmodellen med hårddisk. Även den håller bra bildflyt och spelet ser finfint ut med tanke på konsolens ålder. Den versionen imponerar faktiskt mer än PS5-diton, som även om den kan måla upp makalösa scener ibland levererar såna som inte är så speciella. Tokyo Expressway, exempelvis, är genomgående rätt platt och det finns rejält lågupplöst asfalt i vissa depåer. Å andra sidan bjuder fotoläget på scener så vackra att de skulle kunna säljas som konst. Och detaljrikedomen kan vara häpnadsväckande: skuggor på banan från folk på en bro ovanför, och gruset vid sidan om den optimala körlinjen som berättar att ingen kör där.
Blandningen av högt och lågt, bra och dåligt, vackert och fult är talande för Gran Turismo 7. Det är ett enastående racingspel med sprudlande körkänsla och massor av kul körning - ibland. Vägen dit är jobbigt lång och solkas av en del frustration och - uppriktigt sagt - ibland rätt blek körning.
Det tar lång tid innan GT7 blir bra på allvar, men det positiva väger allt tyngre ju längre jag spelar. Men en känsla av att det här kunde - och borde! - ha varit ännu bättre hänger sig kvar.
