Genredefinierande Crusader Kings 2 släpptes 2012 och har vid det här laget utökats med 15 större expansioner och nästan lika många lättare tillägg. Den första tanken när seriens tredje installation annonserades blev därför att Paradox tagit sig an ett omöjligt uppdrag. För hur gör man en värdig uppföljare, som inte känns för tunn, till ett spel som slipats på och byggts ut i över åtta år? Jag kan redan nu avslöja att det går alldeles utmärkt.

Kärnan och stjärnan i Crusader Kings 3 är precis som i föregångarna det feodala systemet. Seriens fans tjatar ofta om att Crusader Kings är ett rollspel snarare än ett strategispel. Den som nöjer sig med att måla så stor del av kartan som möjligt i sin färg går miste om minst halva spelupplevelsen, brukar det heta. Det är förvisso sant, men det är de snillrika systemen för maktfördelning, hämtade från verklighetens medeltida kungadömen, som tvingar spelaren att ta tag i rikets intriger och maktspel. Visst går det att bygga ståtliga imperier, men om du försummar intriger, lönnmord och internpolitik faller riket sannolikt som ett korthus väldigt snart.

Spelets utmärkta tutorial utspelar sig självfallet på Irland, eller "Noob island" som ön kallas i folkmun.

Sverige och Norden är en intressant del av spelvärlden att sätta tänderna i, både år 867 och 1066.

Om du är våghalsig nog att ge dig av upp i en bergskedja för att banka ihjäl rebeller gör du klokt i att lämna halva styrkan i huvudstaden som försvar.

Det är nästan Nintendonivå på polishen här. Minsta detalj känns genomtänkt. När en karaktär blir skadad och ärrad i ansiktet efter en duell med en rival gömmer sig det animerade porträttet plötsligt bakom en teatermask av stål, och när din stackars kusin drabbas av pesten täcks ansiktet av hemska bölder. Användargränssnittet, som osentimentalt gjort sig kvitt mycket av det föregångarna gjort spelaren van vid, är ett mästerverk i sig. Det går snabbt att känna sig hemma i menyerna, och knappar och information finns alltid på den plats man förväntar sig.

Om du försummar intriger, lönnmord och internpolitik faller riket sannolikt som ett korthus

Nyheterna är precis lagom stora och många för att uppföljaren ska kännas motiverad. Högst upp på listan finns ett talangträd som är en tydlig flört med rollspelsgenren. När din karaktär dör och nästa släkting tar vid får du välja vilket område just den här härskaren ska specialisera sig på. Det finns fem huvudattribut att välja mellan: diplomacy, martial, stewardship, intrigue och learning. Varje område har sedan tre träd att välja bland, och du avancerar i takt med att karaktären åldras och tar sig an textbaserade utmaningar. Många av noderna man kammar hem känns dock som generiska små buffar av typen ”5 % mer pengar”. Fler gamechangers, som poängen som låter dig hålla igång två mordintriger parallellt istället för en, vore önskvärt. Samtidigt är systemet som klippt och skuret för framtida utveckling genom expansioner.

Mycket kretsar kring Europa, men spelvärlden sträcker sig en bra bit ner över Afrika och ända bort till Indien.

Korstågen är, som titeln antyder, en central del av spelupplevelsen som katolsk härskare.

"Lifestyle focus", ett helt nytt rollspelselement, är ett välkommet tillskott.

Heliga bitar jord ska erövras och otrogna ska kuvas. Deus vult!

Dynastisystemet är en annan välkommen nyhet. Att du lever och frodas i ett familjeträd, och att game over-skylten hotar om du inte lyckas avla fram några ättlingar, känns igen från tvåan. Här finns dock möjligheten att i takt med att din familj växer i storlek och makt investera i olika bonusar i ett separat talangträd. Bland valen finns bland annat genetiska fördelar, som att dina barn får större chans att ärva dina bra gener, och mindre risk att ärva dina dåliga. Allt detta gör det än mer intressant att kuppa in kusiner på troner runtom i världen, så att de kan bidra till din familjs ära och berömmelse.

