Introduktion

Första gången jag hörde något om Revenant, var för ungefär ett år sedan, i en preview på något onlinemag på internet. Jag minns att jag tänkte: "Yes!, Det här spelet vill jag ha", äntligen ett spel där man är ond; och får vifta med svärd, skaffa häftiga svärd och rustningar och hugga den lede fi i små köttiga bitar (med sötsur sås). Så, ungefär ett år senare sitter jag med ett ex i handen, rykande färskt; och min ambition, att klara det och blicka tillbaka över mina segrar med ett triumferande leende.

Akhuilon

Spelet börjar i den stackars förpestade lilla staden Akhuilon, någonstans mitt ute i ett stort hav. Här styr Lord Tendrick med öm hand, och alla i staden respekterar och älskar honom som sin herre.

Men så en sprucken junimorgon kommer en främling till Akhuilon, hans namn är Sardok: en äldre skäggig man klädd i röd kåpa; och en lång trästav i sin hand. Sardok presenterar sig snart för Lord Tendrick, som ser att magikern är mycket skicklig i det han företar sig, Sardok ser till att bli "hovtrollkarl" och personlig rådgivare till Tendrick, staden tittar skeptisk på den skäggige gubben; men litar på sin borgmästare.

Tråkigheter

Kort efter Sardok etablerat sig i Akhuilon, så blomstrar en ond sekt upp; de kallar sig för "The Children", och dyrkar någon slags gudom vid namn Yaghoro, totalt fanatiska i sin tro; ställer de till förtret för Akhuilon, och några knappa veckor därefter bestämmer sig många av stadens invånare för att flytta; långt därifrån. Lord Tendrick ser med fasa hur hans skogar fylls av mången elakt kreatur, och på något sätt så omhöljs hela Akhuilon i en enda stor slöja av manifesterad ondska.

Efter ytterligare en tid, så smyger sig en munk ur sekten rakt in i Lord Tendricks slott, och lyckas kidnappa hans dotter; Tendrick vaknar nästa morgon; och finner sin förtvivlan att dottern är bortrövad; hans enda hopp är hans nye vän; Sardok.

Locke D'Averant

Sardok får många gyllene mynt i betalning; för att komma på ett sätt att frige Tendricks dotter, och han beslutar att frige en av tusen själar som fjättrats i Anseraks brinnande kamrar; och föra denna själ till livet igen, förmodligen utan den blekaste aning om sitt tidigare liv, eller varför han blivit kallad. Locke D'Averant; som numer skall spelas av dig.

Spelkänsla

Revenant är uppbyggt kring Locke som huvudperson, och hela spelet handlar om hur han identifierar sig med sig själv, man får till en början ett futtigt rostigt svärd, och lite kläder; med en instinktiv känsla för att hantera svärdet, märker man att Locke inte direkt varit någon bonde i sitt tidigare liv. Känslan av att fäktas med svärd är något som jag uppskattar mycket; det är rätt mysigt att svinga sitt svärd i diverse olika häftiga kombinationer, och att samtidigt utvecklas i handlingen på Akhuilon gör att man tycker att spelet är väldigt flytande, varken i ett för högt eller lågt tempo.

Motorn

Revenant är uppbyggt utav en 2D+3D-baserad värld; som ses snett uppifrån (á la Planescape Torment, Baldur's Gate, Fallout 2), fast med tillägget att alla karaktärer är 3D (Silver, Darkstone), tillsammans så blir detta en mycket kraftfull motor till syftet; att driva ett action-fantasylir såsom detta; framåt. Det går att accelerera detta med 3DFX/TNT-kort, men i huvudsak så tar spelet huvudsaken av all grafikhantering från processorn.

Världen

Akhuilon är en mycket detaljerad värld, det upptäcker man; när man vågar gå längre ut i skogen, än knappt utanför stadens ringmur. Det finns outforskade grottor, torn, öar osv. spelet är riktigt detaljerat med unika monster och andra varelser som man kan stöta på. Skogarna är till stor del fyllda av sk. Drughs, som är olikfärgade stojiga små stackare som hjular runt, och boxas lite, till en början verkar spelet faktiskt en aning puttenuttigt, något som motspelas av handlingen längre fram i spelet.

Handlingen

Den inbitne fantasyfantasten (inkl. undertecknad), kommer definitivt få sina story-krav uppfyllda; huvudhandlingen är visserligen den som är mest drivande, men det finns faktiskt ytterligare en del små-uppdrag som kan vara bra att ta sig igenom, actiondelen är dock det som är betonat i detta spel, och i mitt tycke så är balansen mellan de båda; perfekt, jag blev ganska trött på all text i exempelvis "Planescape Torment", här är det viktigaste medtaget; och man behöver inte sitta och läsa sig till handlingen, utan allt är talat av radioskådespelare, högkvalitativt så det förslår. Det finns bara en sak som gör att Revenant falerar litegrand; och det är slutet, antingen så förväntar de sig att alla kommer vilja vänta på att handlingen skall fortsätta i en uppföljare, eller också så har de glömt bort att alla skall förstå vad de egentligen menar. Det känns lite som om spelet dör bort i slutet; efter en ruskigt spännande tempoökning.

Multiplayer

Multispela!, Multispela!, Multispela!, Alla vill multispela nuförtiden, och även cinematix har tagit hänsyn till den multispelande världen, hela åtta spelare kan spela på lika många grottor, man kan skapa sin gubbe; och antingen spela från level 1, och hacka motståndare och monster i grottorna, eller bara välja den bästa utrustningen, och dra sig rakt in i drakvärldarna; och slåss mot de tuffa pojkarna. Dock så erbjuder inte multispelardelen så jäkla mycket; det känns mest som om de lagt till alternativet för att det säljer. Inte särskilt övertygande, jag hade hellre sett att man kunde spela spelet kooperativt; med lite svårare monster osv. men icke sa nicke.

Irritationer

Det finns tydliga nackdelar med detta spel, det är en del grafiska buggar; som gör att hela världar kan ta en annan nyans (vad sägs om en rosa skog?), eller att fyrkanter kan ploppa upp lite här och var; och inte representera någonting alls. Andra saker som kan uppstå, är att man helt sonika kan hamna utanför; och traska omkring i terräng som man egentligen inte skulle kunna (jag går på vattnet!, Iiih!, Jag är Messias!, Frälsaren!!.. . eh, jag skippar religionsdelen, tack.). Andra saker som är uppenbart irriterande; är att spelet kan låsa sig lite här och var, och eftersom man har en tendens att bli spelberoende, så glömmer man bort och spara med lite för långa mellanrum; och att klara av den där jättestora svarta draken två gånger; är lite för mycket för mina nerver, jag höll faktiskt på att sutta förpackning och skiva; låångt långt bort, i ren aggression.

Slutsats

Revenant är ett riktigt riktigt bra spel, man upptäcker rätt snart att man blivit beroende av det (såsom att klockan helt plötsligt är 4 på morgonen). Det finns dock några oslipade kanter, som gör att det inte riktigt når upp till toppbetyg. Senaste nyheter är att en hel del av dessa buggar slipats bort i en patch, som dock bara finns till den Amerikanska versionen av spelet, vilket är lite jobbigt. Men vi får vänta och se.