Även stress fanns med på ett hörn i föregångaren, men i Crusader Kings 3 spelar ångesten en ny roll. Du ställs precis som tidigare ständigt inför olika val. En bångstyrig bonde har stulit en ko! Vill du avrätta honom, slänga honom i fängelsehålan eller ge honom syndernas förlåtelse? Du är som spelare fri att välja, men om du gör val som strider mot dina nuvarande karaktärsdrag byggs dina stressnivåer på. Om stressmätaren når för högt väntar problem som sviktande hälsa och låg fertilitet. Det är ett genialiskt system som uppmuntrar till nya spelsätt, utan att tvinga spelaren i någon bestämd riktning.

"Trean verkar faktiskt på det hela taget vara snällare mot hårdvaran än sin åtta år äldre storebror"

Redan i grundutgåvan går det att spela som katolik, muslim och nästan allt däremellan. Utöver att starta år 1066 går det även att hoppa in i handlingen år 867 då stora delar av Norden bad till Tor och Oden och seglade långskepp. Allt detta hade varit lätt att precis som tidigare spara till expansioner, och därför känns del tre mer som en färdiggräddad kaka.

Spelet står sig bra också rent tekniskt. Föregångaren led av att det ständigt växande antalet karaktärer i spelvärlden gjorde att spelupplevelsen blev seg som sirap ett par hundra år in. Det problemet är bortblåst, och trean verkar faktiskt på det hela taget vara snällare mot hårdvaran än sin åtta år äldre storebror.

Det här kanske börjar dofta fem av fem, men visst finns det en del brister också. Den praktiska delen av krigsföringen är en av dem. Paradox grand strategy-spel har väl kanske aldrig, Hearts of Iron undantaget, haft några ambitioner att lära massorna om The Art of War. Men krigen i Crusader Kings 3 liknar allt för ofta mer ett parti Whac-a-mole än en riktig medeltida batalj.

Det nya stressystemet uppmuntrar till genomtänkta beslut, utan att hålla spelaren i handen för mycket.

När din familj blir tillräckligt känd kan du förstärka dina egna gener och köpa bonusar som även dina barnbarn kan dra nytta av.

Tekniska framsteg sker nu baserat på vilken kultur din karaktär tillhör.

Ett återkommande problem är att fienden seglar raka vägen till din huvudstad och belägrar den så fort du går på offensiven. Hinner du inte tillbaka i tid riskerar din karaktär att bli tillfångatagen, vilket leder till att hela kriget automatiskt går förlorat, även om din armé är tre gånger större. Med lite (mycket) välvilja går det att hävda att vikten av att försvara sina territorier när man drar ut på fälttåg adderar ett strategiskt lager, men i praktiken är det mest tröttsamt.

"En väldigt solid uppföljare till genrens kanske klarast lysande stjärna"

Striderna sköter sig i vanlig ordning i stort sett själva. Det finns ett ganska stort djup med olika typer av trupper som på klassiskt manér spelar olika roller i ett sten, sax, påse-upplägg. Därtill finns det gott om unika trupper baserat på vilken kultur du spelar som. Men truppsammansättningen verkar i slutändan ha marginell betydelse för stridernas utgång. Desto viktigare är det vem som leder arméerna, och vilka som får det prestigefulla uppdraget att delta som riddare. Det sistnämnda är ett nytt koncept där karaktärer i ditt kungadöme får vara med slagfältet. Riktigt intressant blir det när din egna karaktär råkar ha höga stridsfärdigheter, och du tvingas väga fördelarna med att leda dina undersåtar i stridens hetta mot risken att bli lemlästad, förlora ett öga eller i värsta fall stryka med på slagfältet.

Crusader Kings 3 är en väldigt solid uppföljare till genrens kanske klarast lysande stjärna. De nya rollspelselementen kan därtill säkert också locka en och annan ofrälst att doppa tårna i det på ytan kanske lite otillgängliga men på djupet våldsamt mysiga medeltidsdramat.

Crusader Kings 3
4
Mycket bra
+
Polerat som en ädelsten
+
Lagom mycket rollspelsinfluenser
+
Komplext på rätt sätt
+
Stress!
-
Fighterna känns inte alltid så medeltid
-
Katt och råtta-strider
Det här betyder betygen på FZ